Mårten Ajne: ”Jag lockas av isens osäkerhet”

Att skrinna på naturis är en otyglad friluftsupplevelse, men inte bara. Det är också gemenskap, matematik, estetik och ljuv musik – en metafor för själva livet. Utemagasinet träffar skridskoprofeten Mårten Ajne, i väntans tider. 

Text: Marie Kjellnäs, Foto: Henrik Trygg

Dammtorpssjön ligger blank mellan klipphällar och knotiga stammar, fläckad av näckrosor som en Monet i stockholmsexil. Mårten Ajne ­klagar på försämrad syn men prickar en flyende gärdsmyg vid första tonen.

Platsen är vald med största omsorg. Vi befinner­ oss på mytomspunnen isdyrkarmark, även om skridskosäsongen känns avlägsen en mild septemberdag som denna. Men vädret kan slå om på ett ögonblick, 1925 togs premiärskären här så tidigt som 18 oktober upplyser Mårten. I år sätter han en slant på 21 november. 

– En feg gissning, det är mediandatumet. Men det händer att isläggningen dröjer ända fram till jul eller längre. 

Att stockholmsskrinnarnas säsongspremiär ­kommer att ske just här på Dammtorpssjön är lättare att förutspå. Med ett snittdjup på bara 80 centimeter, och knappt någon genomströmning, har den ett försprång gentemot grannsjöarna när det kommer till tidig isbildning. Läget är dessutom både skyddat och tillgängligt nog för traktens ­slipade premiärlejon, som snart kan ses smyga runt här i buskarna med matematiska formler och väderdata i vattensäkrad packning. 

– Det är ett märkligt, odefinierat kollektiv av isnördar som tycker att det här är något att bry sig om. Här har du en av dem, jag är nog en bra representant, skrockar Mårten och håller upp  handflatorna i ett erkännande.

Förra hösten var det två medelålders män med skridskodille – ”ingenjörer förstås” – som fräckt drog sina konkurrenter vid näsan. De hade suttit hemma och räknat ut på timmen när isen borde vara bärig och letat sig hit en sen novemberkväll med pannlampor på.

– Det var tunt så det förslog, berättar Mårten, de hängde väl mest i trädkronor, men isen höll! Två skär måste man ta för att det ska räknas, ett på vänster och ett på höger. 

Själv låg han hemma och sov när premiär­skären togs och fick som alla andra läsa rapporten på Skridskonätet i efterhand. 

– Hela nätet kokar när det händer, lyckan är total, alla jublar. Men man är ju förbannad i smyg så klart, det där hade ju jag kunnat räkna ut! 

Läs mer: Mårten Anne tipsar om tio tidiga turtips

Svårt att mäta vintern

Mårten Ajne är matematiker till yrket och proffs på riskberäkningar. Han har gjort karriär i eget bolag med myndigheter och försäkringsbolag som kunder, men unnar sig idag att sålla hårt bland ­uppdragen och prioritera fritiden. En fritid­ som mellan oktober­ och april handlar nästan ute­slutande om att glida runt på naturis i gott sällskap med knivar­ under fötterna, efter att med stöd av fysikens lagar, sannolik­hetslära och beprövad erfaren­het ha ­räknat ut var och när isen (knappt) bär.

I klimatförändringarnas spår har intresset för islära ökat, både här hemma och på andra håll i världen. Mårten håller kontakt med ”forskare och räknenissar” som precis som han försöker mäta den gäckande vintern, men ser en fara i att många av dem sällan lämnar skrivbordet.

– Det är en fördel att vara ute på isen, där jag ser den termodynamiska balansen och om den växer eller smälter. Med några enkla mätverktyg också hur snabbt den växer, säger han.    

Mårten är varken den förste eller siste som nördar­ ner sig totalt i skrinnandets alla delar och gör sig ett namn i den innersta kretsen. Men medan många äldre isprofiler tagit sina kunskaper och erfaren­heter med sig i graven har han lyckats samla det han lärt sig i – så här långt – sex böcker, ett knippe kartor och åtskilliga tidningsartiklar om islära, turplanering och skrinnarkultur.

Skrivandet beskriver han som en klåda som alltid funnits där. När kompisarna önskade sig mopeder ville Mårten hellre ha en elektrisk skrivmaskin. Hemma i klipplådan har han samlat obskyra små tidskrifter och medlemsblad från sina år som ung fältbiolog och fågelskådare med dragning åt P.G. Wodehouse och Svenska Mad. 

