Har svenskar tappat fjällvettet?

I somras rapporterades i media om ovanligt många och svåra fjällräddningar. Har vi svenskar tappat fjällvettet eller är det slumpen som varit framme? Utemagasinet pratar statistik, praktik och myter med räddarna själva.

Text: Cajsa Rännar, Foto: Getty Images

Nej, Stefan Källström har inga belägg för att människor i allmänhet har fått sämre fjällvett. Men på senare tid har han och kollegorna plockat hem fler  oförberedda, dåligt klädda och klent utrustade människor än brukligt som begett sig ut på tur i väglöst land. 

Stefan är polis till yrket och samordnings­ansvarig för Fjällräddningen i Norrbotten. Det är inom hans område som alla de mediaomtalade räddningarna skett den gångna sommaren. 

– Det har varit ovanligt många, det kan jag säga redan nu, innan vi fått statistiken för hela barmarks­perioden. Men vad det beror på är så klart väldigt svårt att med någon säkerhet slå fast. 

En uppenbar anledning är att vädret har varit utmanande i Norrbottensfjällen. Det har regnat stora mängder och blåst hårt, ibland samtidigt. Vattendrag har fyllts på i ett rasande tempo. Den beskedliga bäck som lätt vadades över ett par dagar tidigare, kunde på hemvägen ha förvandlats till en strid älv som var omöjlig att korsa. 

– Det där är ju inget man kan förutse. Ibland har då vandrare inte haft annat val än att ringa oss. Man har inte haft extra mat, eller extra ork, för att ta den omväg på kanske ett par dagar som skulle krävas för att komma över vattendraget på ett annat ställe. 

Många är oförberedda

Vandrare har också behövt hjälp när de blivit kalla, blöta eller orken helt enkelt tagit slut. Ofta är det en blandning av alltihop, konstaterar Stefan. 

– Och där kan man kanske hävda att fler borde förbereda sig bättre. Ha bättre tält, varmare ­kläder och dessutom ha tid och mat nog att kunna lägga sig i tältet och vila ett par dagar, torka sina ­kläder och få tillbaka orken. Men vi märker att det är många som inte tänkt så, inte varit beredda på det oförutsedda. 

Flera av sommarens räddningsinsatser blev också ovanligt svåra och krångliga. Stefan Källström pekar på en kombination av förklaringar till att det blev så.

– Terrängen här uppe hos oss är ju sådan att vi svårligen kan ta oss ut med fyr- eller sexhjulingar. Vi behöver i 80 procent av fallen helikopter, och när det är riktigt dåligt väder kan de varken lyfta, flyga eller rädda någon. 

Han tar också upp vädret, som ofta är utmanande men kanske särskilt i år.

– Det i kombination med att folk letat sig ut till otillgängliga platser där de inte riktigt haft kapacitet att klara sig själva har gjort räddningsinsatserna ovanligt komplicerade. 

När Fjällräddningen rycker ut är det skattebetalarna som står för notan, på samma sätt som om brandkåren eller ambulansen tillkallas. Det är polisen som är ansvarig för verksamheten men få av de operativa är själva poliser. 

Den svenska Fjällräddningen består av runt 380 ­frivilliga, bofasta, friluftsvana män och kvinnor som kan köra skoter, backa med släp och som hittar på fjället som i sin egen ficka. Man kan jämföra dem med frivilligbrandkåren, men fjällräddarna finns av naturliga skäl bara längs fjällkedjan – från Dalarna i söder till nordligaste Norrbotten. 

Det kan bli ett problem

Fjällräddarna jobbar alltså på uppdrag av polisen, som alltid är ansvarig för insatserna och som också ser till att de finns samordning och utrustning. Men fordon måste de hålla sig med själva, vilket Rickard Svedjesten, som är ordförande för fjällräddarnas riksorganisation (svefro), ser som en komplicerande faktor.

– Det kan bli ett problem för oss framöver, för det begränsar vem som kan bli fjällräddare. Polisen­ har krav på vilken standard på skoter vi ska ha, och det är ju fullt rimligt. Det måste vara en maskin som kan dra räddningspulka och den får inte vara en rishög som riskerar att skära när man är ute på uppdrag. 

Utöver skoter och fyrhjuling måste man också äga ett släp, samt en flakkälke att köra skotern på. 

– Jag som är gammal och har jobbat ett bra tag har råd att ha den här typen av utrustning. Men för en ungdom, som kanske skulle vara en jättebra rekrytering till Fjällräddningen, är det svårare. Där skulle vi behöva få till andra skatteregler, att utrustningen till exempel kan bli avdragsgill. 

Just det här är en fråga som svefro och Rickard­ Svedjesten drivit under flera år, men har lite svårt att få gehör för hos riksdag och regering. 

