”Man ska vara en bra fjällkompis”

Han har paddlat genom Alaska, korsat Grönland på skidor och blivit attackerad av en säl i Antarktis. Men parallellt har Hannibal Thorsen haft hjärtat och skidorna djupt förankrade i Malung och Sälen-fjällen, där han utbildat vildmarksledare i 30 år. 

Text: Karin Wallén, Foto: Anders G Warne

Hannibal Thorsen höjer ena staven och pekar ut sina favoritställen i det som är förlängningen av hans bakgård i Sälenfjällen. Framför oss sträcker en kritvit fjällplatå ut sig, omgiven av böljande kullar och granar som ruskat av sig det mesta av snön.

– Där borta brukar man se järvspår, säger han upprymt, med tydliga spår av uppväxtens Halland­ och Skåne i rösten.

Som huvudlärare på Fjäll- och vildmarks­ledarutbildningen vid Malungs Folkhögskola får Hannibal leva som han lär, med naturen och friluftslivet precis utanför dörren. Nu har det gått 30 år sedan han bosatte sig i Sälen, och det finns många goda skäl till att han blivit kvar. För även om vissa förknippar området med massinvasion av sportlovsfirare och inte ser vildmarkspotentialen, är Hannibal Thorsen av en annan åsikt. 

– Det är inte så höga fjäll här, och de är väldigt runda. Men de är också rätt många och lättillgängliga! Och så har vi väldigt fin fjällnära skog. Man behöver bara förflytta sig en liten bit bort från skidsystemet så slipper man trängas. 

Själv bor han med sin familj i det sista huset på gatan, inte långt från Tandådalen, mitt emellan två fjäll. Härifrån kan han gå rakt ut från skidboden och upp genom den glesa barrskogen, till kal­fjället och utsikten. 

Och det är precis det vi har gjort. Tagit på oss turskidorna och knatat iväg. Det är mängder av snö under spannet, som det ofta är i den här trakten, och Hannibal berättar att han häromdagen var ute på tur med vännen och äventyraren Fredrik Sträng, som även han har bosatt sig i Sälen. 

– Då hade vi topptursutrustning och gick upp fem gånger på samma topp, bara för att det var så härligt. Helt ensamma var vi!

Expedition med skinnarmo

Att natur och äventyr var Hanni­bals grej stod klart tidigt i livet. Hans danska föräldrar, som båda var konstnärer, tog ofta med honom ut både i skogen och till sjöss, och när han slutat gymnasiet kändes det naturligt att friluftslivet skulle vara en del av hans försörjning. Han började arrangera gruppturer i norra Skåne, där han då bodde, och ibland gick färden även till fjällen eller Alperna. När Hannibal sedan utbildade sig till idrottslärare fick han in en hel del friluftsliv i under­visningen – men för egen del ville han ha mer. 

– Det fanns en tågbiljett på den tiden, Nordic Rail, som gjorde det jättebilligt att åka tåg under en månad i Norden. Så jag åkte runt i Norge, hängde mycket på Hardangervidda och i Stryn. 

Mest var det skidåkningen som drog. Men också mötet med naturen – och andra människor.

– Många av mina bästa vänner har jag träffat ute på tur. Bara genom slumpen att vi varit på samma ställe samtidigt, och delat samma fascination.

På sätt och vis var det också slumpen som förde ihop Hannibal och äventyraren Ola Skinnarmo. Ola hade varit elev på vildmarksledarutbildningen i Malung ett par år innan Hannibal började som lärare där, och han bjöds in som gästföreläsare. 

– Vi bondade direkt, minns Hannibal. 

Ola fick bo hemma hos Hannibal i några dagar och de varvade föreläsningar med turer i närområdet. De höll kontakten, för att snart mötas upp på gemensamma turer i Sarek och Norge. 

Ola Skinnarmo hade vid den tiden redan varit ute på några längre expeditioner, bland annat en till Svalbard, och han var sugen på mer. 

– Det var Ola som drog med mig i början. Vi hade kul ihop, och han hade drivet att göra de längre expeditionerna. Men jag hade ju jobbet på skolan, säger Hannibal. 

