Med hjärtat i Lofsdalen

Ibland har man tur med vädret. Men Lofsdalens lågmälda charm, drömmiga fjällspår och entreprenörsanda skulle nog imponera även under grådaskig himmel. Det tar vi reda på nästa gång, för det här var ju bara början.

Text: Marie Kjellnäs, Foto: Sofie Lantto

Här skulle man haft stighudar, tänker jag. Genom andedräkten skymtar en bredpistad vägg (nåja) av bländvit manchester, med ett skarpt utmejslat skidspår i högerkanten och röda kryss som visar vägen rätt upp i skyn.

Lungorna har inte riktigt vaknat och längdskidorna slirar vilt i spåret. Det blir till att saxa.

Ulltröjan börjar jobba, fingrarna tinar ett efter ett. När landskapet till sist planar ut, och horisonten tar form på andra sidan länsgränsen, nalkas lyckan som en ilning i framtänderna.

Så dyker hon upp, som en stor snöklump på höger hand: Sömlingshågna. Det är fjället vi ska runda idag, 1 195 meter över havet enligt kartan. Men först måste vi stå en lång stund här uppe i ­passet och se ut över den mjuka fjällvärlden som sträcker sig förbi Hågntjärn och långt ner i Dalarna. Himlen brinner under molnslöjorna.  

Planen var att en guide skulle följa med oss på dagens tur, men när hon blev sjuk såg Tina Lindman – nytillträdd vd för destinationsbolaget – sin chans. Hon har stått här i passet och beundrat utsikten förut, men då var det grönt. 

– Alla pratar om den här skidturen, den ska vara en av våra absolut finaste. Jag vill beta mig igenom alla områden förstås, men det är mycket!

Snabbt och längdlätt

För en vy som den här brukar man behöva anstränga sig en hel del. Men i transparensens namn ska erkännas att vi inte tagit många stavtag den här morgonen, även om jag ojade mig lite i in­ledningen.

Prick klockan nio greppade vi nämligen varsin tåt och tolkade bakom vesslan som går mellan Karins Sportbod i byn och kalfjället, via Våffel­stugan. ­Därmed kortade vi inte bara vår dagstur med sex kilometer, utan slapp också 75 procent av första brantens 400 höjdmeter.

Vi står tysta en stund till, men det här är inte den sortens vy som man ser sig mätt på. Så det är väl bara att putta kroppen utför krönet och låta tyngdlagen göra sitt. 

Spåret ser ut att bölja snällt ner mot den frusna tjärnen, men skenet bedrar. Första delen är brant och underlaget hårt. Vi plogar på manchester­bädden så det vibrerar i öronen, ser inget annat än ränder. 

Men snart ska jag kliva i rälsen. Alldeles snart. Bara ploga lite till. 

En stund senare, i en solgrop nere vid grillkåtan, är vi överens om att den här utförslöpan måste vara  bland det häftigaste man kan uppleva på längd­skidor i Sverige. När farten väl kunde kontrolleras hade vi gärna glidit vidare i evighet, med fartvind i håret och blicken spelande över landskapet. ­Kanske var det smart att ta stabila turskidor, som Tina, men det är ju något visst med att åka snabbt och längdlätt i så här fina spår. 

Sofie och jag har fyllt våra innerfickor med choklad. Tina har ryggsäcken full av mackor, kaffe och blodapelsiner till oss alla – och min dunjacka, från vesselfärden. Där avgörs kanske frågan om tur- eller längdutrustning är att föredra i de här fjällspåren. Optimalt är alltså att klä sig för längd, men se till att ha en rutinerad turåkare med välfylld ryggsäck i sällskapet.

En fantastisk promenad

Ett par skidlängder bort sitter Fredrik Tufvesson­ från Lund, han väntar på sin svägerska Irina Persson­ som tog beslutet att gå ner för långbacken. De är här på skidsemester med sina familjer men resten föredrar liftar och pister framför spår.

– I vanliga fall brukar jag varva längd och turskidor med slalom, men jag gjorde en operation nyligen och min sjukgymnast tyckte att jag skulle hålla mig i spåren den här vintern. Men jag klagar inte, säger han och kisar mot solen.

Irina kommer traskande i den sista svängen och vi konstaterar att sjukgymnasten kanske inte tänkte sig spår av den här kalibern. Hon ser ut som solen själv. Att sura för ett missat­ åk är inte Irinas grej, hon har ju fått en fantastisk promenad.

