På ena armen har Utemagasinets chefredaktör Marie Kjellnäs koordinaterna till sitt happy place. Men nu har hon slutat tatuera in sina lyckoplatser. Det kommer ju nya hela tiden.
På min vänstra underarm har jag, sedan 20 år eller så, koordinaterna till mitt happy place. Eller det är vad jag brukar svara om någon frågar. Och det gör folk. Koordinater är ju lite som rebusar, har man väl sett dem går det inte att fokusera på något annat än att hitta lösningen.
Och så har vi de duktiga, de som redan vet. Min lyckoplats ligger till sjöss så alltid är det någon överförfriskad seglare som kommer fram och jiddrar på krogen: ”57 grader latitud, det är vid Gotland. Man är ju ute en del, joråsåatte”.
Rätt svar är Blå Jungfrun i Kalmarsund, om du nu inte kan tänka på annat. Den lilla klippön som skänktes till staten av Ivar Kreugers brorsa, industrimagnaten Torsten, 1925 och dubbades till nationalpark året därpå. Och 2002, då förlovade sig makarna Kjellnäs på ön.
Blå Jungfrun vilar i horisonten när jag sitter på altanen vid vårt sommarhus och är mitt allra lugnaste. Nu är det ett tag sedan vi tog båten ut, gick den korta men fina vandringsleden och fikade på den blanknötta klipphällen. Men bara att spana in ön på avstånd räcker för att framkalla den där sköna känslan av lugn, frihet och tillhörighet. Och är inte ens det möjligt så finns ju alltid vänster underarm.
Jag gillar min tatuering, problemet är bara att jag kommer på fler lyckoplatser hela tiden. Dels handlar det väl om åldringens insikter om hur mycket uppväxtens miljöer och upplevelser faktiskt har betytt för en – sjön där man fiskade abborre, toppstugan där man träffade någon för första gången, skogen där man plockade grodor när föräldrarna ville plocka lingon.
Med åren har jag också blivit bättre på att känna igen en lyckoplats när jag ser den. Det kan vara en för mig helt ny plats, som inte bara är vacker och trevlig att utforska utan också slår an någon sorts sträng i en. Kanske liknar det kärlek vid första ögonkastet, nå int vet jag. Men det handlar om lugn, frihet och tillhörighet.
För oss som jobbar på Utemagasinet ingår det i uppdraget att söka upp spännande platser, leder, skärgårdar, öar, fjäll och annat som vi hoppas ska intressera dig som läser. Det är alltid kul att samla nya upplevelser, men då och då infinner sig den där lyckoplatskänslan – trots att resan eller turen kanske inte är längre än 2–3 dagar.
Jag kände den i Lofsdalen i vintras, där jag och fotograf Lantto åkte längd i drömmiga fjällspår och levde bastuliv vid Uppvallens fäbod – ett litet happy place i sig (sida 26 i nya numret). Jag skulle kanske inte gå så långt som att tatuera in Lofsdalshjärtat på kroppen redan efter första besöket, men om jag möter någon som gjort det kommer jag att förstå till 100 procent.
Om Sam Hedman och Cenneth Sparby har tatuerat Pyhä-Luosto över bröstet vet jag inte, men på något plan hittade de också hem i vintras – bland sagogranarna i den finska nationalparken (sida 44 i nya numret).
Huden lär vara kroppens största organ, så vi behöver inte vara rädda för att vara lite poly när det kommer till lyckoplatser. Men jag ska nog börja med att skapa en fotovägg här hemma.”
/ Marie Kjellnäs, chefredaktör Utemagasinet