Våren 1997 lyckades han dock få tjänst­ledigt för en första längre tur tillsammans med Ola Skinnarmo, på Grönland. De gick på skidor över inlandsisen, från öst till väst, med all nödvändig packning och proviant i pulkor.

Grönland på skidor

För Hannibal klingade både Grönland och Antarktis, dit duon senare skulle ta sig, bekant och lockande ända sedan barndomen.

– Min danska farfar var läkare på norska valfångstbåtar i Antarktis. Rätt hemskt egentligen, de fångade valar för oljeprodukter i Sydgeorgien. Jag fick se bilder och saker han tagit med sig hem, och fascinationen var stor.

Även kopplingen till Grönland har att göra med  Hanni­bals danska påbrå. Den stora ön långt uppe i norr tillhör ju faktiskt konungariket Danmark, trots en god del autonomi.

– Det finns en kärlek där på något konstigt sätt, kanske främst från danskarnas sida. Man har haft en relation i tusen år.

Att korsa Grönland på skidor var en mång­facetterad upplevelse. Hannibal och Ola färdades genom orörd och storslagen vildmark, i delvis vansklig terräng. Precis innan de gav sig av hade två medlemmar i en finsk expedition omkommit på samma sträcka. Och visst var det tufft emellanåt, medger Hannibal.

– Man har ju inte samma humör som den andra hela tiden. Därför är det väldigt viktigt att ta hand om varandra, lyssna in och stötta. Man kommer oerhört nära och är beroende av varandra. Men det gick jättebra. Vi fixade både när vi var överens och när vi inte var det, säger han och skrattar lätt. 

Paddling i Alaska

Ett par år senare gick färden till Alaska, där de paddlade längs Kobukfloden. Den rinner från öst till väst och kommer ut i Berings sund, där man kan se över till Ryssland. Längs vägen passerade expeditionen både arktiska öknar och urskog, och enorma myrmarker vita av ängsull. 

– Björnar kom ner till vattnet och vi såg spår av vargar och hörde dem yla. Det var mycket älg med enorma skovlar och vi såg vit­hövdad havsörn, minns Hannibal.

Efter paddlingen var det tänkt att de skulle ta sig till ett berg som aldrig tidigare bestigits, långt inne i den täta urskogen. Men planen fick överges, det var för otillgängligt med den utrustning de hade med sig. Istället bjöds de in av lokala inuiter att följa med på säljakt, och fick träffa människor med helt andra liv. Den typen av möten sätter Hannibal enormt stort värde på, vilket han också förmedlar till eleverna när han berättar om sina expeditioner. 

– Dels är det turglädjen. Peppen.­ Men också den kulturella biten – det är en stor glädje att kunna dela det. Man vidgar sina perspektiv. 

Hannibal blir glad när eleverna tar sina egna steg, oavsett storlek på äventyren. Och han tror att hans erfarenheter av teamarbete – i vått och torrt, genom stormar och åsiktskriser – också har satt avtryck i undervisningen. 

– Dels vill jag förmedla hur viktigt det är att jobba ihop som ett team, men också glädjen i att vara ute tillsammans istället för själv. Det är något enormt.

I Shackletons kölvatten

Tack vare fiffiga lösningar och bra gästföreläsare kunde Hannibal fortsätta ta tjänstledigt i äventyrets namn. I början av 2000-talet bar det av till Antarktis, Tibet och Nordostpassagen. 

Antarktis-expeditionen var en tre månader lång seglats med bland andra Ola Skinnarmo och Fredrik Sträng, i den irländska upptäcktsresanden Ernest Shackletons spår. Hannibal var pepp, inte bara på grund av farfars historier om Antarktis utan också för att han hade såväl kappseglare som båtbyggare i familjen.  Och Shackleton hade länge varit en källa till inspiration. 

– När jag var i 13-årsåldern fick jag en bok om honom och hans försök att nå Sydpolen, och den fångade mig verkligen. Den hängde med mig.  

Shackletons upptäcktsfärd blev riktigt dramatisk, båten frös till sist fast i isen – men manskapet lyckades ta sig till den avlägsna Elefantön, där de levde kvar i två år. Hannibal och hans gäng råkade förvisso ut för vilda stormar på sin långa färd över hav, höga bergspass och glaciärer – allt filmat för en dokumentär i TV4 – men på Elefantön kunde de slappna av och kolla in de lokala pingvinkolonierna.

