Fabian Rimfors: ”Det ska vara enkelt”

Att ha Fabian Rimfors inställning till utrustning kräver tid och engagemang. Men som barnbarnsbarn till skidlegendaren Olle Rimfors har han rätt typ av passion och pannben – och han älskar att hitta äventyret i vardagen. 

Text: Karin Wallén, Foto: Anders G Warne 

Det har precis slutat regna över Brösarps norra backar. Dimslöjorna som stiger från marken får det kuperade landskapet att påminna om regnskog. Faktum är att det ser rätt exotiskt ut, och långt ifrån gemene mans syn på ”det platta Skåne”. 

Här har Fabian Rimfors gått backe upp och backe ner på skidor oräkneliga gånger. Och det gör han fortfarande – så fort snön faller. 

– Brösarp har faktiskt mest nederbörd i Skåne, så det är den snösäkraste platsen här kan man säga. Precis som Riksgränsen brukar ha mest uppe i norr, säger han och skrattar lätt åt jämförelsen. 

Det är förstås en enorm skillnad i snötillgång, men trots Österlen-rötterna har skidåkning varit en självklarhet i familjen Rimfors. 80-tals­vintrarna var riktigt snörika, som Fabian minns dem, och att lära sig åka skidor var viktigt. Det har sina skäl – gammelmorfar Olle Rimfors var en pionjär­ inom utförsåkningen i Sverige. Men mer om honom senare. 

Olle Rimfors bambustavar

För Fabian Rimfors är skidåkning i Skåne bara ännu ett sätt att smyga in äventyr i vardagen, och då gäller det att göra det så enkelt som möjligt. Precis som när han var liten. 

– När jag växte upp var friluftsliv och vanligt liv lite samma sak. En picknick var något man bara gjorde, inget som behövdes styras upp så mycket. Det var inte samma krav på utrustning. Man hade en skida till allt. Nu är det olika för varenda liten inriktning. Det har sina fördelar men det har också en baksida, säger han. 

När det snöar här, då gäller det att passa på. Och då vill man inte krångla med utrustningen. Därför har Fabian köpt skidor till hela familjen från en kille i USA som inspirerats av den modell som används i Altajbergen, i gränslandet kring Kina och Mongoliet. Skidorna är feta och korta, med stålkant, lös häl och fast stighud. Perfekta för Brösarps backar! 

– Med de här skidorna kan man åka ner och springa upp igen ganska snabbt, säger han, och påminner om att tio gånger hundra faktiskt blir tusen höjdmeter.

När det snöar på Österlen kan man andra ord få till en utmanande heldag på skidor i telemarksstil. Och i händerna har han inte vilka stavar som helst, utan sina egentillverkade – av bambu. 

Fabian Rimfors ägnar en hel del tid hemma i verkstaden åt att para ihop Calcuttabambu av lik­artade dimensioner för att sedan tillsätta spets, truga, handtag och handrem. Varför? Än en gång är det svårt att bortse från arvet från den gammelmorfar vi ska komma till senare – Olle Rimfors hade just bambustavar av eget märke när han satte fart på fjällskidåkningen på 1930-talet. Men det handlar också om hållbarhet. 

– Det började med att barnen krökte sina jäkla stavar varje vinter så att det var omöjligt att låta dem gå i arv till nästa barn. Sen växte det till en vilja att belysa vikten av att tillverka saker lokalt, och få med hela hållbarhetstänket. Det är något ­speciellt när du får kontakt med den som tillverkar produkten, säger Fabian. 

Stav-byggsats i julklapp

Han hade letat efter bra bambustavar ett tag, men de få han hittat hade inte fungerat optimalt. I hemlighet köpte Fabian hem handtag, trugor och bambu – det blev familjens julklapp 2019. 

– De fick delarna i julklapp, och sen fick alla sätta ihop dem så att de fick de färger de ville ha, och välja längd. Det blev en kul grej!  

Då fanns ingen större ambition med tillverkningen än att kanske göra det ihop med kompisar ibland på kul. Men så tog tankarna fart. Fabian ville utveckla produkten, det gick inte att sluta forska på nya lösningar som var smartare, bättre, mer hållbara.

