Cecilie Skog: ”Jag har fredagskänsla hela våren”

Cecilie Skog har bestigit världens högsta toppar och tagit sig till både Nord- och Sydpolen med muskelkraft. Idag lever hon det lilla livet hemma i Osloskogen, men hon är en stor maktfaktor i norskt friluftsliv. 

Text: Marie Kjellnäs, Foto: Roger Borgelid

Rekordmånga svenskar planerar att semestra i Norge de närmaste åren, och då främst ute i naturen, ropar ett pressmeddelande från landets egen destinationsbyrå. Trenden har varit tydlig under hela 2000-talet och vi ser också en växande Norge­vurm bland Utemagasinets läsare. 

Jag frågar Cecilie Skog om saken, hon rör sig ändå mer än de flesta i den norska naturen. Har hon märkt av någon blågul invasion?
– Jodå, jag möter fler svenskar än förr när jag är ute, särskilt på vintern – svenskarna har börjat gå på topptur och då har vi ju fina möjligheter i de norska fjällen.

Cecilie vill inte påstå att Norge är bättre än Sverige ur friluftssynpunkt, det skulle kunna skapa trista rubriker, men hon räknar upp några nyckelfaktorer som hon tror lockar oss. 
– Ni har ju en del fjäll i Sverige, men inte riktigt den där högalpina miljön vi har här med spetsiga toppar som sticker hål på himlen. Och så fjordarna och glaciärerna, det är ju väldigt fint! 

2006 blev Cecilie första kvinnan i världen att bestiga Seven Summits, de högsta bergen på varje kontinent, och hon har tagit sig till både Nord- och Sydpolen med hjälp av muskelkraft och pannben.

Först på seven summits
En annan viktig faktor är tillgängligheten, tror Cecilie. I Norge krävs sällan långa anmarscher för att ta sig ut i till synes vilda områden – ett nätverk av vägar och tågräls underlättar. 
– Och du behöver inte ha så mycket erfarenhet för att gå på tur från hytta till hytta, stigarna har tydliga skyltar med tidsangivelser. 

Något annat Norge har som Sverige saknar, är riktigt folkkära äventyrare av Cecilie Skogs kaliber, som varenda kotte mellan tre och hundra känner igen. Makt är svårt att mäta men att hon haft stor betydelse för den senaste friluftsvågen i hemlandet är ingen vild gissning.

I botten finns förstås kändisskapet som kommer med de prestationer Cecilie lyckats med genom åren. 2006 blev hon första kvinnan i världen att bestiga Seven Summits, de högsta bergen på varje kontinent, och hon har tagit sig till både Nord- och Sydpolen med hjälp av muskelkraft och pannben. Grönland har hon korsat fem gånger på skidor, senast i lag med komikern Truls Svendsen inför storpublik i de norska tv-sofforna.

De norrmän som missat Cecilies äventyrs-cv har med största sannolikhet mött hennes leende och lockar via tv:n. Förutom Tjukken & Lillemor, med Truls, har hon bland annat programlett Klatrekampen och Drømmeturen. Den ­ultimata kändisstämpeln kom 2010 då hon – trots två ­vänsterfötter – blev inbjuden att medverka i Skal vi danse, Norges svar på Let’s Dance.

Cecilie Skog har byggt sitt varumärke, helt enkelt. Även om hon själv menar att hon gått dit lusten fört henne och inte haft någon uttalad ­strategi. Idag har hon 150 000 ­följare på instagram och friluftskollektioner i eget namn i samarbete med Bergans, Alfa och Åsnes.
– Bergans ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Vi firar 20 års samarbete i år, det är den längsta relationen jag har haft! Hos dem får jag använda allt jag lärt på mina turer för att utveckla riktigt bra ­kläder för kvinnor som vill ut. Bergans fanns också där för mig när livet rasade 2008, och åren som följde. Det glömmer jag aldrig. 

Porten till friluftslivet
Cecilies kök är smakfullt inrett med ljusa träslag, gröna tapeter och rosa kakel. Hon har bakat ­frallor med frön – ”det gör jag varje morgon, det går snabbt!” – och plockar fram smör, brunost, kryddost, skinka och apelsin­juice.
– Dricker du kaffe? 

Huset ligger vackert på höjd i Østmarka, ungefär en mil från centrala Oslo. Cecilie pekar ut taket på döttrarnas skola genom fönstret och i ett grannhus bor hennes syster med tre barn. 
– Hon flyttade hit först, och för sju–åtta år sen fick jag se att det här huset var till salu. Läget är helt oslagbart om man gillar stiglöpning, klättring, längdskidåkning och att bara gå på upptäcktsfärd i skogen. Oslo har fina grönområden i alla väderstreck men Østmarka är det mest kuperade.
Här har vi det bra.