– Jag är så van, jag tar av mig skidorna hela tiden. Så fort det blir för brant. Det är ju ingen tävling, jag vill bara ha en härlig tur och njuta av utsikten. Och man hinner faktiskt se mycket mer när man går!

På kartan ser vi att Fjätervålen ligger bara några kilometer bort och Tina berättar att det finns planer­ på att knyta ihop spårsystemen. Senare får jag tag på spårchefen Alexander Johansson och ber honom berätta mer.

– Ja, det stämmer. Initiativet kom egentligen från Fjätervålen, som är vår närmaste granne i söder. Vi har ju vårt spår Sömlingshågna runt, och de har en motsvarande slinga på sin sida som utgår från Storfjäten. Som närmast är det bara en kilometer mellan de här spåren. 

Alexander Johansson ser stora fördelar med att koppla ihop spåren. Storfjäten ligger 6–7 kilometer från Fjäter­vålen, som i sin tur ligger väldigt nära Idre Fjäll och deras stora spårsystem. 

– Vi skulle kunna skapa Sveriges största system för längdskidåkning. Det är en jättefin dröm, som jag hoppas kan bli verklighet inom några år. 

Efter fikat vid Hågntjärn fortsätter spåret runt Sömlingshågna i mer lågmäld form, singelpistat för klassisk stil mellan knotiga fjällbjörkar och skäggiga granar. När vi kommit upp lite mer på höjd igen ser jag Städjans karakteristiska profil i söder och Nipfjället strax intill. Kanske syntes de redan uppe i passet, men ur en vinkel jag inte riktigt kände igen?

Det började med bastun

Städjan hjälper till med orienteringen, liksom Sonfjället i norr som vi hade i ryggen när dagens tur inleddes. Jag har besökt i princip alla fjäll­destinationer här omkring – Vemdalen, Funäsdalen, Tänndalen, Idre, Grövelsjön – men knappt kunnat placera Lofsdalen på kartan förrän nu.

Allt började med en bild som fladdrade förbi på Instagram. Någon hade hyrt en liten bastu intill en halvfrusen fjällbäck vid Uppvallens fäbod – och det såg ut som en hägring. Där i trämöblerna på ­terrassen ville vi också sitta, överhettade och mosiga, med något svalt i glasen. Men var låg det där Lofsdalen nu igen?

Något år senare upptäckte Utemagasinets mäster­fotograf Roger Borgelid Lofsdalen, under arbetet med sin bok Drömspår. Med stjärn­ögon bredde han ut sig om ”ljuvliga skogsslingor”, ”storslagna fjäll­upplevelser” och ”längdåkningens­ mångfald”.

Det var förstås inte fråga om någon upptäckt i klassisk­ mening – turister har fallit för Lofsdalen sedan liftsystemet etablerades för 50 år sedan, och säkert långt innan dess – men destinationen­ är alltjämt en doldis jämfört med sina grannar. På gott och på ont. Kanske mest gott?

Så, när jag och husfotograf Sofie till slut styr kosan mot Lofsdalen är det med siktet inställt på drömmig längdskid­åkning och bastu med bäckbad. Efter tips från Tina Lindman slänger vi också in alpin utrustning i bilen, utifall vi skulle få lust att ta liften till Lofs­dalen Skybar högst upp på ­centralfjället Hovärken, där man saluför den rätt underliga mixen sushi och whisky. Ingetdera hör till mina måsten på fjällsemester, men vem kan motstå att utforska ett sådant koncept? 

Kan det vara en järv?

Med Städjan i ryggen bär det så småningom utför igen, om än inte lika dramatiskt som i morse. Solen kastar skuggor och glitter över orörda snöfält, så djupa att bara björktopparna sticker upp som små kvastar ur hålor. 

Spåren är pålitliga, luften är klar, hjärtat är med. Vad är livet, om inte detta? 

Mitt i utförsbacken har någon lufsat rätt över skidspåret. Någon med fem kloförsedda tår, till ­formen inte helt olikt en mänsklig hand. Efter en liten ­konferens – Fredrik och Irina hinner också ansluta – konstaterar vi att spåren är för smala för att komma från en björn. Kan det vara järv? Någon frågar AI, som bekräftar.

Snart syns Hovärken och pisterna i fjärran, ­cirkeln är så gott som sluten. Men innan vi susar tillbaka ner mot sjön hinner vi med ett stopp i Våffelstugan, där det lite otippat kryllar av folk. Skoterlederna är uppenbarligen mer populära än skidlederna, åtminstone idag.

