En värld av gröna öar i Åsnens nationalpark

Sydvenska Åsnens nationalpark består till tre fjärde­delar av vatten, med ett tusental insprängda öar. Utemagasinet kliver i sittbrunnen och utforskar en kvittrande och sjungande skärgård långt från närmsta kustlinje.

Text: Mats Wigardt, Foto: Roger Borgelid

Det kunde ha börjat bättre. Efter bara några minuter i min gula hyr­kajak måste jag vända om för att ­justera pedalerna. Och när jag försöker krångla mig ur sittbrunnen vid den lilla sandremsan­ som jag nyss lämnat tippar kajaken och själv hamnar jag i vattnet.

Pinsamt!

Fotografen ser tyst på från sin kajak, stadig som en skärgårdsgrynna. 
– Hur gick det? undrar han artigt.

– Åk du, jag kommer lite senare, svarar jag kort, blöt och irriterad över min bristande rutin.

Men det skulle bli bättre. Mycket bättre. Ackom­panjerade av en fågelkonsert i alla tonlägen, men där alla går i dur, ger vi oss morgonen därpå iväg igen, med nybakat bröd från Getnö gårds lilla bageri i vattentäta packpåsar under däck och med morgonsolen varm mot ryggen.

Vi har valt Getnö gård, med anor från vikingatiden och en ägarlängd från 1320, som bas – av flera skäl. Här finns kompetens att tillgå, kajak och stuga att hyra och glass att köpa. Dessutom kan Ingrid Olsson förmedla såväl naturupp­levelser som spännande historier. Nationalparken, som invigdes i maj 2018, är i hennes mening det bästa som hänt i Kronobergs län.

150 000 årliga besökare 
Det var Ingrids pappa Lennart Olsson som 1967 köpte jordbruket på Getnö och som 20 år senare började se sig om efter andra möjligheter att få gården lönsam. En naturcamping invid sjön var ett sätt, med ladugården ombyggd till reception, kiosk och restaurang. En uppstyrning av sport­fisket i Åsnen var en annan.

Dottern Ingrid klev 1994 in i verksamheten och välkomnar idag omkring 150 000 besökare årligen med stugor, camping och aktiviteter i nationalparken som lockbete. Själv är hon både jaktledare, fiskeguide och naturvårdare. Dessutom hängiven naturfotograf. Och antalet besökare, från många olika länder, har ökat markant sedan national­parkens tillblivelse.
– Vi har ett nära och gott samarbete med det lokala näringslivet och parkens förvaltare om att utveckla en naturnära besöksnäring, konstaterar Ingrid. Målet är att skapa landets bästa nationalparksdestination, lätt tillgänglig och präglad av hög kvalitet och ett gott värdskap.

Från Getnö gård är det bara några paddeltag innan vi befinner oss inne i själva national­parken. En storlom ropar dystert för sig själv. Humlor­ surrar och närgångna bromsar stör rytmen i paddlingen. Överallt ser vi öar, stora och små. Och under vattenytan i den grunda och fiskrika sjön lurar stenar som allt som oftast skrapar botten på min kajak.

Lojt tillbakalutad eller kraftfullt framåtböjd. Stilen i sittbrunnen varierar allt efter teknik och erfarenhet. Men oavsett paddelvana erbjuder Åsnen en upplevelse för alla med naturintresse.

En målstyrande robot
Åsnens nationalpark utgörs av ett flikigt vattenlandskap, en 1869 hektar stor insjöskärgård, på kartan illustrerad av en myckenhet vikar, uddar, fjärdar och, som sagt, öar. Det sägs att det finns tusen öar i hela Åsnen. Med råge. 

En kartingenjör ombads vid ett tillfälle att kontrollera hur det förhöll sig med den saken. Genom att räkna allt som stack upp över vatten­ytan och var större än tio kvadratmeter skulle han få fram ett exakt antal öar. Men när han kommit till tusen bestämde uppdragsgivaren på läns­styrelen att det räckte.

Vi paddlar sakta utmed steniga stränder med tät grönska och höga vassruggar som inte inbjuder till några strandhugg. Bakom strandgrönskan höjer sig bok, lind och ek, med inslag av gamla granar och grova tallar. Över den solglittrande vattenytan ser vi andra paddlare och båtar med fiskare som lojt rör sig mellan öarna. Vattnet har redan blivit varmt och ett bad känns alls inte främmande.

Vi närmar oss gränsen till fågelskydds­området. Åsnen utgör ett viktigt häckningsområde för många fågelarter som gynnas av sjöns rika fiskliv och närliggande åkermarker med lämplig föda. Det är också en välbesökt rast- och övervintringsplats. Åsnens eget Big Five består av havsörn, trana, fiskgjuse, storlom – samt en ­stabil älgstam.

