Mäktig dagstur runt Sylarna

Vad göra om man suktar efter Sylarna, men bara har en helg att tillgå? Utemagasinets Anton Furuland och Martin Olson bokar en bäddad övernattning, hoppar i löparskorna och rundar Jämtlands mest dramatiska toppar.

Glaciären på Sylarna har kollapsat, vilket  innebär att det nu är farligt att vistas i området. Detta reportage gjordes innan detta skedde.

Text: Anton Furuland, Foto: Martin Olson

Tempeldalen, hur mäktigt låter inte det? Och verkligheten tycks överträffa namnet,­ i alla fall om man ska tro Svenska Turistföreningens beskrivning av den smått mytomspunna dalen och området strax sydväst om Sylarnas fjällstation. 

Jag läser högt från hemsidan för fotograf Martin Olson, medan vi kollar kartor och planerar inför vår stundande tur:

”Det smala bergspasset Ekorrdörren, de storslagna vyerna mot Sylmassivet och den nästan sakrala känslan vid Tempeldalen gör detta till en oförglömlig vandring i ett område med alpin karaktär”.

Planen är att utgå från Storulvån och vandra de 16 kilometerna till Sylarna, där vi ska slå bekvämt läger på fjällstationen. Med lätt packning ska vi sedan ägna oss åt orbitering – det vill säga att man går, eller springer för den delen, runt ett berg istället för upp på toppen. I det här fallet runt hela Sylmassivet. Tanken är att få en behaglig löpterräng där vi slipper de värsta branterna, och samtidigt se Jämtlands mest dramatiska toppar i sin helhet från alla väderstreck.

Drygt 36 kilometer får vi det till, när vi kalkylerar vår orbitering i fjällkartan. Detta ska mäktas med på en enda dag – och därmed bli både min och Martins längsta dagsetapp någonsin i fjällmiljö. Så lite nervöst känns det.

Premiär på triangeln

Vi lämnar Storulvån i sällskap med min fru Felicia­ och vår hund Humle, som bestämt sig för att haka på promenaddelen av turen. Trots att vi bor i Öster­sund har jag aldrig gått hela Jämtlandstriangeln, bara korsat de olika ledavsnitten under andra turer och gått några kilometer runt respektive fjällstation. Efter bara någon halvtimme på triangelleden når vi, för min del, otrampad terräng. 

Jag förstår varför de stora massorna flockas här, år efter år. Men ändå inte. Leden är bred och lättvandrad förstås, och bekvämlighet i form av bäddad säng och proviant finns vid varje etappslut – men den kantas också av en rätt ­störande kraft­ledning som förser Sylarnas fjällstation med el. Och är den inte rätt … tråkig? Kanske ser vi undermedvetet dagens 16 kilometer som en transportsträcka, i väntan på turens smaskiga huvudrätt. 

Att komma till rastskyddet Gamla Sylen, och till sist Sylarnas fjällstation, är något helt annat. Det där böljande landskapet som är så typiskt för Jämtlandsfjällen är utbytt mot högalpin miljö av mer dramatisk karaktär. Det räcker att slå en blick på det mäktiga massivet bakom stationen för att bli lite rädd – men samtidigt inspirerad och ­taggad på äventyr.

En ödesmättad historia

Det är en destination med diger och ödesmättad historia vi checkar in på. Det var i dessa fjällområden, i gränslandet mellan Jämtland och norska Trøndelag, som uppemot 3 000 man under nyåret 1718–19 frös ihjäl i vinterkylan i det som brukar kallas Karolinernas dödsmarsch. 

Även med friluftsglasögon på finns här några viktiga historiska hållpunkter. Som att det var på den här platsen Svenska Turistföreningen byggde sin allra första fjällstation 1893, mitt emot Gamla Sylens rastskydd på andra sidan Sylälven. Eller att ett gränsröse här i Sylarna räknats som den högsta punkten längs svenska-norska gränsen i över 250 år – ända fram till sommaren 2023, då nya mätningar slog fast att fjället Nuortta Sávlo mellan Norrbotten och Nordland i Norge är nio meter högre.

Till historien går nog också det beslut som Svenska Turistföreningen meddelar på en press­konferens några veckor innan vår tur, i augusti 2023. Att man dels stänger fjällstugan Gåsen en dagsetapp härifrån, men också minskar antalet bäddar på Sylarnas fjällstation med 25 procent. Senast 2028 ska man också stänga stationens restaurang – allt för att minska turisttrycket i området, till förmån för renskötseln.

Efter frukost vinkar vi av Felicia och Humle som vänder tillbaka mot Storulvån. Martin och jag ska ta oss an Sylmassivet motsols, växla mellan att springa och gå efter terräng och förmåga. Enligt väderprognosen väntar en gråmulen förmiddag med lätt regn, men lagom till Ekorrpasset och ”den sakrala känslan i Tempeldalen” ska det spricka upp i flödande kvällssol. 

