Ida Östlund fjällvandrar utan syn

Med ett enormt driv och stor nyfikenhet upptäcker 33-åriga Ida Östlund fjällvärlden till fots – trots en grav synnedsättning. Den här sommaren har hon vandrat ett 30-tal dagar.

Artikel publicerad i Utemagasinet under 2022.

Berättat för: Anton Furuland, Foto: Privat

Läs mer: Ida Östlund vald till Årets Lättviktsvandrare 2024

”Jag vill vara i fjällen all min lediga tid. För det är verkligen något speciellt med det orörda, vidderna och ödsligheten i fjällen – trots att jag inte upplever det på riktigt samma sätt som de allra flesta i friluftslivet.

Jag är född med en grav synnedsättning. När jag var liten kunde jag se konturer, men nu är det enbart ljus och mörker. Så fjällen blir mer utav en känsla då jag inte får några synintryck. Det är något med ljuden där, som inte studsar tillbaka på något. Det är stort och fritt, gott om plats och inte trångt.

Min längtan till fjällen har bara växt fram mer och mer i vuxen ålder. Särskilt sista fem, sju åren. Det började med att jag gick Jämtlands­triangeln, sen har det blivit en hel del annat efter det. Syltoppen har jag till exempel varit på, och även Helags. 

Jag gillar känslan av att det är riktigt jävligt, ­riktigt svårt. Att bli så trött både mentalt och fysiskt så man bara vill spy. Det ska vara svårt, helt enkelt. 

För ungefär ett år sen fick jag höra talas om äventyraren Lina Hallebratt. Jag började följa henne på sociala medier och tyckte hon gjorde så mycket häftigt. Till slut skrev jag bara till henne och frågade om hon ville hitta på något kul ihop. 

Det initiativet resulterade i att vi i juni vandrade iväg tillsammans från Grövelsjön för en tur på 10–12 dagar. Vi gick ner mot Sälen, längs södra Kungsleden, och det var en riktig fin och skiftande vandring. Det är också mycket kontrasterna i fjällvärlden som tilltalar mig. Dels att det kan vara surmyr ena dagen och fin led den andra, och dels att det kan vara spöregn och två grader, för att sen vara 22 grader bara en dag senare.

Såklart var det en liten chansning från både mig och Lina, att ge sig ut på tur med någon man inte riktigt känner och bara träffat en gång tidigare. Och jag har nog aldrig umgåtts så intensivt med någon som med Lina under den vandringen, men det gick hur bra som helst och var väldigt, väldigt roligt. Vi är ganska lika, skulle jag säga, och jag kan inte tänka mig en mer kompentent person att vara ute med och lära sig av. 

Jag har ledarhund som jag kan gå vissa delar själv med, men jag är än så länge beroende av att vid en längre fjälltur ha med mig en ledsagare. Jag är väldigt utlämnad till någon, och den beroendekänslan är något jag brottas med och är en stor frustration att jag inte bara kan ge mig iväg när och dit jag vill.

Hur jag tar mig fram beror lite på terrängen. Det kan till exempel vara att personen framför mig håller i en vandringsstav i sin högra hand, och jag i samma med min vänstra. Ibland går jag efter på ljudet och ibland går jag bredvid och håller i armen lite på min ledsagare. 

Om det är jäklig terräng, som på Helags eller vid blockstensfält, då måste jag ta det lugnt och ta ett steg i taget genom att både få instruktioner och känna med staven. Det är där jag tappar fart i jämförelse med någon som ser. Är det jämn stig på kalfjället däremot, då kan jag gå på som vem som helst.

Sen är det ju inte bara själva vandringen som är en utmaning för min del. Det är mycket med lägerlivet och när man ska tälta. Bara att hantera gasköket är faktiskt nästan svårare än att gå. Man vill inte direkt bränna sig, eller vingla omkull det, eller att hitta tillbaka till tältet om jag har varit ute och kissat på natten.

Jag hade aldrig tidigare gått så långt och länge som vandringen tillsammans med Lina. Det var  helt fantastiskt och gjort mig ännu mer sugen på att vara ute längre. Det tar ju ett par dagar att koppla bort och jag skulle verkligen vilja utforska mer vad som händer i mig, mentalt och fysiskt, vid en riktigt lång vandring. Det är något i att bara få fokusera på de basala behoven – som hur håller man sig torr, att man ska bli mätt och hålla sig varm.

Det krävs ju att jag ska hitta personer att gå med, men en dröm vore att gå hela den svenska fjällkedjan nästa sommar. Jag bara älskar att sätta ner fötterna på leden och vara på språng.”