Kan mjuka värden få oss att satsa på naturen? Utemagasinets krönikör Karin Fingal hoppas, snarare än tror.
Följande ordväxling utspelade sig vid lunchbordet på mitt jobb:
– Nu säger folk nej till att sätta upp vindkraftverk i havet utanför bohuskusten.
– Nämen alltså … fattar de inte? Man måste ju offra någonting för att vi ska kunna rädda klimatet!
– Lätt för dig att säga. Vet du hur det är uppe i norra Sverige, där de vill sätta upp vindkraftverk överallt? De som inte vill det har ingen chans.
– Jo jo, men när ska vi sluta säga nej till allt? Det är som där jag bor och folk blir irriterade för att parkeringsplatserna försvinner för att det byggs cykelbanor. Jag säger: Vi måste offra något. Vi kan inte bara ha det som vi haft det. Hur lång tid ska den här omställningen ta?
Jag och många andra sitter tysta medan konversationen pågår. Tills en av oss inleder med en liten harkling:
– Men är det inte så att naturen också betyder något djupare för människan? Om man alltid tittat ut över en fri horisont och så plötsligt försvinner den … även om det inte är så himla farligt så står ju den horisonten för något existentiellt, som är viktigt för en del.
Jag minns inte hur diskussionen fortsatte men de där två argumenten studsar fortfarande i mitt huvud. Att vi inte kan fortsätta med vår livsstil utan att offra något. Och: Kan man värna naturen bara för att den får oss att känna något större, något existentiellt?
Det sista argumentet är svagt. Det är svårt att åberopa en känsla av samklang och samhörighet – kanske till och med andlighet – mot argument som klimathot, budgetar och arbetstillfällen. Ändå tror jag att många fattar vad killen på mitt jobb menade.
För inte alls länge sedan var vi beroende av naturen, samtidigt som vi var okunniga om universum. Den kombon gjorde att vi bad till gudar, trodde på olika väsen och offrade för att få bättre väder och skörd. Idag är vi fortfarande beroende av naturen men nu tror vi inte längre att det hjälper att be till vädergudar eller blidka hustomtar. Men frågan är om vi har fel?
Kanske är det smart att tacka rådjuret när man har dödat det? Klokt att föreställa sig en hustomte som bevakar att man är aktsam om djuren och människorna där man bor? Ju mer jag tänker på det desto större effekt tror jag att sådant som ”se upp där nere” har. Det som många än idag säger till det underjordiska småfolket innan de häller ut kaffeslatten i mossan.
Ett tack borde inte spela någon roll för ett dött rådjur. Men jag är säker på att det spelar roll för oss. Det gör något med vårt inre när vi uttalar de ologiska orden. De griper tag i våra känslor, får fatt i det som inte går att sätta ord på. Den existentiella känslan av att vi är en del av alltihop. Att vi är små och samtidigt aldrig ensamma. Den känslan tror jag är urviktig i vårt samhälle idag.
Jag har dock svårt att tro att någon kommer våga anföra så känslomässiga argument under en riksdagsdebatt om gruvor, vindkraftverk, nya motorvägar eller snabba järnvägar. Men alla vi andra kan göra det. Inför oss själva eller i lunchrummet på jobbet. För det kan inte finnas någon bättre grund att stå på, än den känslomässiga vetskapen om att människan är en del av naturen. Bara då kommer vi fatta kloka beslut.”
/ Karin Fingal
Karin Fingal är journalist och guideboksförfattare, med ena foten i en känga och den andra i en klacksko. Bor på landet i Bohuslän och trivs bäst i näraturen, men drömmer också stort.
