Så funkar highpointing

Allt fler samlar på toppar, mer eller mindre systematiskt. Det som brukar kallas highpointing. Företeelsen är rätt modern, även om drivkraften att ta oss allra högst upp troligen finns nedärvd i vårt DNA. Men vad är det egentligen som lockar? 

Reportage publicerat under 2022.

Vi pausar inför toppattacken. Stoppar i oss en macka, dricker termosvarm choklad, tuggar ett torkat fikon. Att hålla ordning på blodsockernivån kan, som alla vet, vara skillnaden mellan katastrof och triumf. 

Kollar utrustningen, byter blickar. Och med gott mod gör vi den sista framstöten. Vi har hittat ett perfekt fönster i vädret och ett högtryck gör sikten god, samtidigt som vinden är så svag att den inte kommer att försvåra för oss. Lavinfaran är noll. 

De sista höjdmeterna brinner det lite i låren och vi andas ansträngt. Jag räknar ner de sista 69 stegen, 68, 67 … 

När vi kommer allra högst upp infinner sig euforin. Världen öppnar sig och panoramat är 360 graders frihetskänsla. ”Kolla, där är Globen” säger min dotter (elva och ett halvt) och pekar. Och ja, i norr ser vi tydligt världens största sfäriska byggnad. Vi har precis besegrat Stockholms läns högsta topp, Tornberget i Haninge kommun, 111 meter över havet, och kan blicka ut över stora skogar och huvudstadens skyline. 

Det är utan tvivel något speciellt med att få ställa sig på toppen. Men som alla stora äventyrare vet vi att toppen bara är halvvägs, så vi tar våra selfies som bevis på den lyckade bestigningen och skyndar snart ner till baslägret där vi ställt bilen drygt en timme tidigare.

Stockholms högsta

Nej, Tornberget är inte Mount Everest. Det är en högst medioker kulle i ett svenskt stadsnära naturreservat, bara några slarviga stenkast från allmän väg. Men det är helt klart en topp. Och obestridligt högst i Stockholms län – vilket gör att den kittlar lite extra glatt i magen på många av oss. För vi människor tycks ha det här med highpointing i blodet, sedan långt innan begreppet myntades.

Berg har historiskt sett använts både som religiösa pilgrimsmål och symboler för styrka och makt. Till exempel i USA, som förmodligen var det land (eller förlåt, föreningen av stater) där highpointing först tog fart på allvar. Redan under 1900-talets första år började nyfikna amerikaner samla på sig de olika staternas högsta toppar. Och nu blev det krångligt i flera steg. Vilka toppar var egentligen högst? Det var vid den tiden inte helt fastslaget. 

Även den geografiska avgränsningen av USA kom att diskuteras. Från början räknade man med 48 stater och sedan tillkom Alaska och Hawaii. Kanske borde också de högsta punkterna i Puerto Rico, Guam, Samoa och andra amerikanska territorier räknas in? Hur det än blev med den saken så spreds highpointing som företeelse över världen.

Den kanske mest kända samling toppar folk strävat efter är förmodligen Seven Summits. Och inte ens här är allt solklart. Ursprungligen omfattade Seven Summits de högsta topparna i var och en av de sju världsdelarna, som först klättrades av Richard Bass 1985: Mount Everest (Asien), Aconcagua (Sydamerika), Denali (Nordamerika), Kilimanjaro (Afrika), Elbrus (Europa), Mount Vinson (Antarktis) och Kosciusko (Australien). 

Men det kunde man ju räkna ut med arslet att urvalet av berg skulle väcka protester. Legendarernas legendar i bergbestigningssammanhang, Reinhold Messner, reviderade listan redan året efter och bytte ut det högsta berget på Australiens fastland (Kosciusko) till det högsta berget på den australiska kontinenten: Carstensz Pyramid (Nya Guinea). Och Messner kan man ju inte säga emot hur som helst. Idag väljer många att bestiga alla åtta toppar som omnämns i de två listorna, för att verkligen vara säkra på att de fixat Seven Summits utan att någon kan protestera.

Flyttar vi fokus till highpointing i Europa blir det knappast enklare. Vilken kontinentalplatta räknas som Europa? Vilket territorium hör till vår världsdel? Och som om inte det vore nog är nybildandet av europeiska stater emellanåt ganska turbulent. 

Oklart tak i Jämtland

Klart är att den svenska fotografen och äventyraren Emma Svensson för några år sedan besteg de 49 toppar, en i varje land, som brukar räknas till ”Core Europe” – inom ett år dessutom, vilket var någon sorts rekord. För säkerhets skull tog hon också ett dussin extratoppar längs vägen, på öar och i ut­brytarregioner.