När han hittade ett företag i Gnosjö som kunde specialsvarva hylsorna där bambun sätts ihop med spetsen, och som dessutom drev sin fabrik på egen sol- och vindkraft – då visste han att han hittat rätt. 

Rätten att neka kunder 

Men det är många andra delar att ta hänsyn till i stavtillverkningen. Råmaterialet är en. 

– Det tog mig ett halvår av googlande innan jag fick tag på en man som har en egen bambuodling i Indien. Jag fick förtroende för honom. Nu är vi några som tillsammans bokar en del av hans skörd. 

Fabian är lite av spindeln i nätet för flera tillverkare – en i Bulgarien, en i Neder­länderna, och en i Borgafjäll. 

– Vi är som ett litet community. Vi håller inte på affärshemligheter, tvärtom – vi har en chat där vi tipsar varandra om olika leverantörer och knep. Det är roligare än att vara ensam. Jag och Jocke i Borgafjäll är lite som en egen fackförening, säger Fabian och ler. 

Nu gör han ungefär 100 stavar per år. På beställning. Köparen får berätta vilken typ av skidåkning som väntar, så väljer han truga efter ändamål och guidar till rätt köp. Majoriteten köper av hållbarhetsskäl. 

– Vissa vill kanske ha en extra stav i stavsamlingen, men då har jag rätten att neka dem. Köper man ett nytt par stavar får man se till att ge nytt hem åt de gamla tycker jag. 

Och går något sönder så är det bara att laga. 

– Jag har gjort videotutorials om hur man själv kan bygga stavar och laga dem. Skulle du knäcka dem är det bara att byta pinne. Om du ska köpa nya då ska du ha tappat bort hela staven, säger Fabian bestämt. 

Inspirerade till Äppelkriget

Det är inte bara i sin egen tillverkning Fabian Rimfors har höga hållbarhetsmål. Som konsument tar det honom inte en eftermiddag att köpa en jacka, snarare en månad …

– Sen hittar man kanske jackor och byxor i Skottland, där de kan skräddarsy så man får fickor och ärmar som man vill ha dem. Det blev ändå ­billigare att köpa i ekologisk bomull därifrån än att köpa en vanlig jacka från ett känt märke i Sverige. Och då vet jag vem som har sytt min jacka, säger han, och går genast vidare till vilken djungel det är att hitta en rimlig skidvalla.

Det som kallas ”grön valla” för att det inte innehåller fluorkarboner kan i själva verket vara petroliumvalla. 

– Nu har jag hittat något som jag kan pensla på. Sen lägger man skidorna i ett specialsolarium och behöver aldrig mer valla. Och så finns en kille i Göteborg som tar in växtbaserad valla från Spanien. Men jag försöker valla så lite som möjligt helt enkelt. 

Det finns visst påbrå för det här tänket i familjen Rimfors, ska sägas. Mamma Agneta var lokal­politiskt aktiv i Miljöpartiet och pappa Jörgen växte upp med självhushåll och själv-är-bäste-dräng-kultur. Han blev känd som en stridbar äppelbonde när han protesterade mot en planerad exploatering av ­Brösarps natur och äppelodlingar, vilket inspirerade Hasse och Tage att göra filmen Äppelkriget 1971. 

Och så har vi ju gammelmorfar Olle också, som sagt. Ska vi ta och presentera honom?

Rimfors spred stil och kunskap

Olle Rimfors föddes 1896 i Tiveden, men fick som 14-åring komma upp till Duved med Skid­främjandet (nu Friluftsfrämjandet). Efter det ville han göra militärtjänsten i Östersund – och blev fast. Det var i fjällen han ville vara. Eller i Alperna. För det var nere i Alperna som utförsåkningen hade börjat ta fart vid den tiden, och dit skickades Olle för att lära sig av de bästa. 

– Chefen på regementet råkade vara president för FIS och ordförande i Skidfrämjandet. Så gammel­morfar fick pengar för att åka ner till Alperna och lära sig utförsåkning på riktigt, berättar Fabian. 

