Ledare: ”Höjden av friluftsliv”

I månadens nya ledare skriver chefredaktören Marie Kjellnäs om friluftsdrömmen som inte alltid stämmer överens med verkligheten. Av flera olika skäl.

Vad står emellan dig och dina drömmars friluftsliv? Många skulle nog svara tid. Trots att vi svenskar knappast är förför­delade på den punkten räcker de lediga veckorna sällan till allt spännande och minnes­värt vi vill fylla dem med. Tar vi mig som exempel, för att slippa hänga ut någon annan stackare, så har jag egentligen tid – om jag bara kunde planera och prioritera lite smartare.

Pengar är en annan faktor som kan sätta käppar i terränghjulen. Den som behöver ny utrustning eller dyra resor för att förverkliga sina äventyrliga drömmar måste ha lite på kortet. Men å andra sidan är ju luften fri, och är det någon livsstil som är känd för att kräva små medel så är det den naturligt enkla. Gå ut i skogen, ät det du hittar, sov under en gran – klart! 

Värre är det när kroppen sätter stopp. Blir äldre och stelare, eller helt enkelt går sönder. Det finns förstås hjältar som bestiger berg utan ben eller simmar runt kontinenter utan armar, men vi som ställer in är förmodligen fler. Och många av oss har så förgjordat svårt att nöja oss med det lilla när vi har tänkt oss det stora, då är det lätt hänt att det blir ingenting. 

Det mentala är en annan faktor. Vi är inne och nosar på ämnet då och då i Utemagasinet, som när ett reportage­team råkar ut för väderomslag på paddelturen, eller skrinnar över is som egentligen skulle vara åkbar först i morgon. Plötsliga känslor av utsatthet, oro, kanske ångest. 

Något vi inte närmat oss tidigare, däremot, är de mentala blockeringar som ligger latent hos många av oss och i vissa fall tillåts styra våra val i friluftslivet. Som akrofobi, mer känt som höjdrädsla. I artikeln ”Svindlande höjder? Så botar du din akrofobi” (sidan 50 i nya numret) intervjuar Cajsa Rännar­ bland annat Paulina Nyman, som tvingats avfölja Visit Norway på instagram för att bilderna ger henne svindel. Det kan man ju fnissa lite åt – vilket­ Paulina­ själv också gör – men höjdrädslan har också fört med sig en hel del tårar genom åren.   

Psykologiprofessorn Per Carlbring, med fobier som specialitet, säger i artikeln att ingen höjdrädsla är värre än att den kan bli bättre med behandling.  Som går ut på vaddå? Att utsätta sig själv för det som känns läskigt, steg för steg för steg. 

Vän av ordning tänker kanske att den höjdrädde borde ta det lugnt och skippa Norge, det finns ju så mycket annat fint att uppleva därute. Platta myrar, dalar, ­skogar, sjöar. Jo det förstås. Samtidigt har många av oss en förmåga att drömma om det där som är just bortom räckhåll. Inte minst om familjen eller vännerna vill ut på hisnande höghöjdsäventyr. Och en större insats ger ju ofta en större belöning, även i friluftslivet.

Kanske är det du som står i vägen för någon annans friluftsdrömmar? Eller jag. Eller vi tillsammans, om vi går upp i vår härligt självklara  gemenskap så till den grad att vi inte märker att folk står utanför och tittar på. Pratar på om tid, pengar och krämpor liksom. 

Men även detta är ett tillstånd som kan behandlas, glädjande nog. Det gäller bara att vi planerar och prioriterar lite smartare.

/ Marie Kjellnäs, chefredaktör Utemagasinet