Gå i mål med Sankt Olav

Världens kanske nordligaste pilgrimsled går i Olav den heliges spår, från Selånger i öster till Trondheim i väster. Vi fuskar oss fram till norska gränsen för att utforska de sista etapperna – och få gå i mål i Nidarosdomen.

Text Mats Wigardt, Foto: Linda Åkerberg

Putte Eby bromsar in bilen strax efter att vi passerat Skalstugan, invid gränsen till Norge. Här har i alla tider människor passerat – vikingar, kungar, karoliner, forbönder, handelsmän, jägare och turister. Och, inte minst, pilgrimer på väg till katedralen i Nidaros, nuvarande Trondheim.

Det är också därför vi nu kränger på oss ryggsäckarna och kliver på den gamla väg som Carl XIV Johan 1835 lät bygga över fjället. Det är samma väg som idag utgör en stor del av S:t Olavsleden. Med syftet att skaffa oss en uppfattning om vad det innebär att pilgrimsvandra har vi valt ut några av ledens absolut sista etapper, för att inte missa chansen att gå i mål i Trondheims stolthet: Nidarosdomen.

Vandrade varje meter
Att det är just Putte Eby som har tagit oss till Skalstugan är ingen slump. Utan honom hade sannolikt S:t Olavsleden varit fortsatt bortglömd och övervuxen. Han fick 2012 uppdraget att skaka liv i den mer än tusen år gamla färdvägen som Olav Haraldsson hade följt när han återvände till Norge från exilen i Novgorod (Homgård) för att återta kronan. 

– Ett jätteprojekt, summerar Putte, som innan han tog sig an S:t Olavsleden hade varit platschef i Abisko och bland annat varit delaktig i den så kallade Dag Hammarskjöldsleden i den svenska fjällvärlden.

Arbetet med S:t Olavsleden har inneburit många möten, med församlingar, kommuner, näringslivskontor, hembygdsföreningar och media, i både Norge och Sverige. Leden sku lle märkas ut, kartor ritas, boenden ordnas, markägare kontaktas. Vad skulle leden döpas till, hur skulle symbolen se ut?

Det var många frågetecken att räta ut, varje dag, konstaterar Putte Rby.

– Jag knackade dörr och vandrade varje meter av det som skulle bli S:t Olavsleden, ofta fler än en gång. Vi ville att varje etapp skulle innehålla en historisk kontext, som en källa, en kyrka eller något annat som påminde om Olavs vandring.

10 000 pilgrimer är målet
Den 7 september 2013 kunde så S:t Olavsleden invigas. 58 mil från kust till kust. Det har nu gått några år och Putte Eby kan unna sig att summera resultatet: 150 pilgrimsboenden har öppnats längs leden, och det blir allt fler. En tredjedel av pilgrim­erna går hela sträckan, 58 nationer finns representerade. 2024 beräknas 3 000 personer vandra eller cykla mellan Selånger och Nidaros.

– Och 2030, när det är tusen år sedan Olav Haraldsson dog på slagfältet i Stiklestad och blev helgonförklarad, drömmer jag om 10 000 pil­grimer som går S:t Olavsleden, säger Putte.

Med detta att tänka på ger vi oss iväg, med raska steg över gränsfjällen. En allé av björkar ger både sällskap och skugga den första biten, solen glittrar i de små sjöarna, en mättad grönska ramar in vår väg. Fåglar kvittrar, myren doftar. Det är lättgånget och vackert. 

Vid en bäck invid en gammal fin stenvalvsbro träffar vi Mario från Milano. Det är hans tionde dag på leden sedan starten i Selånger, han söker ensamheten men saknar just nu en öl. Han sover i tält, packningen är tung och hans dagsetapper i längsta laget.

– Jag träffar för mycket folk i mitt jobb, därför trivs jag på fjället – det är bra medicin mot depression. Men nu är jag trött, muttrar han och tänder en cigg.

Till hans försvar ska sägas att fimpen därefter läggs i en liten behändig påse, speciellt framtagen för detta ändamål.

– Annars blir det snart som i Milano, med fimpar i drivor längs gatorna, säger han.

Vi lämnar Mario och vandrar vidare. Blommor i alla färger kantar stigen, utsikten över fjällandskapet är vidsträckt. Snart passerar vi röset som markerar gränsen till Norge. 

En äldre dam i signalfärgad behå knatar oberört förbi, ännu en vacker gammal valvbro visar upp sig. 

En pilgrimsled för alla
Landskapet ändrar långsamt karaktär, blir brantare och mer dramatiskt, med djupa klyftor av porös skiffer, större träd och fler svarta tjärnar.