I St Anton fick han gå i skidskola hos den fram­trädande alpinisten Hannes Schneider, som satte fart på den sport som tidigare mest handlat om stil. Schneider hukade sig för att åka snabbare – vilket många tyckte såg fult ut. Men Schneiders teknik fick stort genomslag, och när Olle Rimfors kom hem 1934 hade han med sig de kunskaperna och kunde sprida dem vidare. 

Efter att ha bott i Östersund i några år flyttade Olle till Åre. 

– Han räknade ut hur han skulle kunna ha ett hus precis mellan Mullfjället, Åreskutan och Ren­fjället. Mitt i skärningspunkten byggde han, så kunde han välja topp efter väder, säger Fabian.  

Då, på 1930-talet, fanns inga liftar. Och i Åre ägnade man sig mer åt bob och curling än åt skidåkning. Men genom upplevelserna i Österrike och Schweiz – och egna boken På skidor i Alperna, som Olle skrev med sin kompanjon Sigge Bergman – bidrog han till skidåkningens utveckling på flera sätt. Både genom stilen, men också genom kunskap om skidor, bindningar, valla, och – inte minst – stavar av bambu.

Skidåkargenen lever vidare 

Fabian Rimfors visar upp ett gammalt svartvitt vykort där hans gammelmorfar syns göra en volt på skidor i Storlien.  

– Olle började göra backar överallt i Jämtland och Härjedalen. Han förde verkligen in fart och fläkt i skidåkningen.

Olle Rimfors och hans vänner lär även ha gjort Sveriges första skidexpeditionsfilm,  Igloo, producerad av Svensk Filmindustri 1935, där de bland annat ses tumla utför branterna i trakterna kring Riksgränsen.

– Min mormor skulle gå i hans fotspår. Hon ­tävlade i SM och var väldigt lovande. Hon skulle åka till St Anton och bli skidlärare i Hannes ­Schneiders skidskola. Men så kom kriget.

Det blev ingen skidresa för Fabians mormor, istället flyttade hon till Skåne. Men skidåkargenen levde ändå vidare. 

– Det är tack vare mamma som jag och mina syskon blev fästa vid skidor. Och så kunde vi åka upp till gammelmorfar på loven och höra hans rövarhistorier. 

Fabian var 22 år när Olle Rimfors gick bort. Men det var inte förrän flera år senare han på allvar fick upp ögonen för hans legendariska arv. En dag för ungefär 15 år sedan kom ett samtal från en helt främmande människa som hade lite dåligt samvete. 

– Han berättade att han hade spelat in gammel­morfar. Han hade 4,5 timmar på rullband från 1978 och hade lovat honom att göra nåt med det, men det blev inget. Så han skickade det till mig. 

På bandet dök den bekanta rösten upp igen, och alla de där rövarhistorierna. 

– Det väckte mitt intresse för Olle. När jag var liten pratade vi inte så mycket om honom. Vi pratade­ mest om Stenmark. 

Pryltest och äventyr i ett

Fabian Rimfors vaskade fram gamla artiklar som komplement till rullbanden – och lyckades spåra upp och hälsa på alla Olles kompisar som fortfarande var i livet. Det blev till slut en bok, Olle Rimfors skidfärd: en resa genom utförsåkningens historia.

Det nyväckta intresset för gammelmorfar Olle ledde också till funderingar kring dåtidens utrustning, och ytterligare en idé tog form – att göra en skidexpedition i Olles fotspår, och ställa nutidens och dåtidens utrustning emot varandra. Lite som ett konsumenttest och äventyr i samma paket. 

2014 samlade Fabian ihop ett gäng och gav sig av ut i fjällen i Västerbotten. De skulle utgå från Saxnäs, färdas över Marsfjällen och avsluta i ­Kittelfjäll. Och gruppen var indelad i olika lag, med olika utrustning – från gammeldags och tung till modern och ultralätt. 

Fabian valde så klart gammelmorfars 1930-talsutrustning. 

– Under expeditionen körde jag med 80 år gamla bambustavar. Det skulle ha funkat bra om jag hade bytt lädret. Men lädret i ena trugan och ena handremmen gav upp. Det betyder inte att det var något fel på staven. Gammelmorfar hade inte en 80 år gammal stav när han var ute.

Precis som Olle Rimfors skulle de bo i igloos under expeditionen. Den första natten byggde de fyra stycken. Fabian säger att han föredrar att sova i snö framför tält när möjligheten finns. 