– Jag har träffat både justitieministern och flera partiledare, men de som inte bor i fjällen vet ju inte vad Polisens fjällräddning är eller hur den fungerar. Och det har ju, med krig och Nato och ökad gängkriminalitet, också funnits lite annat på regeringens bord de här senaste åren.

I Jämtland, där Rickard Svedjesten bor, har man inte sett samma ökning som Norrbotten under sommaren som gått. 

– Jag skulle säga att antalet insatser har hållit sig ganska konstant över de senaste åren. 

Inte heller skälen till att människor tillkallar Fjällräddningen har ändrats särskilt mycket.

– Ofta ringer man oss på grund av små men allvarliga skador, till exempel en bruten fot eller liknande, eller medicinska tillstånd som till exempel­ hjärtproblem, som gör att man inte kan ta sig hem igen för egen maskin.

Norrbottens bild av kalla och trötta vandrare som egentligen inte är skadade, känner Rickard inte riktigt igen från sitt område. 

– Det är klart att vi också möter oförberedda och slutkörda människor på fjället, men i och med att terrängen här är snällare så kan man klara sig lite bättre trots dåliga förberedelser. Det är lite mer som ett motionsspår i storstan här. Man håller sig i högre grad på lederna och kan inte gå bort sig så lätt. Det är inte som Sarek, som ju kan vara utmanande för den mest rutinerade. 

Glaciärer kräver kunskap

Det är just i Sareks nationalpark, och angränsande Padjelanta, som de krångligaste insatserna har ägt rum. Vi minns till exempel det försvunna paret i 30-årsåldern som efter ett par dygn visade sig inte vara försvunna alls, utan bara hade väntat ut regnväder i sitt tält utom mobiltäckning. 

– Då var det ju dessutom vad vi kallar ett eftersök, de var anmälda försvunna. Då blir det en ännu större apparat än om vi gör en utryckning till någon som ber om hjälp och kan uppge var de befinner sig. Det var enorma resurser som sattes in under de dygnen, berättar Stefan Källström.

När paret dök upp välbehållna var alla förstås glada. Men det fanns också en liten irritation.

– Det är klart att det är lite provocerande att se dem stå och le i tv och berätta att de sett en helikopter och skämtat om att den kanske var ute och letade efter dem. Det var den ju. Och det är enorma pengar en sådan insats kostar.

Stefan Källström är noga med att understryka att Fjällräddningen gärna hämtar hem personer som behöver det, på samma sätt som ambulansen­ gärna hämtar svårt sjuka patienter. Men han säger samtidigt att det finns utryckningar som hade kunnat undvikas. En del rent livräddande insatser till och med. 

– Vi hade två killar i somras som hade fått för sig att de skulle upp på en glaciär. De hade ingen kunskap och ingen utrustning. På något sätt hade de tagit sig upp, men sedan tog det stopp. De kom varken vidare eller neråt. De stod och klamrade sig fast med bara händerna och hade de tappat taget hade de rutschat långt och fort. De blev räddade med helikopter, och det var en rent livräddande insats som aldrig borde ha behövts. Kan man inget om glaciärer har man inget där att göra. 

Behov av vård eller stöd 

Inom Stefan Källströms område ligger också Kebnekaisefjällen. Att fråga om räddnings­insatser där är som att öppna en kran – det tar aldrig slut på historier. 

– Och här har jag faktiskt konkreta exempel på när ungdomar sett lite extrema inlägg på Tiktok och sedan velat upprepa det själva, och det har så klart gått åt pipan.  

Stefan Källström berättar bland annat om två unga killar som tog tåget från södra Sverige till Kiruna, hoppade på bussen vidare direkt till Nikka­luokta, gick till Kebnekaises fjällstation och utan att stanna där gick direkt upp mot toppen – i det de stod och gick i, utan att vila eller proviantera. När de var halvvägs uppe kom sämre väder och de var redan helt tröttkörda, hungriga och kalla. De fick panik, grät och ville hem. 

– De var ju egentligen inte skadade, men de hade inte förmåga att ta sig ner igen. Så dessa fick vi skicka upp fjällräddare efter. Man vet ju inte om man ska skratta eller gråta, säger Stefan. 

Den som behöver hjälp av fjällräddningen ska ringa 112. Där avgör larmoperatören om det finns ett vårdbehov. Är någon skadad eller sjuk blir insatsen högt prioriterad.

–  Sedan finns det också situationer där det egentligen inte föreligger ett vårdbehov, men där den paragraf som handlar om ”stöd och annan hjälp” blir aktuell. Då är prioriteringen inte lika hög, men vi får ändå uppdraget att rycka ut.

Utländska turister har koll

En del av dessa, som inte är skadade eller sjuka, skulle kanske kunna vila sig i sitt tält någon dag eller ta sig till en stf-stuga och vila där. Men ­Stefan Källström påminner om att man också ­alltid måste väga in vädret och risken att det snabbt kan bli sämre. 

