Uteliv: Spontan tälttur i Kanada

När Jonas Wackerfeldt från Malmö skulle på jobbresa till British Columbia, packade han vandringssäcken och drog ut i det vilda över helgen. Och det var precis så storslaget som han drömt om.

Berättat för: Anton Furuland, Foto: Jonas Wackerfeldt

”British Columbia i sydvästra Kanada har länge lockat mig. Området har en cool klang, tycker jag. Så när jag i slutet av augusti förra året befann mig på jobbresa i Richmond/Vancouver, och hade en helg ledig, kändes det givet att ge sig ut på något slags äventyr i den kanadensiska naturen. 

2019 hakade jag på utmaningen ”en utenatt i månaden”, och numera blir det mer än så – runt 30–40 nätter per år. Så någon sorts utenatt tänkte jag mig. Men att tälta i Nordamerika är tyvärr inte lika smidigt som hemma i Sverige. Tvärtom är det rätt bökigt. Det måste göras på speciella campgrounds och dessa är väldigt populära. Tilldelningen av platser sker ett visst datum, och då tar de slut så gott som direkt. 

Jag ringde runt till olika turisbyråer och park­ansvariga för att se om det ens var möjligt att hitta en ledig tältplats, och till slut fick jag tag på den enda tillgängliga i hela regionen, på Rampart Ponds i Garibaldi Provincial Park. 

Så, efter fredagens jobbmöten körde jag norrut. Jag stannade till i Squamish för att skaffa rätt kartor­ och köpa björnsprej. Området är väldigt björnrikt, och de är inte blyga av sig utan vågar verkligen ge sig in i lägren.

Efter att ha kört en bra bit upp i bergen nådde jag till slut parkeringen vid Elfin Lakes Trailhead. Därifrån väntade 19 kilometer vandring för att komma till Rampart Ponds. 

Första delen av leden gick genom väldigt tätvuxen och hög skog. Otroligt välskött och välordnat, men lite motorvägskänsla. Jag hann känna mig en aning besviken inledningsvis, men efter en timme öppnade sig vyerna och en smal stig tog över. 

Jag har vandrat mycket på Kungsleden, där det ju kan vara väldigt upptrampat. Här kändes vandringen finare, mer exklusiv. Efter ett par timmar kom jag upp på höjd – då bjöds det verkligen på storslagna vyer. Jag blickade ut över de för British Columbia så typiskt spetsiga och höga topparna. Nedanför var det grön terräng. Det var som att komma upp i en sagovärld. Därtill hade jag sån tur med vädret – totalt vindstilla och knallblå himmel. Helt magiskt.

Jag fortsatte vandra i lugn takt och tog mig tid att fota och stanna och prata med folk. När jag kom till lägerplatsen vid Elfin Lakes insåg jag att jag hade missbedömt tiden. Nio kilometer i krävande bergs­terräng återstod till min bokade tältplats – det skulle jag inte hinna.

Trevliga rangern Amy hjälpte mig leta runt vid Elfin Lakes efter en ledig plats, och efter en timme kom beskedet att de hade en ”no show”, alltså någon som bokat men inte dykt upp. Vilket flyt!

Vid halv tio hade jag till slut slagit upp tältet, trött men väldigt glad. Även om det blev hälften så långt som planerat och jag inte nådde fram till Rampart Ponds, så var vandringen rätt tuff och utmanande. Det var omkring 25–28 grader varmt och en hel del höjdmeter dessutom. Jag startade på 426 meter över havet och lägerplatsen vid Elfin Lakes ligger på 1 526 meter.

Jag satt vaken sent och fick njuta av ett helt fantastiskt skådespel över bergen. 

Stämningen i lägret var också underbar. Det var som ett gemensamt pentry där alla lagade sin egen mat och sen satt man och käkade tillsammans och snackade. Jag upplevde nog stämningen som lite mer öppen om man ska jämföra med när man är i fjällstugor och på fjällstationer hemma i Sverige. Riktigt härlig gemenskap var det – många kanadensare så klart, men också folk från USA och från alla håll i världen egentligen. Jag fick nästan lite flashbacks till scoutlägren från uppväxten då det ofta var stor blandning av nationaliteter och personligheter.

Det här var första gången jag var i Kanada och jag blev väldigt tagen av naturen. Den var så vild, så storslagen. Får jag chansen igen kommer jag definitivt att planera en tur på flera dagar.”