På rätt ställe i rätt tid

Efter lite fipplande med Martins nya smartwatch, som än så länge är smartare än han, är vi på språng.  Vi rundar den 1 446 meter höga Vaktklumpen och tar närmsta vägen för att hålla distansen nere och slippa stressa. Terrängen är omväxlande blöt och stenig utanför stigen och det passar bäst att gå eller småjogga i lugnt tempo. Rätt skönt som uppvärmning får erkännas.

Efter bara någon timme lämnar vi svensk mark och passerar gränsen över till Norge. Och nog ­fasiken blir vyerna genast lite finare och mer storslagna. Fjällstationen Storerikvollen skymtar nordväst om Sylmassivet och intill breder Essandsjön ut sig. 

Att sängplatserna på stationen blir färre, och att restaurangen kan stänga när som helst, bidrar till känslan att vi befinner oss på rätt ställe i rätt tid. Det gäller att passa på, liksom. Och när vi ser Storsylglaciären torna upp sig mellan topparna inser vi att även naturen här omkring är satt i förändring – som många andra högalpina områden, i klimatförändringarnas spår.    

Glaciären är illa ute

För att få veta mer om Sylglaciärens hälsotillstånd ringer jag upp glaciologen Erik Huss. Han älskar glaciärer. 

– Det finns inget som tydligare visar klimat än glaciärer. De är våra bästa vänner när det gäller vatten, smältis och är ett av de element som vi ska skydda med hull och hår. Jag har nästan en kärleksrelation till dem, säger han.

I Sverige finns idag runt 250 glaciärer. På 90-talet hade vi 300 stycken, så 50 har tynat bort på väldigt kort tid. Enligt Erik Huss kom 2018 oroande rapporter om att Sylglaciären är illa ute – delar av den hade kollapsat, och grannen Helagsglaciären hade dessutom delats i två.

– Om ingen förändring sker kommer Syl­glaciären att ha halverats till 2025, och inom tio år lär den kollapsa helt och hållet. Om 30 år, finns ens Sylarna då? Det kan man fråga sig.

Sylarna lockar toppturare på skidor om vintrarna, men den föränderliga glaciären gör att Erik Huss beskriver terrängen som ”rätt bökig” att röra sig i. 

– I synnerhet mitt i vintern, och sedan även under mars och april. I slutet av april försvagas snöbryggorna och då blir det scary att röra sig där.

Ännu läskigare kommer det bli att vistas i hela området, och inte bara på glaciären, om smältningarna fortsätter i nuvarande takt. Erik Huss spår att mer permafrost, stenfall och ras är att vänta. Så även ett ökat antal översvämningar nedströms, vilket med tiden skulle kunna strypa vattentillgången i området. 

Spotlight över björkarna

Vi nöjer oss med att beskåda glaciären på avstånd idag och löper varken risk för fall eller ras. Men det mäktiga, och samtidigt så känsliga, natur­fenomenet manar till reflektion. Det är lätt att ta landskapet vi springer igenom för givet, men att det har en lång historia ger inga garantier.

Det dröjer inte länge innan massivet visar upp en helt ny sida, bokstavligen men också när det kommer till vyerna. Baksidan av Sylarna, sett med svenska glasögon, tornar upp sig i så gott som perfekt höststass. De övre delarna av branterna är pudrade med färsk snö från natten, i kontrast mot markens gulgröna och betydligt varmare nyanser. Jag får hålla andan för att inte tappa den. 

Vi stannar till för lunch ovanför Nedalshytta, den norska fjällstationen sydväst om Sylarna – som faktiskt har bilväg inpå knuten. Molntäcket har lättat och prognosen ser, tro’t eller ej, ut att stämma. Starka solstrålar spelar som en spotlight på de gula björkarna nere i dalgången. Plussa på glittret från Nesjön och Sylarna som backdrop och det här är redan en tur att minnas, om vi så hade avslutat här och nu.

Tempeldalen, till slut

Efter Nedalshytta sjunger vi på den sista norska versen. Väldigt bra är den. Leden är omväxlande, går över ett gäng mindre vattendrag och varvar snällt uppför med ännu snällare utför. 

Redan från första steget efter lunch kan vi se nästa delmål hägra framför oss – mäktiga Ekorrdörren. Den är kanske inte lika omskriven som Tempeldalen, men jag har höga förväntningar. Flera bekanta har pratat väldigt gott om just denna passage, som visar sig leva upp till lovorden. Vida fjällvidder varvas med maffiga bergssidor i den tämligen gröna dalgången, som vi under en lite för kort stund omsluts helt och hållet av.