För knappt 15 år sedan fick Mårten draghjälp av fotografen Henrik Trygg, som sökte en isvan skribent till sin fotobok Vintervatten och gick igång på hans underfundiga språk.

– Sen ville Calazo ha ett basverk om långfärdsskridsko, det som fanns var från 1980-talet. Jag tog ett aktivt beslut att prioritera skrivandet så länge jag hade något att berätta. Men att bara skriva räcker inte, jag har varit beroende av andra, särskilt förläggarna Jonas Sundvall och Fredrik Hjelmstedt med redaktionell kompetens och marknadskoll.

En unik skridskokarta

På sistone har Mårten i lag med karto­grafen Oskar Karlin skapat vad som enligt förlaget är ”den mest avancerade kartan som någonsin gjorts där skridsko­åkarens behov är i fokus”. Under vår promenad runt Dammtorpssjön får vi tillfälle att närstudera det blad som fokuserar på Stockholms insjöar i skala 1:30 000. Mårten dömer ut en grässlänt under ett stort träd där han brukar se folk försöka kliva på.

– Det är ingen bra idé, trädet avger långvågig strålning som bromsar istillväxten. Då hittar du bättre alternativ vid markeringarna här och här, pekar han på kartan.

Stigen vi följer är också utmärkt,­ ­liksom lämpliga promenadvägar mellan sjöarna för den som vill beta av flera under en och samma skridskotur. I varje vattendrag finns olika isläggnings­zoner inritade.­ Det känns lite märkligt att se en karta över något så föränderligt som is, som dör och återuppstår i nya former varje år.

– Så är det, men mönstret upprepar sig med ­partier som lägger sig tidigare och senare. Många svagheter återkommer också år efter år, titta här vid udden till exempel – en klassisk badplats för skrinnare.

Skridskokartan bygger på färdrapporter som Mårten själv och andra medlemmar i sssk, Stockholms Skridskoseglarklubb, registrerat­ under mer än 100 år. Dessa har samkörts med data från smhi och huvudstadens unika väder­observationsserie som går tillbaka ända till 1756. Själv behöver Mårten ingen karta med isläggningszoner, inte när det gäller Stockholm ialla­fall. Har han skrinnat på en sjö är det som att verkligheten försetts med ett zonfilter som inte går att ta bort. 

– Det låter ju vansinnigt, men jag ser zonerna lika tydligt som träden och bron därborta. När vi jobbade med kartorna kunde jag rita in nästan allt ur minnet, det var bara några specialare nere i Sörmland jag behövde åka och dubbelkolla.

Han frustar nöjt åt sin egen nördighet – ­vilken tur att det finns subkulturer där sådana som han kan träffa likasinnade. 

– Skridskovärlden är befolkad av nördar och vi håller på med en massa dumheter. Men det är kul! Om du frågar mig så är människorna och gemenskapen viktigare än aktiviteten i sig. Att åka runt ensam på en is är väl inget roligt, det är när vi stöts mot varandra som upplevelsen blir stor.

Sprang mellan pölar

Vid Golfhällen i sjöns sydvästra hörn syns resterna efter en lägereld. Det är här i viken som premiärskären brukar tas, på en isyta som ”sällan är större än en sämre östermalmsvåning”.  

– Vi har slutat slita hjärtan ur kroppen på folk och offra dem till isgudarna, men det är här vi häckar om höstarna när vädret har varit rätt med torr luft och molnfri himmel. 

Jag ser framför mig ett gäng män i Mårtens ålder som drar historier om svunna turer, nattgammal is och episka plurr. Var är kvinnorna?

– Det finns absolut kvinnor, men av någon anledning är männen i majoritet bland oss med överdrivet skridskointresse. Om jag får våga mig på en gissning­ så saknar nog många kvinnor de här skumma drivkrafterna jag ser hos mig själv och många manliga vänner, den extrema nördigheten och den eviga kraftmätningen.

 Det senare har nått nya dimensioner sedan gps:en uppfanns och kom i var mans ficka, bekräftar­ Mårten. Plötsligt kunde uppgifter som turlängd och antal sjöar verifieras, givetvis med hets i sociala medier som följd. En gång insåg han att drömgränsen tusen sjöar fanns inom räckhåll och bestämde sig för att lägga in en spurt.

– Jag fick ett försprång och skulle ha klarat det, men mitt åksällskap satte stopp. 