– Det blir tystare, och det blir aldrig kallare än noll grader där inne om man har gjort rätt. Jag sover aldrig så bra som i en igloo. 

Blött men varmt i bomull

Men expeditionen i Marsfjällen bjöd på rejält med väder. En stormby drog in och fick drevsnön att leta sig in genom en glipa mellan snöblocken. En tjej blev riktigt sjuk i influensa och hämtades av fjällräddningen. 

I fem dygn låg de insnöade, vilket förstås inte riktigt var planen. Men ur testsynpunkt var vädret avslöjande och lagen kunde jämföra sig med varandra. Vem frös? Vem blev blöt? Vem klarade sig bäst i stormen? 

– Toppturslaget hade det ganska tufft, berättar Fabian, de sov inte så bra på sina lätta grejer. Vi med gammaldags utrustning hade det ganska blött men varmt, med bomull och läder. 

För att efterlikna 30-talsutrustningen hade en deltagare i expeditionen, som jobbade på Klättermusen, fått material för att sy något som liknade det Olle Rimfors använt på sin tid. Detta fick Textil­högskolan i Borås nys om, och bjöd in Fabian för en föreläsning. Sedan dess har han varit där och föreläst en gång om året – om funktionsmaterialens funktion och konsekvenser. Om fluorkarboner och hur man kan inspireras av materialen från förr. 

Det må vara långt från de stormiga fjällen runt Marsliden till Brösarps backar, men när Fabian Rimfors står på en av kullarna och pekar ut alla möjligheter så blir det tydligt att äventyret finns även här. Om bara idéerna finns. När han och familjen hamnade här var det efter många och långa om­vägar. I tonåren ville han bli rockstjärna, sedan jobba med film. Drömmarna tog honom runt jorden och han har bott i både Los Angeles, Mexico City, Melbourne och på Fiji, innan han kom tillbaka till sin barndoms Österlen. 

Fabian har varit med och restaurerat Backa­leden, som går över den böljande terrängen ut till stränderna i Haväng. När han ansökte om pengar till projektet var det uttalade syftet att locka fler barnfamiljer till byn – men han erkänner att det också var av helt egoistiska skäl. Ska han bo här så vill han ha god tillgång till naturen. 

– Vi har 3 500 hektar naturreservat runt byn. Det är kuperat. Alla hedar är öppna att röra sig i, man är inte hindrad. Det är så det ska vara tycker jag. Många tycker det är vackert med rapsfälten i Skåne, men där ser jag bara kemikalier. 

Totalt 28 fallhöjdsmeter

Och visst faller snön fortfarande över Brösarps backar ibland, så pass att det då och då går att öppna skidliften som ligger i slutet av Fabians pappas äppelodling. 

Det var Fabians klassföreståndare som startade den alpina klubben i byn 1972, och nu är han själv en av dem som driver den vidare. När det går. Ja, faktum är att Brösarps Alpina faktiskt anordnade SM i grässkidåkning i flera år, som plåster för såren efter snöfattiga vintrar. En stafettpinne som nu lämnats vidare till Norrköping. 

Häromåret råkade någon lämna kvar manöver­panelen som styr liften över sommaren, och bygdens­ kor började mumsa lite på den. Men det gick så klart att reparera, och nu vilar utrustningen i Fabians verkstad tills vidare. Det är bara att hoppas på nederbörd i form av snö i vinter, konstaterar han, så att liften kan öppnas på den 25 meter höga kullen. 

– Sen är det tre meter bronsåldersgrav ovanpå det, så det blir 28 fallhöjdsmeter totalt. Men åker man smart så blir det lite längre. 

Det är där Fabian lagt grunderna i skidåkning för sina egna barn. Och det behövs ju inte mer än en liten kulle i början. Det ska vara enkelt, påminner han, igen. 

– Gör man det för stort så blir det för komplicerat. I en stor anläggning måste barnen kämpa med att hänga efter föräldrarna. Här är det enkelt att ta sig ut och barnen kan bestämma själva. Man kan prata med varandra från botten till toppen, och ropa när det är dags att komma hem: Kom ner! Maten är klar!