Elden flammar i kaminen, tjocka vantar hänger på tork. Vi nyper det sista bordet och beställer in våfflor med ädelost och de vanliga med hjortronsylt och vispgrädde.  

En säsong blev en flytt

I morse, medan vi väntade på vesslan, hann jag kila in i Karins Sportbod lite snabbt och köpa den gulsvarta retromössan i skyltfönstret. När skidorna lagts till vila i takboxen efter ett väl utfört dagsverke gör vi ett längre besök och träffar på butikschefen Emilia Hed. Hon kommer ursprungligen från Äppelbo i Dalarna och hamnade i Lofsdalen av en slump. En säsong blev så småningom en flytt, och idag är Emilia en av Lofsdalens cirka 180 året-runt­boende. Att det är närheten till fjäll och vatten som lockar är ingen högoddsare. 

– En ledig dag? Då drar jag ut på fjället med mina två hundar, skejtar eller går på tur. Gärna runt Sömlingshågna eller Svanhågna, jag gillar fjällen söder om sjön. Ibland tar jag skotern en bit, men då är syftet att få till en finare skidtur. Skoter­åkningen i sig lockar inte mig så mycket, men det är många här som gillar det livet.

Sängen ser ruskigt skön ut, men en snabb dusch senare står vi med alpinprylar på i liften upp mot Lofsdalen Skybar. Kylan är tillbaka och hela dalen har fångats i en puderrosa glaskupa.

Vanilj, ek och örter

Pontus Malm tar emot, det är han som driver baren som enligt hemsidan huserar världens största urval av Mackmyra whisky. Menyn varierar efter säsong, men sushi är smidigt då kokmöjligheterna är begränsade – och det har blivit en snackis.

Vanilj, päron, örter, ek och läder stormar i munhålan och värmer i bröstet. Tre sorter får vi prova, en är så god att jag tar en bild på flaskan. Inte illa för en gammal whiskyvägrare. 

När vi vaknar nästa morgon har min hosta försvunnit. Jag bara berättar, utan att det ska tolkas som någon form av medicinsk rådgivning.

Om vädret hittills har varit bra så övergår det nu i ren fjällpropaganda. Vi tar oss till Hovärks­parkeringen norr om byn för att skida ”gyllene triangeln”, den halvofficiella rundan som enligt spårchef Johansson kombinerar tre av de finaste spåren i området. Knappt 14 kilometer totalt, av de 122 som prepareras i Lofsdalen.

Särskilt triangelformad ser rundan inte ut på kartan,­ men vi memorerar de båda grillkåtorna där det är tänkt att vi ska byta riktning. 

Filar på stakningen

Övre Strådalsleden går som en bredspacklad autostrada över fjällplatån, härligt flack och för dagen badande i sol. Optimala förhållanden för livs­bejakande skejtare som söker fart och fläkt ­snarare än blodsmakande mördarbackar. Men några skejtskidor har vi inte med oss, så vi får vackert placera våra klassiska don i därför avsedd räls. Och det är inte ett dugg sämre. 

Jag ska snart sluta tjata om spårkvaliteten, det finns ju fler ställen i Sverige där man vet hur en ­pistmaskin ska dras – Vålådalen, Harsa, Åsarna, Idre, Långberget för att nämna några. Men när man flyter­ fram genom landskapet utan att alls fundera på var man sätter fötterna, ja då har någon gjort sitt jobb.

Trots att det är sportlovsvecka för delar av södra Sverige är det ingen trängsel i spåren idag heller. Lite mer familjer och träningskläder, absolut, men varken stress eller hets. 

Jag passar på att fila på tekniken, plockar upp Johan Olssons staktips från Utemagasinets längdläger för några år sedan: ”Kom upp på tå, lägg kroppstyngden över stavarna!” 

Efter några kilometer kommer vi fram till den söta ”pusshållplatsen”, märkt med det röda hjärtat­ som är Lofsdalens symbol. Triangelns första spets är härmed nådd och vi viker brant vänster in på Petterssonspåret – som visar sig vara ett helt annat universum. Gles granskog fläckar en flödande maräng som just hystats in i ugnen på 250 grader.­ Det är helt vindstilla, inte ett barr hörs falla.

Sofie har åkt ifrån mig, men lika bra det. Det här är min tid. Min och Petterssons.

Inget kalsongväder

Vem glömmer att smörja in ansiktet när vädret lovar maj i februari? Obegripligt. Jag drar ner mössan i pannan­ men näsan är bortom räddning. Mer positivt är att jag valde bort långkalsongerna i morse, något som verkligen inte hör till vanligheterna mellan november och april. 