Stigen slingrar sig neråt i allt tvärare svängar, genom allt tätare skog. I Ådalsvollen tittar vi in hos Cecilia Kynö Skogset som förestår det första pilgrimsboendet väster om gränsen. I en nyuppförd byggnad på tomten tar hon emot gäster från hela världen. 2022 hade hon 165 nattgäster, 2023 hade det hunnit bli drygt 200 gäster redan veckan efter midsommar. För 900 kronor ingår middag, sänglinne och frukost.

– Pilgrimsleden ska vara för alla, är hennes förklaring till prissättningen.

Nu har även Putte Eby anslutit. Han kör oss till närbelägna Sul som kom att bli en viktig plats i Olavs liv. Natten innan det stora slag som slutade med Olavs död övernattade hans soldater här i Sul. När byborna klagade över att deras åkrar blev nertrampade försäkrade Olav att allt skulle vara återställt dagen därpå. Vilket det, enligt legenden, också var.

Vi fortsätter till Stiklestad. Där hänger gödseldoften tung i den ljusa sommarkvällen då vi kliver in på vårt boende inrymt i stadens gamla prästgård. I Stiklestad stod också det fatala slaget mellan Olav och hans fiender. 

Rosdoft steg från kistan
Olav dog alltså, och begravdes i en sandbank i Nidaros. Ett år senare grävdes hans kista upp, och det sägs att en doft av rosor steg från kistan när den öppnades, och att Olavs röda skägg då hade vuxit och hans kinder var blossande röda. Olav Haraldsson blev då Olav den helige och bygget av Nidarosdomen påbörjades. 

Sedan dröjde det inte länge innan de första pilgrimerna började dyka upp i Nidaros, senare Trondheim, som fram till 1500-talet var det största pilgrimsmålet i Nordeuropa. Därefter satte Luther och reformationen stopp för pilgrimsvandringar – de förbjöds helt i flera länder, däribland i ­Sverige. Snart föll vandringarna i glömska, men under 1980-talet väcktes intresset till liv igen i Europa, mycket tack vare utvecklingen kring Santiago de Compostela.

Och här är vi nu, på S:t Olavsleden, på väg västerut genom Norge. Vi har kommit ner till det platta och bördiga jordbrukslandskapet invid Trondheimsfjorden och tar sikte på Munkeby. Vi vandrar över en blomsteräng, in i ett bestånd med tät granskog, på en matta av harsyra och granbarr, ner till en porlande bäck som hämtad ur filmen Den sista färden.

Gödseldoften hänger kvar när vi vandrar iväg längs bäcken, med tistlar, brännässlor och manshöga hundkex svepande kring benen och vinande mygg runt öronen.

Klosterruinen i Munkeby påminner om den korta tid i slutet av 1100-talet då munkar bodde här, men klostret övergavs efter 25 år på grund av det bistra och fuktiga klimat som rådde vid Levanger­älven. Idag bor fyra Franciskanermunkar – som gör goda ostar – på en gård en bit härifrån. I Munkeby finns också ett bra härbärge där man serverar eget öl.

Cecilia Kynö Skogset i Ådalsvollen hyr ut rum till pilgrimer från hela världen. För 900 kronor ingår middag, sänglinne och frukost.

Hav, tång och fiskmåsar
Här delar sig även S:t Olavsleden i en inre och en yttre led. Vi längtar efter hav, tång och skriande fiskmåsar och väljer den yttre leden som går genom byar på den bördiga halvön Frosta, med vidsträckta morotsodlingar och många historiska platser att besöka. Trondheims köksträdgård, som man kallar sig.

Vi följer Frostastien som ingår i pilgrimsleden, så nära stranden det bara går. Det är fiskebåtar, sötdoftande klöverängar, småbåtshamnar, tidvatten, kohagar och bergknallar. Doft av tång och salt hav. Men också områden med staket runt väl tilltagna villor som klättrar på varandra i sin iver att komma närmast vattnet.

Det går inte att undvika ett svalt dopp i havet. Svettiga ser vi oss omkring, konstaterar att det finns åskådare och väljer sedesamt den textila modellen. Vattnet är klart som kristall, underbart och välgörande. Vi njuter av varje kliv som tas i den långgrunda havsviken.

Därefter en kort vandring upp mot Valberg Slektsgard med sina rödmålade ekonomibyggnader som gjorts om till hotell och pilgrimslogi. Middag och en kall öl med utsikt över ett bördigt odlingslandskap får avsluta kvällen.

