Vad har Paradise Hotel med Utefest och skridskoåkning att göra? Det vet Utemagasinets chefredaktör Marie Kjellnäs.
Det är något med realityserier på tv som ger mig svår klåda. I många år har jag gjort precis det man ska göra vid djupt ointresse – låtit bli att kolla – men med tonåringar i huset hamnar man ibland i lägen då det inte går att värja sig mot denna flod av bombastisk hittepå-verklighet.
Värst är när de nyss ihoptussade deltagarna måste skiljas, lämna lilla bubblan och dra hem till Säffle/Burträsk/Gislaved/Malung/Karesuando, det kan vara efter ett par timmar eller tre veckor. Då ska det nämligen kramas och grinas, som om de gjorde sig redo att gå i döden.
Jag försöker att inte tänka på realityserier, man vill ju inte få en stroke i onödan, men ibland är det svårt att låta bli. Senast jag trillade dit var den 8 september klockan 14:30. Jag minns tidpunkten så exakt för vi befann oss på Camp Järvsö och hade precis börjat plocka ner tentipis och ljusslingor, hala flaggor och tömma eldstäder. Vi städade undan Utefest 2024, helt enkelt.
Plötsligt fick jag ögonkontakt med Martin Appelros, världens bästa projektledare, och han sa det uppenbara: ”Nu är det över”. Han sa det inte på det sättet som man hade kunnat tro, efter månader av hårt slit och övertid och tusen bollar i luften, utan med lite darr på läppen.
Det var då jag kom att tänka på realityfolket, att vi egentligen är samma skrot och korn. Vi gillar att kliva in i bubblor med okända människor som vi hoppas ha någonting gemensamt med – och när det blir dags att lämna känns världen utanför kallare och hårdare än vi minns den.
Om du inte var med på Utefest kanske du tror att jag överdriver en smula, men så är inte fallet. Det var faktiskt fler än jag och Martin som kände läppdarret den där sista halvtimmen, det var hela vårt team och det var partners och deltagare som kom fram. Det skulle kramas och grinas, som om vi gjorde oss redo att gå i döden.
Är du nyfiken på vad som hände där i Järvsö innan Utefest-bubblan sprack ska du läsa Emma V Larssons fina reportage på sidan 28 i nya numret.
En annan bubbla jag har nosat lite på den här hösten befolkas av isdyrkare. Gemensamma nämnare för dessa är genialitet och galenskap, tävlingsdille och akademisk humor. Det är iallafall min slutsats efter en långpromenad runt ett par av Stockholms premiärsjöar med skridskoprofeten Mårten Ajne (sidan 22 i nya numret!).
Han sa något trösterikt, som handlade om skridskosäsongens död och återuppståndelse men lika gärna hade kunnat gälla Utefest eller Paradise Hotel eller livet i allmänhet. Att det förvisso uppstår en tomhet när den sista isen sköljer och dyrkarna skingras, men att det samtidigt är allas räddning. Det är ju först när du kliver ur bubblan du kan börja längta tillbaka.
Så, för dig som vill börja Utefest-ladda inför 2025 kan jag berätta att vi är tillbaka i Järvsö i september, och att du kan hålla utkik efter mer information på utefest.se. När du ändå är inne på hemsidan får du inte missa filmen från årets event, starring våra alldeles egna realitystjärnor. Det är så vackert att man får läppdarr.
/Marie Kjellnäs, chefredaktör Utemagasinet
