Utemagasinets krönikör Josefin Olevik drog till Dolomiterna – för en episk, men typiskt turistig upplevelse.
Text: Josefin Olevik
”För mig har Sassolungo länge varit ett begrepp som tänt längtan. Det låter ungefär som Marc Girardelli – farligt och mycket spännande. Jag visste att det var ett dramatiskt bergspass omgivet av lodräta mörka klippor, mitt i Dolomiterna. Sen visste jag inte så mycket om detaljerna.
Vi åkte dit i somras, min son Abbe och jag, det var ett av huvudstoppen på en tågluff från norra Europa (oundviklig start) till de allra sydligaste delarna, huvudstäder och vandring. Det fanns ett inbyggt packproblem där. Också med tanke på att vi hade bestämt oss för att resa lätt, med varsin liten kabinväska och två ihopvikbara dagryggsäckar. Också med tanke på att Abbe tyckte det var av nöden att resa med tre parfymflaskor och en ögonmask med tyngd. Också med tanke på att vi skulle avsluta vid Medelhavet och hade snorkelgrejer med oss.
Men samtidigt var Sassolungo min höjdpunkt (vi fick välja en var) och vi kompromissade med packning istället för med resmål.
Därför kom vi en dag i somras gående in mellan de respektingivande bergssidorna i norra Italien på 2 500 meters höjd, jag i mina springskor och ett par turkosa jeansshorts, Abbe i något slags Adidas-mockasin med nättyg. Men det är väl ändå detaljer? Försökte jag säga till mig själv medan jag visualiserade katastrofer.
Vi gick förbi en refugio, över klippor, grus och bäckar. Sen mötte vi två tyskar som tyckte att jag borde vända om med mitt barn. Därefter en italienare som menade att vi hade fel slags skor.
Strax därefter såg vi branten. Den var i huvudsak täckt av snö och i övrigt med rullsten och lite is. Mamman i mig fick svårt att svälja, men bergsbestigaren som också är jag dansade samba inombords. Abbe var sammanbitet målmedveten.
Vandrare kröp som myror längs ravinen. Det var samma märkliga turistkompott som på Kebnekaise, Besseggen och Machu Picchu, alltså till stor del helt ovana vandrare som vill göra något episkt, men inte fattar riskerna. Överviktiga amerikaner i jeans, japaner i sprillans nya kläder och italienska tjejer med plastpåse i handen – alla med skräck i blick.
Även om vi har vana av både berg och snö visste vi att vi vore rökta om en australisk grillpappa kom farande som en projektil från hög höjd.
Abbe praktiserade sina klätterkunskaper, vi sparkade med fötterna och försökte luta mot berget. Det tog nog en timme att ta sig uppför den där branten i vass tösnö. På krönet kom regnet. Abbe skakade sina röda fingrar och drog upp min sjal över huvudet. Jag kramade honom, vi tog en selfie och det kändes som om vi bestigit världen. Var på toppen, var en familj uppvuxen bland bergsgetter!
Jag vände mig om med ett leende som liksom gungade i Lionel Richie-takt. Där stod en österrikare med fru. Han hade riktiga kängor som såg ut att gå upp för Sassolungo varje morgon före frukost. Och ett matchande skägg.
Han tittade på mina springskor, på mitt barn som jag släpat upp för den isiga branten, på mina en gång turkosa shorts som hade ett broderi på vänster lår, och som nu stillsamt mörknade under de strilande dropparna. Dyngsura.
Jag förstod att jag nu var en typisk turist på Sassolungo. En sån som vill ha en episk upplevelse, men inte fattar någonting.”
/Josefin Olevik
Josefin Olevik är fjällälskare, frilansjournalist, författare och adrenalinjägare – i smyg. Är även kulla i stockholmsexil, med klippkort på fjällbussen Härjedalingen.