En månads parterapi
Dagen därpå vandrar vi över den spikraka och till synes ändlösa vägbanken över fjorden, till ön Tautra med jordbruk och nunnekloster. Ett medelålders norskt par från Stavanger har tillbringat natten i ett av klostrets gästrum och ombetts att be en bön för nästa gäst innan de gick vidare.

– En fin gest, säger de och försöker freda sig från de nervösa fåglar som gör närgångna lovar när vi passerar häckningsplatserna utmed vägbanken.

Från Tautra går också båten till Trondheim, som är ett måste för den som väljer den yttre leden – till skillnad från den inre leden, där de sista etapperna kan avverkas till fots. 

Ombord får vi sällskap av Grete Hetland och Morten Bjerga. De är solbrända pilgrimsveteraner som ett tiotal gånger har avverkat hela eller delar av den spanska pilgrimsleden till Santiagio de Compostela. Nu har de vandrat hela vägen från Selånger och ska snart kliva i land i Trondheim för den korta bit som återstår till Nidarosdomen.

– Vi är väldigt nöjda, försäkrar de. Efter varje pilgrimsvandring fylls man av energi. Dessutom är det bra parterapi att vandra tillsammans i en dryg månad. Och så blir man så snygg av utelivet …

Efter en knapp timme angörs bryggan i Trondheim. Själva kliver vi emellertid inte av utan följer med båten tillbaka. Vi vill också uppleva känslan av att vandra landvägen till vårt mål – och med Putte Ebys hjälp går detta naturligtvis att ordna.

Följebilen släpper av oss i Trondheims utkanter. Kontrasten mot stillheten utefter leden är påtaglig, med bilar, spårvagnar, affärer och överallt människor som har bråttom. Snabbt hittar vi symbolen för S:t Olavsleden och följer markeringarna genom staden. Plötsligt syns spiran på Nidarosdomen höja sig över taken. Wow! Trots att vi fuskat oss fram och bara vandrat tre etapper av hela leden känner vi oss ändå lite stolta. Hur ska då inte en medeltida pilgrim ha känt sig vid målgången?

Leden tar oss inte raka vägen genom staden utan låter oss först stifta bekantskap med undangömda trädgårdar, flera gamla kyrkor och murarna runt Kristiansten festning. Slutligen passerar vi de färgglada trähusen vid Nidälven och vandrar långsamt över den gamla stadsbron.

Vi är framme. Det är lätt att bara bli stående och begapa Nidarosdomen som började resas över S:t Olavs grav år 1070. Det är ett mäktigt byggnadsverk som ingen kan undgå att påverkas av.

I Pilgrimsgården, där vi ska övernatta, tas vi emot av de båda volontärerna Laila Stoen och Vigdis­ Vormdal som själva gått hela leden. De skriver ut diplom, bjuder på saft och en chokladbit och frågar hur vi har haft det; vad som varit bra och mindre bra utefter leden.

– Det är viktigt att lyssna på pilgrimernas berättelser, säger de. Det är skönt att komma fram, många är glada och har mycket att berätta, en del gråter. Alla är uppfyllda av starka känslor.

Grete Hetland och Morten Bjerga har gått ett tiotal pilgrimsturer. 

Ännu större och viktigare 
På kvällen är det konsert och pilgrimsmässa i domen. En handfull pilgrimer från olika länder som anlänt under dagen har samlats i ett mindre sidokapell. Prästen hälsar välkommen på norska och engelska och ber Marias lovsång med oss. Den som vill kan komma fram och tända ett ljus, vi sjunger en psalm – alla på sitt språk – och får motta välsignelsen.

Det är lugnt, stilla och lite högtidligt. Alla är uppfyllda av sina tankar, påtagligt närvarande och lämnar tysta kapellet när mässan är över. Att vandra pilgrimsleden är lika mycket en inre resa som en yttre, oavsett om det för den enskilde pilgrimen är religiöst motiverat eller inte.

Ytterligare en dimension av pilgrimsvandrandet läser vi om dagen därpå. Den tysk-turkiska imamen, juristen och feministen Seyran Ates blev som 20-åring skjuten med tre skott på ett turkiskt flyktingcenter. Hon har i Berlin öppnat en moské som är öppen för alla – män och kvinnor, kristna och muslimer, homosexuella och transpersoner.På årsdagen av morden på två homosexuella män på en gaybar i Oslo går hon nu tillsammans med fem livvakter pilgrimsleden mellan Oslo och Trondheim. På hennes T-shirt står ”Love is halal” skrivet över bröstet.

– Det hade varit fantastiskt om pilgrimslederna kunde bli en arena för fred, frihet och försoning, säger hon. Det skulle göra vandringen till något ännu större och viktigare än den redan är. 

Läs mer om S:t Olavsleden här.