En fiskgjuse lämnar sin utsiktsplats i toppen av en torraka för att inspektera besökarna och vid behov värna sitt revir. Det är en mäktig fågel som till synes utan ansträngning seglar iväg, för att strax återvända från ett annat håll med utbredda vingar och skarpa ögon. Vi sitter stilla i kajakerna som gungar sakta i vågorna och beundrar skådespelet över våra huvuden.

Plötsligt fäller fiskgjusen ihop vingar och kropp och förvandlas till en målstyrande robot, som styr rakt ner mot vattenytan. Men fiskelyckan uteblir. Den här gången. Uppenbarligen finns här ändå fisk tillräckligt för de 25 fiskgjusparen och fyra havsörnarna som häckar runt sjön.

Det tyska paret ställer husbilen vid en sjö och paddlar iväg för fyra-fem dagars vildmarksliv. ”Vi paddlar, tältar, lagar mat och njuter av tystnaden” summerar de.

Hyfsat myggfri tältplats
Vi paddlar vidare i labyrinten av öar och holmar. Från några skolklasser på studiebesök hörs rostiga målbrottsröster eka över vattnet och när vi passerar en udde ser vi några av rösternas ägare bada från en klippa, viga som flodhästar och med kanoterna uppdragna i snåren. Några uppgivna lärare försöker förgäves sänka volymen.

I solnedgången hittar vi en egen klippa att angöra, med tillhörande tältplats där marken är täckt av en mjuk matta av barr mellan höga tallar. Dessutom hyfsat myggfritt. 

Ett par från München finns redan på plats. Med middagen precis avslutad berättar de att de under tre veckor i Sverige besöker fyra småländska sjöar. Konceptet består i att de ställer husbilen vid en sjö och paddlar iväg för att leva fyra-fem dagars vildmarksliv. Sedan tillbaka till bilen och iväg till nästa sjö. Och så vidare. Deras hopfällbara kajaker underlättar logistiken.

– Vi paddlar, tältar, lagar mat och njuter av tystnaden, summerar de belåtet. Mesta tiden dagtid tillbringar vi ute på vattnet, det är där man ska vara när man besöker Åsnen.

I detta kan vi bara instämma. Tillsammans ser vi solen försvinna bakom träden. Vi glömmer alldeles att fråga vad våra tältgrannar heter, det känns inte så viktigt där vi sitter uppradade vid strandkanten och försöker hålla myggen på avstånd. Vi befinner oss alla i samma båt, om man säger så.

Åsnen sväljer dem alla
När vi till slut gör kväll och drar oss tillbaka till våra respektive tält får vi snabbt sällskap av nattens alla ljud som förmedlas live över den stilla vattenytan. En stillsam konsert som inte på minsta sätt stör nattsömnen, snarare tvärtom.

Efter morgonbestyren är vi snart tillbaka på Getnö gård där parkeringen är full av husbilar med främmande nummerskyltar, från Danmark, Tyskland, Belgien, Holland. Hit kommer många besökare men Åsnen och det vildmarksliknande skogslandskapet som omger sjön sväljer dem alla. Bara en liten bit bortom camping, grillplats och återvinningscentral infinner sig en påtaglig känsla av tystnad och enskildhet.

– Här finns många vikar och vassruggar att gömma sig i, menar Ingrid Olsson där hon hastar förbi med en upptagetskylt stämplad i pannan.

Vi vill heller inte störa, förstår att arbetsdagarna är långa och fyllda med en aldrig sinande ström av akuta utryckningar. Vi har ändå en morgon­tidig träff med Alexandra Nielsen att passa. Hon är en rutinerad kajakpaddlare med många tävlingar bakom sig, men är även länsstyrelens förlängda arm i Åsnens nationalpark. 

Alexandra tar täten ut mot fjärdarna. Hennes kajak är som en Lamborghini i vattnet jämfört med min gula hyrkajak som bäst kan jämföras med en gammal rostig Opel. Men det handlar kanske mest om teknik och erfarenhet …

Vakar över fågelskyddet
Att Åsnen blev utsedd till nationalpark förklarar Alexandra med att det här fanns en stor variation av olika naturtyper samlade över en liten yta. Och att området var relativt orört, vilande på en ­gammal platå av eroderat berg, med mycket vatten, bokskogar och våtmarker.

– Det är visserligen bara en liten del av sjön som blivit nationalpark, men hela området berörs på olika sätt av utmärkelsen. Och här fanns redan flera naturreservat som nu gränsar till nationalparken.

Alexandra är i fält större delen av sommaren, med kajak och tjänstebåt som fortskaffnings­medel. Hon guidar, informerar, vakar över att fågelskyddet efterlevs, att fiskare har fiskekort och att frilufts­livet inte går över styr. Och kör ut ved, med ett ”all time high” under pandemin då ett stort antal besökare strömmade ut i nationalparken.

Bästa tiden att komma hit är utanför fågelskyddsperioden, säger hon, då man har fritt fram att ge sig in mellan öarna och utforska national­parkens innersta skrymslen. 

