Utemagasinets chefredaktör Marie Kjellnäs testar ny utrustning i Alperna, och lär sig den hårda vägen.
Hur semestern var? Jotack, underbar men kort – som man brukar tycka. Minnen skapades, jag fick till exempel möjligheten att bestiga en alptopp i foppatofflor för första gången. Det var inte enligt plan förstås, och upplevelsen föregicks av en hel del irritation, men så här i efterhand gottar jag mig i nya lärdomar.
Lång historia kort (?): Vi, en familj på fyra med barn i övre tonåren, anlände till Bad Gastein i Österrike för en veckas vandring. Väskorna hade vi packat noga, på friluftsnördars vis – men dessa fastnade tyvärr i Frankfurt.
Väderappen Wetter.at visade sol, hällregn, hällregn, hällregn, hällregn, sol, sol för de kommande sju dagarna. Bagaget skulle ”kanske anlända inom ett dygn”. Avgjort, vi bestämde oss för att gå på shoppingtur nästa morgon för att kunna genomföra den frestande kamvandringen över Zitterauer Tisch innan himlen öppnade sig.
På Eurospar, som visade sig vara den enda söndagsöppna butiken, hittades några ställ med tofflor, frottéshorts och blommiga ”garden socks” bakom wurst, müsli och Jägermeister. Dessa gifte sig fint med våra reskläder bestående av slitna tennisskor, kostymbyxor och hoodies i bomull.
Gondolen tog höjd, solen gassade. Enda orosmolnet (förutom fula semesterbilder) var egentligen mina fötter, nu i blanka foppatofflor med hälrem istället för de flip-flops jag i ett uttryck av hjärnsläpp rest i. En brant, stenig och luftig tur väntade, det hade vi läst oss till i Gunnar Anderssons guidebok Vandra i Bad Gastein.
Det finns knäppstarar som bestiger Kebnekaise i foppatofflor, med packningen i plastkassar. Nu är jag en av dem, balanserades på en sylvass kam 2 463 meter över havet. ”Ingen fara”, vill jag ropa till alla vi möter – ”jag är inte sån här egentligen, bagaget fastnade i Frankfurt!”
Historien har ett lyckligt slut: alla inblandade överlevde och turen kvalade rentav in på familjelistans topp tre. På rasten kunde vi njuta av vyerna över Grossglockner, Österrikes högsta berg, sex mil bort – allt detta tack vare foppatofflorna, utan vilka jag istället fått lägga patiens på hotellet.
Lärdomarna då? En tar form i huvudet när jag går igenom Henrika Wikes artikel om framtidens friluftsmaterial (sidan 62 i nya numret av Utemagasinet). Om det superlätta och starka DCF som allt fler varumärken intresserar sig för, om virusskyddande skal vävda av koppartråd och den nya generationens membran.
Jag blir uppriktigt exalterad av all teknisk innovation som pågår i branschen, särskilt när det kommer till miljöarbetet, men ser samtidigt en risk i att krångla till det här med friluftsliv mer än nödvändigt. Vi får passa oss för att sprida bilden att alla behöver det värsta, eller att det värsta alltid behövs. Ska du bara vara ute i några timmar, ett stenkast från civilisationen, krävs normalt ingen hyperfunktionell överlevnadsuniform.
Med det sagt kommer jag att resa i mina riktiga vandringsskor fortsättningsvis. För fothälsans, gåtempots, säkerhetens och elegansens skull. Och lite för att jag inte vill vara en knäppstare.
/ Marie Kjellnäs, chefredaktör Utemagasinet