Att både jag och Martin börjar bli lite trötta spelar in, men det är oavsett inte läge att snacka nu. Nu kräver god fjälletikett att man är tyst, håller blicken uppe så gott det går – och njuter.

Vi har gått och sprungit, gått och sprungit. Genom Ekorrdörren väljer vi att springa, dels för att nå Tempeldalen i god tid innan solnedgången, men främst för att terrängen är så löjligt löpvänlig här. Mindre sten och perfekt småkuperat. 

Jag trycker i mig en Snickers inför rundturens brantaste stigning. Det har börjat svida lite i lårmusklerna och ryggen behöver starka tankar för att hålla position. Men stigningen är inte så lång, inte mer än ett par kilometer, och det finns en fet morot som motiverar. Solen skiner på högre frekvens uppe på höjd, men framför allt vet vi vad som väntar bakom det där sista krönet: utsikten över Tempeldalen. Till slut. 

Närmast Sakrala vyer

Det är inte två särskilt religiösa löpare som hämtar andan uppe på krönet och suger in vyerna, men nog är känslan sakral. De branta klippväggarna vid Slottet gör en ödmjuk och påminner om att detta massiv långt ifrån är någon snäll kulle. ­Miljön är stenhård och storslagen, och det blir inte sämre av att solen visar sig på riktigt för första gången den här dagen. Tämligen vindstilla är det också. Tackar, tackar.

Uppförs blir till utförs och med Sylskal­stöten i ryggen avslutar vi den mest storslagna och varierade dagstur jag någonsin varit med om. En dagstur som är ett alldeles utmärkt bevis på att det är värt att gå den extra milen, bort från den allra mest trampade stigen, för att uppleva ett nästan privat äventyr. För trots att här finns logistik med fjällstationer, stugor och ledmarkeringar, och hösten visar sig från sin bästa sida, möter vi bara en handfull andra under turen. 

Men dagens glättiga avslutning hör absolut inte till vanligheterna, påpekar Martin som varit här flera gånger förut. Han är närmast i chock över den solstund vi lyckats pricka in. Vädret kring Sylarna är normalt nyckfullt, i synnerhet här i Tempeldalen. 

Trötta men inte fullt ut staplande tar vi de sista stegen runt massivet. Martin trycker stop på sin klocka.

– 25 kilometer blev det runt.

– Är du säker? 

Jodå, det är han allt. Det känns lite väl kort jämfört med våra beräkningar, men kanske har vi fått till ett gäng effektiva genvägar.

Rriktigt aktiv målgrupp

Tillbaka på fjällstationen träder vi in i en helt annan värld, med liv och rörelse. Medelålders par i grupp beställer in vinare nummer två. Asiatiska turister går omkring i för snygga sneakers. Gubbgäng jämför kängor och ryggsäckar. Och Utemagasinets utsända beställer in fatöl.

En smältdegel av hela friluftslivet, tänker jag, och det är en bild som bekräftas när jag hemma i Öster­sund pratar med Josefine Andersson Söderberg om turen. Hon är idag sportchef på Grövelsjöns Fjällstation men har tidigare gjort säsonger på Sylarna, Helags och Storulvån och kan området som sin egen benficka.

– Jag är kanske lite färgad då det är mina ”hemma­fjäll”, men för mig är Sylarna favorit­området i Jämtland och kanske i hela Sverige till och med. Just Sylarna sticker ut mot övriga Jämtlandsfjällen med sin högalpina karaktär. De här topparna tilltalar verkligen mig, men för andra kanske de är mer skrämmande. 

Några fler löpare stötte vi inte på under vår blixtvisit, men vi är långt ifrån de första som rundat massivet med lätt packning och trailskor. Josefine Andersson Söderberg ser en dragning mot extremsport med kamvandringar, klättring och friåkning i Sylarna – samtidigt som Jämtlandstriangeln lockar en bred målgrupp med många förstagångsvandrare. Men fjällstationen ligger alltjämt i väglöst land, och det höjer ribban för besökare.

– Det är stor skillnad mot vägnära fjällstationer som Grövelsjön, där jag jobbar nu, eller Storulvån. Dit kommer folk som kanske inte orkar gå så långt, pensionärer och barnfamiljer med ettåringar i pulka. Många är också stamgäster, säger Josefine.

Smartklockan levererar

Det plingar till i min mobil. Det är Martin. Han har också landat på hemmaplan efter turen, och nu blivit kompis med sin smarta klocka: 

”Förresten, jag såg nu att min klocka mätte i miles … så det var egentligen 40,1 kilometer runt Sylarna”.

Fyra mil, som kändes ungefär som hälften. Och gav mer än något maraton jag kan tänka mig. Taget.