Vi paddlar förbi Norra och Södra Aspö och tar sikte på Bergö. Det är Åsnens största ö där det tidigare bedrevs jord- och skogsbruk, med boningshus och uthus bevarade och fortfarande i gott skick. Över ön sträcker sig stenmurar och på många ställen finns röjningsrösen resta. Vi vandrar på uppmärkta stigar, försöker leva oss in i hur det var att en gånga driva ett närmast självför­sörjande jordbruk på en avlägsen och svårtillgänglig ö i småländska Åsnen.

Här finns förvisso de flesta av Sveriges träd representerade, med tonvikt på ädellöv, med ett 20-tal olika arter. De jättelika träden ger skugga och svalka, på marken växer många hotade lavar, svampar och mossor. Men att få den magra och steniga marken att ge annat än bete och potatis kan inte ha varit helt lätt.

Åsnens nationalpark utgörs av en närmare 2000 hektar stor insjöskärgård med stora vatten, mycket fisk, många öar, tät grönska, steniga stränder och höga vassruggar.


Det lilla räcker långt
Vi lämnar Bergö och ser Alexandra med kraftiga tag paddla iväg åt sitt håll. Själva återvänder vi den väg vi kom, över fjärden, förbi fiskgjusboet vid fågelskyddsområdet intill Lilla Lövö och Norra Madholmen, tillbaka till sandstranden vid Getnö gård. 

Varje vik har sin särskilda karaktär. Vi är solbrända efter några dagars paddling, med trötta armar och stela ben. Urblåsta, men nöjda.

Ändå har vi bara sett en liten ynka bit av Åsnens nationalpark. Inga nyutslagna bokar med vårsolen som silas genom lövverket. Inga flyttfågelsträck. Inga blomsterängar. Inga nätter med ugglors hoande. Inga orrspel eller nattsångare. Inte ­heller brinnande höstfärger eller blanka skridskoisar.

Trots detta är vi alltså nöjda?

Ja, det är vi. Vi har kommit nära naturen som den är. Och vi har haft en lättöppnad dörr till ett välfyllt skafferi att välja ur. 

Men att kalla Åsnens nationalpark för spektakulär med en unik natur vore nog en överdrift. Däremot är det artrikt, fantastiskt, vackert och lättillgängligt, med lättpaddlade vatten, tydliga skyltar och uppmärkta leder där det går att strosa omkring på egen hand. 

Nog finns här att göra 
I anslutning till nationalparken finns dessutom ytterligare 17 naturreservat med skiftande natur att beta av, från våtmarker till slåtterängar. Här passerar även flera cykelleder. Dessutom går det att haka på Värendsleden, en 120 kilometer lång paddelled mellan Asasjön i norr och Mörrumsån, som passerar Åsnens nationalpark.

Så nog finns att göra, konstaterar vi uppsluppet när kajakerna dragits upp på stranden. Missödet vid sjösättningen är som bortblåst. Åsnen har visat upp sin bästa sida. Och den sidan kan lätt utökas till en både lockande och lättläst bestseller. 

Åsnens nationalpark

Parken består av ett hundratal stora och små öar och ligger i kommunerna Alvesta och Tingsryd, med gräns till Växjö. 75 procent av ytan består av vatten. Här finns artrik gammal bokskog för spännande vandring samt goda paddelmöjligheter.

Hitta hit: Huvudentrén i Sunnabron nås via väg 23 eller 120, Entré Trollberget nås via väg 126. Järnvägsstationen i Alvesta är en knutpunkt för tågtrafiken och Länstrafiken Kronoberg har bussar som -trafikerar Åsnen.

Boende: Stugor finns att hyra vid Getnö Gård. I nationalparken gäller tältregler. Fin lägerplats hittas intill Åsnens strand vid entré Trollberget, bland annat.

Tänk på: Åsnen har ett rikt fågelliv med tillträdesförbud till fågelskyddsområden 1 april–31 juli. Fiskekort krävs för att fiska.

Mer info: sverigesnationalparker.se; naturvardsverket.se; visitasnen.se.

Ta dig i och ur kajaken

Det är lätt hänt att sjösätta sig själv istället för kajaken, fick Utemagasinets reporter erfara. Så här skulle han gjort.

  1. Det är enklast att sjösätta från en fin sandstrand. Se till att roder eller skädda fungerar, sätt på kapellet under flytvästen, skjut sedan i kajaken med aktern först. Lägg paddeln så att du kan nå den när du satt dig. 

2.  Sätt dig på kajaken, bakom sittbrunnen med ett ben på vardera sidan. Tråckla in benen i sittbrunnen och försök behålla tyngdpunkten i mitten. Placera händerna på vardera sidan av sittbrunnen, ungefär där öppningen är som störst, och glid i med rumpan.

3.  Det är lättast att fästa kapellet genom att börja trä på det bakifrån och sedan framåt. Se till att öglan hamnar längst fram och är väl synlig – det är den du ska dra i om du kapsejsar, för att snabbt komma ur kajaken. Tveka aldrig att be om hjälp att hålla kajaken stadig.