Att få vara sur på tur är faktiskt en mänsklig rättighet, tycker chefredaktör Kjellnäs i nya numrets ledare.
Friluftsliv kan verkligen ta fram det värsta i människan. Kanske borde vi prata lite om det, som kontrast till allt ”ut och njut” och ”ut på tur, aldrig sur” som florerar i våra kretsar. Även i detta magasin.
Sommaren är särskilt drabbad, då är det få som släpper fram andra känslor än glädje, lycka och tacksamhet ute i naturen. Åtminstone om man går efter vad friluftsfolk och -företag postar i sociala medier. ”Så härlig tur! Underbart sällskap! Alla glada och duktiga!”
Nej, jag har inte käkat surströmming. Jag menar bara att det vore fint om vi kunde dela även våra svartaste utestunder då och då. Erkänna att det faktiskt kan vara svinjobbigt, tålamodsprövande och psykiskt påfrestande att leva friluftsliv. Och att det kan vara halva grejen.
Några av mitt livs bästa äventyr har involverat rejäla dippar och tillkortakommanden. Jag minns en familjetur i fjällen där jag kände plötslig lust att släppa ryggsäcken på stället och springa mitt fortaste över böljande vidder, bända upp horisontglipan och för alltid lämna jordens yta. Jag minns guidade löpturer och forspaddlingar där jag varit den klart svagaste länken och låtit humöret ta hissen rakt ner i källaren.
Senast jag var sur på tur var i höstas, på en färgmättad paddling längs Göta kanal (sid 28 i nya numret). Fotograf Lantto ville en sak, jag ville en annan. Släng sedan in de kända humördödarna fysisk överansträngning, försenad mat, mörker, kyla och piskande regn. Turen var på många sätt fantastisk, och jag ångrar den inte för en sekund, men nog fanns där inslag av svärta.
Förutsättningarna för att bli sur på tur är väldigt goda, rent generellt. Det är ju inte ofta i livet vi får möjlighet att möta så många olika utmaningar i en och samma aktivitet. Med andra viljor och humör på armlängds avstånd både dag och natt (eller med sin egen hopplösa person som enda sällskap, vilket inte alls behöver betyda högre lycka).
Jag vet, man är inte så sugen på att ta uteselfies när blodsockret darrar runt fotknölarna eller skaljackan har gett upp i regnet. Men jag tror faktiskt det skulle vara bra om fler gjorde det. Av de här skälen, om inte annat:
1. Vi skulle tona ner friluftslivets glättiga aura, erkänna för varandra att vi är mänskliga och att perfektion inte är grunden för en lyckad tur. Vem är inte sur ibland?
2. Den som är nybörjare i friluftslivet skulle få en djupare förståelse för naturupplevelsen bortom reklambroschyrer och Instagrambilder.
3. Sedan tror jag stenhårt att det är saltet som lyfter smaken på turen. Det är först när du haft en riktig dipp som du på allvar kan uppskatta varma och torra kläder, frystorkad lappskojs, någon att skratta åt eländet med. Efter sur kommer sol.
Hör du till dem som aldrig känt topplocket flyga i friluftslivet kan jag varmt rekommendera den svenska hösten. Ofta förtrollande vacker, men redo att gå dig på nerverna när du minst anar.
/ Marie Kjellnäs, chefredaktör på Utemagasinet