Mårten, Henrik och sambon Jenny var vid Riksgränsen och han sprang runt mellan små pölar där man på sin höjd kunde ta några skär. Till slut var sällskapets mått rågat: ”Men för i helvete, nu får du lägga av, vi vill åka till ett riktigt vatten!” 

Mårten vädjade, men förgäves. 

– Jag hade bara 13 sjöar kvar, men de satte ­kniven i ryggen på mig!

Det blev så småningom tusen sjöar och fler ­därtill för Mårten, men priset togs av en för ­stunden envisare skinnare med en plan som inte involverade tredje man.

En metafor för livet

I mitt block har jag ritat ett cirkeldiagram med tanken att Mårten ska få fylla i skrinnandets olika beståndsdelar. Matematik, sport och gemenskap har vi pratat om, men friluftsliv då?

– Det är också en jätteviktig del, att få vara ute på tur och känna att både hjärnan och kroppen fungerar i den miljön. Jag har alltid varit en orolig själ och behöver komma ut och röra på mig, då sover jag gott och mår bra. 

Men det blir inget cirkeldiagram. Skrinnandet låter sig inte inrättas. Det är ledarskap och kal­­kyler, det är psykologi, teknik, ödmjukhet och estetik. Det är mer än jag trodde var möjligt. 

I Mårtens texter­ – kanske främst i Vintervatten och den ljuvligt nördiga Skrinnarens abc – blir skridskoåkningen en metafor för själva livet. Vi kan ha planer och ambitioner, men det hindrar inte att precis vad som helst kan hända där ute. 

– Jag tror att det är den osäkerheten som ­driver mig. Skrinnandet blir en intellektuell utmaning där det gäller att våga ta beslut i en osäker omgivning, precis som i affärer, kärlek eller livet. Hur riskbenägen är du? Hur väl kan du kalkylera ditt beslut? Det kan vara själva kärnan, men jag är inte helt säker.

Jag tänker på saken när jag ser om Youtube-klippet som välte internet för några år sedan, där Mårten skrinnar på sjungande tredagarsis en krispig novembermorgon under Henrik Tryggs nyinköpta drönare. De ”skulle bara ut och leka lite”, men klippet Henrik publicerade plockades upp av National Geographic och har idag setts av ofattbara 50 miljoner tittare världen över. 

Mårten åker lätt och sinnligt, det är vackert ­filmat och klippt. Men tittar folk för att se honom skrinna eller plurra?

Inte den som gråter

En spillkråkas kaxiga ”kliii-äh” rullar mellan tall­topparna. Nu lättar den tydligen från en gren och uttalar hot mot sina rivaler.

– När den flyger låter den ”krry-krry-krry”, säger Mårten, varpå kråkan bekräftar.

Dammtorpssjön övergår i Söderbysjön med marginellt senare isläggning. Han pekar ut de olika zonerna med kartan i ryggsäcken och berättar att här, i Buddhabergets skugga, avnjuts normalt säsongens­ sista skälvande stockholmsskär. 

– Förr släpade en av isdyrkarna med sig en buddhastaty hemifrån till vår likvaka, det var så berget fick sitt namn, men ett år ramlade den av pakethållaren och sprack. Det var ett omen, säsongen som följde blev mycket riktigt urusel.

Men Mårten Ajne är inte den som gråter när sjöarna sköljer i april. Då är den tunna, hårda kärnis som han dyrkar redan ett minne blott. 

– Och jag tror att sommaren är vår räddning. Vi behöver en ordentlig paus, också från varandra. Det är ju därför vi längtar nu. 

Mårten Ajne tipsar om enkla vardagsval och kittlande utedrömmar. 

#UTEIDAG

En skridskotur på i förrgår öppet vatten som jag räknat fram ska vara bärig, och som till min egen förvåning och tvärtemot andras misstro faktiskt visar sig vara det!

#UTEHELGEN

Ett beslut i osäkerhet på distans om isförekomst, bärighet, ytsnö, väder, resa, logi och åksällskap som blir just så utmanande och utmattande som avsett. Oundvikliga misstag och motgångar hanteras prestigelöst i social dynamik, utan större fysiska skador eller relationsmässiga sammanbrott. 

#UTEDRÖMMEN
Jag har gjort det mesta jag föresatt mig, men finska Bottenviken, Polen och Alaska vore spännande – samtidigt som ännu en premiär på Dammtorpssjön kan ge lika mycket glädje.