Sen äldsta dottern Vilja föddes 2014 har Cecilie­ legat lågt, åtminstone med äventyrarmått mätt. Packis, överlevnadsdräkter och 135-kilospulkor har bytts mot löpturer runt husknuten, hyttemys och snökojor. Hon har också hittat tillbaka till klättringen, som var porten till friluftslivet under tonårstiden hemma i Ålesund. Efter att ha klättrat de lokala topparna gav hon sig på Kilimanjaro, därefter Mont Blanc – och sen blev äventyrandet både livsstil och jobb av bara farten.
– Jag kallar mig inte äventyrare, vad det nu är. För mig har det aldrig handlat om adrenalin eller att bocka av saker på någon bucketlist. Det enda jag ville var att vara ute på tur, leva det livet, och se utsikten från de högsta topparna. 

Men hon har slutat resa långt för att samla höjdmeter i extrem terräng. Idag föredrar Cecilie  favoritklippan och stigarna i hemmaskogen, som passar fint in i mammalivet.
– Jag är precis där jag vill vara, och känner mig otroligt pepp på livet – det är fredagskänsla i hela kroppen den här våren. Nu vill jag bara ut på tur, med barnen och med vännerna.

Vågar gräva djupare
Med fast mark under fötterna, och en pånyttfödd livslust, känner Cecilie att hon vågar gräva lite djupare i det där som hände 2008 och tiden som följde. Inte främst för sin egen skull, utan för att hon känner att hon lärt sig något om livet som andra kan må bra av att höra. 
– Idag är det de personliga föreläsningarna jag ser mest fram emot. Jag märker att det som betyder­ mycket för mig, på djupet, också är det som sätter sig hos andra. Sist jag föreläste kom en man i 65-årsåldern fram efteråt och bara gav mig en kram, han hade förlorat sin fru året innan och kände sig på något sätt lättad av min berättelse. De ögonblicken är guld värda.

Cecilie är för alltid sammanflätad med en av äventyrsvärldens mest tragiska händelser, döds­olyckan på berget K2 i Pakistan i augusti 2008, då elva klättrare miste livet. En av dem var Rolf Bae, mannen hon älskade och gjort många expeditioner tillsammans med. 2007 gifte de sig.

Att bestiga världens näst högsta berg, ofta omnämnt som det tuffaste, var Rolfs och Cecilies gemensamma dröm. De hade gjort ett försök tre år tidigare men tvingats vända – som så många andra. Vädret på K2 är lynnigt och det är ytterst sällan tillfälle ges att nå toppen.

Den här gången ska det ändå kunna gå. Efter lång väntan kommer äntligen väderluckan och 29 klättrare från olika delar av världen påbörjar den sista etappen, i kamp mot klockan. Med mindre än 100 meter kvar till toppen beslutar sig Rolf för att vända. Han stannar på platsen medan Cecilie och Lars Nessa, som också ingick i den norska expeditionen, tar sig upp på toppen och tillbaka – sedan börjar de nedstigningen tillsammans.

I en extra besvärlig passage, känd som flask­halsen, går allt fel. Vädret slår om, det blir kö i branten, laviner rasar. Rolf Bae är en av dem som sveps med av fallande isblock, Cecilie ser hans pannlampa försvinna i mörkret.

På tåget mot Oslo har jag en P3-dokumentär om olyckan från 2020 i lurarna. Det är smärtsamt att höra ögonvittnen och autentiska ljudupptagningar från platsen. I en hjärtskärande passage beskriver Cecilie ångesten hon känner inför samtalet till Rolfs föräldrar, då hon måste berätta att deras enda barn är borta. Svärfar Jakob, som följt nyheterna och anat det värsta, svarar: ”Kom hem, Cecilie. Nu är du den enda vi har”.

En hel packe böcker har hon också skrivit genom åren, om allt från egna långturer till friluftsliv med barn. Och en bok om Rolf.

Allt som inte blev
Hunden Klara, en Australian Cobberdog som är lika krullig som matte och de båda lillmattarna, signalerar att hon vill ut på tur. Det regnar som det bara kan göra i Norge och Cecilie plockar fram färgglada skalplagg från sin senaste Bergans-kollektion som jag får låna. 

Hon har inte hört P3-dokumentären hon var med i, inte läst några böcker om olyckan eller sett någon av de tv-dokumentärer som sänts i Norge och andra länder. 
– Nej, jag vill inte gå dit i tanken. Det är för obehagligt. När jag föreläser fokuserar jag på tiden efteråt, hur jag lyckades resa mig ur sängen och steg för steg komma tillbaka till livet. 

När Cecilie landade på Gardemoen i Oslo någon vecka efter olyckan var hon förlamad av sorg och hårt riden av skuldkänslor. 
– Det var fasansfullt att komma hem ensam. Mina närmaste packade in mig i bomull, jag läste ingenting som skrevs. Men jag förstod ju att min sorg var väldigt offentlig. Vissa menade att vi som utsatte oss för sådana risker borde vara förberedda på döden, med hur förbereder man sig för livets värsta hjärtesorg? 

