I decennier drog Utemagasinets krönikör Gunnar Kugge Andersson sin lans för glassig längdskidåkning, utan resultat. Nu är tiden mogen.
Längdåkning är den enda av vinterns alla aktiviteter som orsakat mig skrivkramp. Pist, offpist, alpin och nordisk turåkning, rodel, snöskor – allt kunde kokas med nördig berättarglädje. Även längdåkning, inledningsvis. Jag gillade svettpinnarnas slimmade elegans, dess enkla viktlöshet och fysiska frihet. En för mig outforskad skidvärld med nya gränser att tänja. Längdåkning förvandlades till skidsafari i Grövelsjön, störtlopp i Ramundberget och turåkning i Hemavan.
Hur kul som helst och tidningarna köpte, och folk läste, och log, och sedan var det bra med det. Ingen förväntad reaktion, inga ringar på vattnet.
Jag fattade ingenting. Äventyret och naturupplevelsen fanns ju där. Spårsystemen var så stora att du enkelt kunde skida mellan olika boenden i flera dagar. Vackra och väl genomtänkta spår i varierade och överraskande vackra terränger. Fysiska och tekniska utmaningar i överflöd.
Men, i Längdsverige regerade förnöjsamhetens folk. Här fanns inte den levnadsglada subkultur som fyllde andra vintersporter med glamour och privata hjältedåd. Längdåkning kunde jämföras med gymmets roddmaskin. Det var träning, i bästa fall sport, men vanligen bara idrott och utan bittersta frihetslängtan. Längd var rundslinga med svett och smärta mätt i pulsklocka, snabbt in i bilen och hem till drömmen om Vasaloppet.
För att få perspektiv tog jag tåget till Oslo och tunnelbanan till Marka. Helg, fint väder och hela huvudstaden, inklusive pulkor och lösa hundar (!), tycktes glida i spåren. Tretusen spårkilometer, varav hälften aldrig preparerades. Spåra själv? Otänkbart i Sverige, men här drogs inga exakta gränser mellan sport och friluftsliv.
Reste vidare till Seefeld i Österrike och Sankt Moritz i Schweiz, där längdåkningens gemensamma nämnare stavades fitness och aktiv avkoppling. Sightseeingturer från bondgårdarnas ängar till kalfjällets rand. En längre sväng på förmiddagen, lång lunch och raka spåret mot konditoriets after ski, utan att först byta om. Snygg kropp i snygga längdkläder tålde att visas upp, även i lyxhotellets lounge.
Allt medan den svenska längdåkaren borrade i skidtunnlar mot Vasaloppet. Allt kretsade kring Vasaloppet.
Var kanske första söndagen i mars vår verkliga nationaldag? En historisk skröna om konungens återkomst. En demokratisk manifestation, där alla, även utlänningar, fick delta. Miljonpublik och outsläcklig berömmelse till segraren. En jättefest som inte kostade skattebetalarna en krona. Argumenterade för saken med debattartiklar i Aftonbladet, Utemagasinet, Svenska Dagbladet, Magasin Sälen, samt saligt insomnade Glid. Noll respons.
Krystade ur mig ett sista längdreportage för Turist 2016 innan jag helt gav upp och ställde skidorna på vinden.
Så plötsligt, tar Utemagasinets medarbetare Roger Borgelid i Värmland upp min fallna lans med sin fotobok Drömspår, där han nördigt och förföriskt skildrar ”den nya och mer lustdrivna trenden inom längdskidåkning, där rörelseglädjen, naturupplevelsen och känslan står i fokus”.
Bästa kollega! Vi har aldrig tidigare träffats och det är ett år sedan du gav ut din bok. Nu har jag äntligen vaknat. Vi måste ses.
/ Gunnar ”Kugge” Andersson
Gunnar ”Kugge” Andersson debuterade i Utemagasinet 1991 efter ett decennium i Åka Skidor, men på senare tid har det mesta handlat om vandring. Tvekar sällan inför att vara kontroversiell.