– Om vi då måste hämta den här personen två dagar senare så kanske det är omöjligt, på grund av vädret. Så vi åker hellre ut en gång för mycket. 

De svenska fjällen är ett uppskattat resmål för vandrare från hela världen. Och självklart ringer även utländska gäster Fjällräddningen ibland. 

– De skadar sig och blir sjuka i samma utsträckning som svenska vandrare, det är ju naturligt. Men jag skulle säga att vi väldigt sällan behöver undsätta en utländsk vandrare som är dåligt utrustad eller för trött för att orka fortsätta, säger Stefan Källström. Kanske är det så att om man åker från Holland, Tyskland eller Sydkorea hit så är det ett av livets stora äventyr, och då förbereder man sig därefter. Det är inget man råkat se på Tiktok och spontant får för sig att prova. 

Antalet insatser Fjällräddningen behöver göra påverkas förstås av hur många personer om rör sig i fjällen. De svenska besökarna har Fjällsäkerhetsrådet bra statistik över, genom att kartlägga mobiltrafiken. 

–  Men de utländska besökarna har vi inte samma koll på, säger Rickard Svedjesten. Där vet vi egentligen inte om det ökar eller minskar. 

I Jämtland genomförde man inför sommar­säsongen en rad åtgärder för att minska antalet besökare runt de fjällstationer och stugor som står på den mark Handölans sameby använder till sin renskötsel. Hur eller om detta kommer att påverka besöksströmmarna är för tidigt att säga, menar Stefan Källström.

– STF rapporterar färre gäster i stugorna även här uppe, inte bara i Jämtland. Men samtidigt är det inte så ofta vi behöver ut och rädda dem som går mellan stugor längs de mest vältrampade lederna, det är oftast de som sökt sig till mer otillgängliga områden som behöver vår assistans. 

Hur undviker man då att bli en sådan som ringer Fjällräddningen i onödan? Rickard Svedjesten ­tipsar om Fjällsäkerhetsrådets webbplats. 

– Där finns bra råd som ger stöd och vägledning till den som ska ge sig ut i fjällen, både under barmarkstid och när det är snö, säger han. Och glöm inte att hålla koll på vädret, det skiftar snabbt och du behöver vara utrustad för det.

Att vara öppen för Plan b, c och d är viktigt. Sitt inte hemma och spika en tur som sedan ska genomföras till varje pris, oavsett vad kroppen eller vädret ger för förutsättningar.

– Och ge dig aldrig ut ensam på fjället, särskilt inte om du är ovan. 

Vikten av eget ansvar

Även om han inte har sett samma ökning av insatser i Jämtlandsfjällen som i Norrbotten sommaren 2024, kan Rickard Svedjesten ibland oroas över fjällgästernas avslappnade inställning till eget ansvar. Han menar att många besökare tycks förlita sig på att Fjällräddningen ska komma till undsättning om de får problem.

– ”Ja men då är det väl bara att ringa helikoptern”, hör jag rätt ofta.

Men så enkelt är det inte.

– Helikoptern kan inte alltid komma. Den är begränsad av väder, som dimma eller hård vind, eller kan vara upptagen på annat håll. Självklart gör vi fjällräddare allt vi kan för att nå fram till nödställda, men det kan ta tid. Och då gäller det att veta hur man ska ta hand om sig under tiden. 

Stefan Källström har liknande erfarenheter. Han tipsar om att börja med att ta sig en rejäl titt i spegeln innan man drar till fjälls.

– Vad orkar jag? Vilken kunskap har jag? Vilken typ av tur matchar mina förutsättningar? Spänn inte bågen för hårt utan välj en rutt som du klarar av. Då är risken mycket ­mindre att du behöver träffa på oss ute på fjället. Vi ­hjälper dig gärna, men både vi och du är gladast om vi slipper. 

Norrbotten och Jämtland toppar

Mellan 2018 och 2023 genomfördes i genomsnitt drygt 300 räddningsinsatser per år i den svenska fjällkedjan – som mest 336 stycken 2020 och som minst 234 stycken 2022. Under 2023 noterades 305 räddningsinsatser.

Flest besökare, enligt mobiltrafikrapporter från besöksnäringen, har Norrbotten och Jämtland. Därför sker helt naturligt flest insatser av Fjällräddningen i dessa två län. Under 2018 och 2019 toppade Norrbotten statistiken, men sedan 2020 har de flesta räddningarna skett i Jämtlandsfjällen. 

Under 2023 ryckte Fjällräddningen ut 119 gånger i Jämtland, 94 gånger i Norrbotten, 53 gånger i Dalarna och 39 gånger i Västerbotten.

Källa: Polisen