Smärtan tog hela hennes kropp i besittning.
– Jag hade ont i håret. Det gjorde ont att flytta på ögonen. Ont att andas. Jag hörde ljud och såg saker i sömnen, fick ta starka tabletter för att kunna sova. Och på det hade jag tankarna på Rolf och allt som inte skulle bli, de där barnen vi skulle ha …

Lusten kom tillbaka
Att hösten kom och dagarna blev allt mörkare gjorde inte livet lättare. Cecilie såg ut en strand dit hon skulle ta sig och sitta en stund varje dag, för att kliva upp och komma ut. 
– Och sen bestämde jag att jag skulle lära mig en ny fågel varje dag, på norska och latin. Rolf var väldigt intresserad av fåglar, han rabblade vilka han såg och hörde hela tiden. Han var helt nörd! Jag lyssnade väl med ett halvt öra. Men när Rolf var borta och jag såg en fågel, och ingen sa vad den hette på latin – det blev så tomt! Så det fick bli mitt lilla projekt. Idag måste jag gå upp, sa jag till mig själv, för jag ska lära mig en ny fågel.

Den första tiden efter olyckan tänkte Cecilie att hon aldrig mer ville sova i tält, aldrig mer gå på skidtur över vita vidder. Det livet var så starkt förknippat med Rolf och livet de hade. 
– Men så en dag kände jag lusten igen, det kom helt plötsligt. Så tio månader efter olyckan tog jag med mig mina bästa väninnor och korsade Grönland. Jag fick känna mig stark och kapabel igen, dra pulkan och lägga om någons skavsår. När vi kom hem drog jag till Antarktis och skidade 80 mil. Det var så skönt att ge tankarna utrymme och slippa folks blickar. Flykt och terapi i ett.

Klara ruskar pälsen torr i hallen och lägger sig på mattan i vardagsrummet bland träningsredskap och leksaker. Det blev ju ett par barn ändå, med äventyraren Aleksander Gamme som Cecilie var ihop med fram till 2018.
– Jag pratar om Rolf med Vilja och Vega, de har fått se bröllopsklänningen och vet att vi ville ha barn tillsammans. ”Tur att det inte blev så, för det hade ju inte varit vi”, säger de – och så tänker jag också. Rolfs föräldrar är deras extrafarfar och -farmor, det känns fint.

Hem till grönland
Som den typiske svensken har jag planerat in en tur nu när jag ändå är i Norge. Ett dygn senare ska jag och en vän sitta på en gräddig fjälltopp och mumsa på Cecilie Skogs hembakta frallor i vårsolen. Kan det räknas som ett äventyr enligt hennes familjevänliga definition?
– Ja, helt klart. Jag tänker att det äventyrliga ­ligger i att spendera tid ihop ute, veckla ut en karta, göra en plan, skapa utrymme för ­tankar och prat. Någon sorts övernattning bör vara med också, så man kommer in i den där sköna turlunken.

Idén om att en tur måste vara minst tre veckor för att räknas har Cecilie släppt, men när långlusten kommer tillbaka vet hon vart hon ska.
– Grönland förstås, det är den mest fantastiska turen. Minsta knyst om att någon av döttrarna vill göra den så packar jag pulkan direkt. 

Cecilie Skog

Ålder: Fyller 50 år i augusti.
Bor: Østmarka, Oslo.
Familj: Döttrarna Vilja, 9, och Vega, 7, samt hunden Klara, en Australian
Cobberdog.
Gör: Äventyrare som bland annat genomfört Explorer’s Grand Slam, det vill säga bestigit de högsta topparna på varje kontinent (Seven Summits) samt skidat till både Nord- och Sydpolen. Cecilie är  även produktutvecklare i samarbete med flera norska friluftsföretag, programledare i norsk tv, föreläsare, författare – och utbildad sjuksköterska. 

FEM SNABBA

Vilken årstid är din favorit? 
Vår och sommar, med långa ljusa dagar och mycket att göra ute.

Vad har du alltid i matsäcken?
Kaffe och choklad!

Vad lyssnar du på? 
Oftast ingenting, för jag är sällan ensam ute på tur. Om inte annat har jag Klara, hunden, med mig.

Var skulle du bo om inte i Norge?  
Då hade jag bott på något fint ställe i Italien kanske, med närhet till både berg, klippor och kust.

Vad gör du om 15 år? 
Kanske korsar jag Grönland på skidor med båda mina döttrar ..?

Cecilie Skog tipsar om enkla vardagsval & kittlande utedrömmar. 

#UTEIDAG

Då skulle jag klättra, förutsatt att klippan är torr och jag får någon med mig. Annars skulle jag ro i Oslofjorden – det kan man göra i alla väder.

#UTEHELGEN

Jag skulle dra till Hurrungane och gå ryggtravers, eller vandra runt Hjørundfjorden i Sunnmøre, eller paddla och sova under bar himmel i Svabergen.

#UTEDRÖMMEN
Jag ser fram emot att göra en massa fina turer med mina döttrar, anpassade efter deras ålder. En dag hoppas jag kunna ta med dem till Nepal och hälsa på goda vänner från förr.