Lite mer tydlighet får du faktiskt med svensk highpointing, som på senare år blivit en trend att räkna med. När det gäller Sveriges 25 landskap med respektive högsta punkter råder i stort sett konsensus. Att Kebnekaises nordtopp numera är högsta punkten i Sverige (lite drygt 2 096 meter över havet) är alla överens om. Däremot blir en del tveksamma när det ska bestämmas vilken topp (inte punkt alltså) som är högst i Jämtland. Storsylen är högsta toppen i området men ligger i fel land (90 meter in i Norge). Vid landsgränsen befinner man sig 1 743 meter över havet – men den högsta egentliga toppen brukar räknas 1 728 meter över havet på en granntopp som heter Storsola (Templet) på den svenska/jämtländska sidan. 

Ja du fattar, man kan bråka om allt om man är kalenderbitare. Jag befarar att vi kommer att få en massa ilskna insändare bara på grund av föregående meningars resonemang.

En ganska obråkig människa, som heter Helena Rosquist Traneving, hörde talas om det här med highpointing för några år sedan och tände till ordentligt på utmaningen att samla alla landskapstoppar i Sverige. Från den lägsta högstapunkten på Öland (55 meter), till de lite tuffare utmaningarna i svenska fjällen. 

Helena avverkade inte bara alla 25 highpoints utan passade även på att besöka samtliga 30 national­parker och vandra en del av varje landskaps huvudvandringsled. Som grädde på moset prickade hon in några geografiska punkter: landets västligaste, östligaste, nordligaste, lägsta, och så de tre mittpunkterna.

– Jag höll på i två år, 2014 och 2015, men det hade ju lika gärna kunnat ta 15 år. På ett sätt var det enkelt: jag visste ju ganska exakt vad jag skulle göra på all min lediga tid de närmaste åren. En topp är konkret. Och jag tror jag var först med att besöka alla landskapens högsta toppar. Men det registreras inte officiellt någonstans, så det är möjligt att någon tjomme gjort det före mig.

På vandringstjejen.se kan du läsa mer om landskapens 25 toppar och hur det gick till när Helena Rosquist Traneving kryssade dem allihop.

En himla massa bonus 

Utan att blanda in Karin Boye kan man konstatera att det inte enbart är toppen som är målet, ens för highpointers. Du samlar ett antal toppar, men förutom de ögonblick du står där högst upp under himlavalvet och känner dig odödlig, leder toppjakten oundvikligen till en massa bonusupplevelser. Helena Rosquist Traneving har inte bara kämpat mot snöstormar och exponerad terräng. Hon har även besökt platser hon aldrig skulle kommit på tanken att besöka innan hon fick upp ögonen för highpointing.

– Vem åker till Skånes högsta punkt? Eller Ölands? Den ligger för övrigt mitt på en åker och det svåraste med att bestiga den var att hitta den. Och jag hade nog aldrig åkt till Dalslands högsta punkt heller, om det inte varit för det här.

Hon får tänka en stund på frågan om den bästa bonusupplevelsen under highpointing-åren, men landar i att det var bestigningen av Dalarnas högsta topp, Storvätteshogna, 1 204 meter över havet. 

– Normalt tar man den från Grövelsjön, men jag tog den från Töfsingdalens nationalpark istället. Där är det inte många som går. Det kändes verkligen som att man var helt själv. Och att sedan komma upp och möta en massa folk som kommer från Grövelsjöhållet, det var rätt häftigt. Eller en massa förresten, det var fyra pers där (skratt).

Hittills har vi lite slarvigt definierat highpointing som att bestiga ”den högsta punkten i varje …” och fyll själv i valfritt geografiskt område. Världsdelar, stater, länder, landskap, kommuner. En annan approach är företeelsen peakbagging, det vill säga att beta av och samla på exempelvis alla världens 8 000-meterstoppar eller de svenska 2 000-meterstopparna. Det finns ingen klar gräns mellan peakbagging och highpoitning, men peakbagging har traditionellt sett slagit lite åt vandringshållet. 

När det gäller att samla toppar finns givetvis inget rätt eller fel. Och en gissning är att mörkertalet för icke registrerade samlare är enormt. Undertecknad har för övrigt, i och med denna artikel, börjat spana på och beta av de högsta topparna i mitt närområde i Nynäshamn. Och bara researchen, att hitta vilka toppar det handlar om, leder till en del ganska intressanta diskussioner i och med att det inte finns någon officiell lista. Men det är förvånande många som lusläst lokala höjdkurvor. 