Bland alla minnen från Shackleton-expeditionen plockar Hannibal fram ett som höll på att förstöra det roliga. Efter några dagars färd över det lilla öriket Sydgeorgien, kom de in i ett område där pälssälarna var så många att Hannibal beskriver det som att korsa ett minfält.

– Då fastnade jag mellan några stenar och vred knät. Jag drog av ett ledband, det var en jäkla smärta. Och då gjorde sälarna utfall, det här var ju deras revir. 

En säl var särskilt aggressiv, Hannibal berättar att han fick värja sig med en stav. 

– Den kom över mig. Jag minns munnen, men jag lyckades skicka på en stav samtidigt som jag låg på rygg med ryggsäck och pulka. 

Sist Hannibal var iväg på expedition var för 15 år sedan. Då var det en annan seglats, genom hela Nordostpassagen – 130 år efter att den ­finlandssvenske upptäcktsresanden Adolf Erik Nordenskiöld visat vägen. Sedan dess har han mestadels hållit sig på hemmaplan. 

– Jag har ju barn nu, så det är inte lika lätt att ge sig ut på långa expeditioner. Men jag är nog lite för nyfiken för att låta bli helt. Fast, man behöver ju inte bege sig iväg så långt för att få starka naturupplevelser, konstaterar han. 

Över 600 elever senare

Himlen är knallblå som i en reklamkampanj när Hannibal Thorsen står på toppen av Flatfjället och spanar ut över den böljande terrängen. Vi ser skidbackarna i Transtrand och Hundfjället.

– Här brukar jag fortsätta bort mot Saldals­kojan, pekar han med staven. Det är ett område som kallas för Hjärtat. Det finns flera hjärtan i Sälenfjällen, men det här är det jag gillar. 

Tillsammans med eleverna på folkhögskolan brukar Hannibal ge sig ut på små äventyr i när­området, och gärna avstickare till Västkusten, Jämtland, Lappland, Norge. Under hans tre decennier som lärare har över 600 elever passerat. Några har blivit goda vänner, andra kommer förbi och säger hej ibland. Förr fick Hannibal vykort från gamla elever ute på äventyr, och häromdagen kom ett meddelande från en som nyss fått barn. 

– Nu börjar jag till och med få kursdeltagare som säger ”du har haft min pappa” – det är jäkligt speciellt, säger han och ler. 

Många går utbildningen för att de vill jobba med naturturism, produktutveckling i friluftsbranschen, eller kanske som friluftsstrateg i en kommun. Andra vill fördjupa sitt eget fritidsintresse.  

– Men det är alltid människor som skapar någonting tillsammans. Man lär sig i mötet. 

När Hannibal Thorsen ska ange sina egna drivkrafter som lärare år det just mötet med andra människor han återkommer till.

– Vi brukar säga att våra elever ska bli fjällkompisar. Det är dubbelriktat – dels att du är en god kompis med andra människor, men också med fjället.­ Det handlar om ledarskap, om att vara vänlig med naturen, och kompis med sig själv. 

Utbildningen är på ett år med möjlighet till ytterligare en termins fördjupning. I grunden ­ligger fokus – nu precis som när Hannibal anställdes – på fjällkunskap, ledarskap, riskbedömning och praktiska övningar i att vara ute och klara sig i alla väder och årstider.  Och så kulturella aspekter, inte minst samiska förhållningssätt till naturen. 

Idag finns fler jobbmöjligheter som tangerar de här områdena, menar Hannibal, både inom myndigheter och som egenföretagare. Och han ser ett bredare spektrum av sökande. 

– En förändring jag sett på senare år är att fler kommer hit för att de ser friluftslivet som någon sorts rehabilitering. Det har hänt under skärm­telefonernas tid. De kommer dels för att de själva vill komma närmare naturen, men också för att de vill ge den upplevelsen till andra. 

För Hannibal själv handlande expeditionerna till jordens vilda hörn mycket om att skärma av sig från vardagens brus, och att få leva sig in i en och samma miljö under en längre tid. 

– Det tar en stund innan man kommer in i naturen, på djupet. Det händer någonting där.