Stakträningen övergår sömlöst i ett meditativt glid. Solen ger sig inte, den skjuter fram med kraft mellan tufsiga granar. Nattens snöfall har transformerats till myriader av vatten­droppar som dallrar längst ute på de minsta grenarna.

Efter någon kilometer kommer jag runt en krök och bländas av en vintervit bakdel. Sofie tog tydligen lång­kalsongerna i morse – men nu jäklar ska de av. Helst utan att hon ska behöva knäppa av sig skidorna, eller åtminstone pjäxorna.

 Efter ännu en skarp sväng och ännu en grillkåta kommer vi in på triangelns sista gyllene ben, som är en del av Hovärksspåret. Här skulle vi kunna välja den nedre vägen och landa precis vid Uppvallens fäbod, dit vi faktiskt ska, men den övre lär vara mer spektakulär med vidöppna fönster mot dalen och fjällen på andra sidan sjön.  

Det blir den övre slingan förstås. Hela vägen tillbaka till spårcentralen, med bonusen att vi ­därifrån får susa utför Solstickaren för att komma till fäboden och vår bastubokning. Någon sorts vårskrik á la Ronja Rövardotter kan ha hörts eka mellan fjälltopparna.

Vid Uppvallens fäbod

Uppvallens fäbod består av ett knippe timrade småstugor som legat här på fjällsidan i över 200 år. Hit tog bönderna nere i byn sina djur på höstbete förr i tiden. Sedan 2019 är det Carola Arnaryd­ och hennes man Anders som äger och driver Uppvallen,­ de bor i Gävle men har sitt fritidshus ett snöbollskast härifrån. 

Carola kokar kaffe över elden i öppna spisen, i den stuga som rymmer ett enkelt fik och en butik med gamla och nygamla inredningsdetaljer. Hon berättar om sitt första möte med fäboden, att hon kom skidande i spåret, såg att det rykte i skorstenen och bestämde sig för att titta in. Med åren blev hon stammis på vallen, i all enkelhet.

– Jag fortsatte pausa här, tog med kompisar och drack kaffe eller bubbel mot en vägg i solen. Ett sånt här ställe skulle man ha, sa jag alltid. Vilken­ dröm!

Carola lät dåvarande ägaren veta att hon var intresserad om Uppvallen någon gång skulle ­säljas, och den dagen kom till slut. Anders var inte lika exalterad som sin fru, kan man lugnt säga – de åkte ju till Lofs­dalen för att vila och njuta av omgivningarna, inte för att jobba ihjäl sig. 

– Det var definitivt mitt projekt från början, skrattar Carola, men nu är han med!

Under sommarhalvåret har de glampingtält för uthyrning, och ibland arrangeras konserter och andra mindre evenemang på vallen. Carola betonar att de förvaltar ett kulturarv, som ska leva vidare och komma många till gagn.

Ett varv till i bastun

Klockan slår bastu och bad. En nitiskt uppskottad gång visar vägen över gårdsplanen och fjällbäckens brus hörs innan den syns. Färgglada vimplar i ­träden, flammande ljuslyktor och enkla isskulpturer som bäcken själv skapat kalla dagar.

Bastutermometern visar 100 grader, vi väter de glödande stenarna och låtsas att det inte är en ­tävling om vem som kan sitta kvar längst. När Sofie till sist tar stegen ner i bäcken och rullar sig i det decimeter­djupa vattnet, nöjer jag mig med att stå under en krokig tall och låta solen smälta ner tunga droppar över huvud, axlar, knä och tå. 

Dåliga dagar funderar Carola på att sälja. Att driva fäbod tar på krafterna – det ska skottas och eldas och bakas och städas och raggas gäster. Dessutom är hon inte särskilt bra på att ta betalt, märker vi. Hon borde dubbla priserna, åtminstone bastuhyran.

Men så kommer en bra dag, som den här. Då finns plötsligt inga bekymmer.

– Jag kommer att sälja, man orkar ju inte hålla på hur länge som helst. Men det blir nog inte idag.

Vi tar ett varv till i hettan, väter stenarna, andas med munnen. Sedan slår vi oss ner i trämöblerna på den lilla terrassen, överhettade och mosiga, med något svalt i glasen. 

Man kanske skulle skaffa sig en fäbod i Lofsdalen,  ändå. Undrar­ vad de kostar nuförtiden? 

Läs mer om Lofsdalen här.