Det som jag trodde var högsta toppen i tätorten, Glasberget (48 meter över havet), är de facto bara förtoppen till den riktiga ett 20-tal meter längre söderut. Och den totala konsensus som rått kring att Vinsberget (67 meter över havet) är högsta topp i kommunen visar sig vara hittepå. Det finns en handfull högre toppar och i dagsläget verkar den högsta vara en som på alla kartor är namnlös men i folkmun kallas Smedkärrberg (92 meter över havet, nära Stora Vika). Men vad vet väl jag? Diskussionen fortgår. 

Vad är nästa grej?

Jag gissar att du som läser det här nu börjar fundera på det lokala narrativ du vuxit upp med. Stämmer det verkligen? Eller går det att hitta nya toppar som är högre än de gamla? Marsch pannkaka och undersök, helt enkelt. Ett tips här är Lantmäteriets fantastiska webb, lantmateriet.se, där du kan zooma in exakt område och få vettiga kartbilder med höjdkurvor. Även Strava-appen, som många använder för att logga cykel- eller löppass, är hyfsat exakt (för det mesta).

Men låt oss återvända till den mer krävande toppjakten. Man kan gissa att en viss tomhet infinner sig när man fokuserat så intensivt på ett speciellt projekt – och så är projektet plötsligt över. Samlaren står där med alla pokémons och sneglar snart på nästa nivå. Fler än Helena Rosquist Traneving har ställts inför frågan ”Vad ska du göra nu då?”. För hennes del kanske svaret blir vattenfall. 

Ställer man samma fråga till Renata Chlumska suckar hon lite uppgivet. Hon har ju radat upp en ganska imponerande svit med expeditioner genom åren. Inte minst när det gäller det finaste man kan göra inom highpointing: Seven Summits. Givetvis inkluderande både Kosciusko och Carstensz Pyramid. 

– Jag har tänkt en del på det där, för det är en av de absolut vanligaste frågorna jag får: ”Vad är nästa grej?”. Jag skulle kunna göra fem expeditioner varje år och folk skulle ändå fråga ”Vad är nästa grej”. ”Månens högsta berg? Och sedan alla planeternas högsta berg, kanske?” (skratt). 

Hon resonerar kring risken att man blir stressad av frågorna, kastar sig in i nya projekt eller känner att man måste överträffa andra äventyrare som gjort något snabbare, högre, bättre. 

– För mig har det aldrig funkat så. Innehållet i det jag gör, behållningen av det, erfarenheterna, upplevelserna, minnena – det är tidlöst. Och framför allt komponenterna för att lyckas, de är också tidlösa. Att jag pratar om Mount Everest idag, fastän det är evigheter sedan jag gjorde det (1999, reds anm), spelar ingen roll. Det är lika aktuellt, det är ständigt aktuellt.

Halvvägs räcker inte

Men om vi skruvar tillbaka resonemanget något. Den mest ofrånkomliga av frågor är väl ändå ”varför vill vi till toppen?”. Från det att vi är små har den där kullen, högsta punkten eller rentav bergstoppen en närmast magisk dragningskraft. Och det räcker inte med halvvägs. Vi, om jag nu ska generalisera något, dras verkligen till att komma högst upp. 

Så är det för mig när jag knallar upp på Tornberget, 111 meter över havet. Är det så även för Renata Chlumska, när hon klättrar upp på Denali, Everest eller Mount Vinson?

– Jag vet inte om toppen är annorlunda för mig än för någon annan. Men det är alltid någonting speciellt med att komma upp på en höjd. Att nå högst upp. Det kan vara rent känslomässigt också, att ha tagit sig upp för en uppförsbacke. Man får perspektiv och man får en överblick, en vy. Jag tror att det är många bitar som lockar och gör att vi dras dit. Är du vilse någonstans, då vill du komma upp för att se var du är och kanske också se var det finns andra människor. Hur ser landskapet ut? Vare sig det är att klättra upp i ett träd eller ta hissen upp i en skyskrapa.

Lurad på högsta toppen

Det där med att ta sig upp på en höjd för att få perspektiv på tillvaron, är lätt att koppla till en rad spännande tankegångar. Friedrich Nietzsche grubblade en del som bekant, och kom fram till att fågelperspektivet – eller i alla fall toppen av berget-perspektivet – gav råg i ryggen på den dystraste av betraktare. ”Den som klättrar upp på de högsta bergen skrattar åt alla tragedier, verkliga eller imaginära”, menade han.

För många år sedan var jag och cyklade mountain­bike på Jylland. Vi hade trampat runt på fantastiska stigar i några dagar och jag ville verkligen bestiga, i det här fallet cyklandes, Himmel­bjerget 147 meter över havet – vilket vi gjorde. Det kändes viktigt då jag trodde att det var Danmarks högsta berg. Det trodde till och med danskarna ända fram till 1847, då man upptäckte att det fanns flera ”berg” som var högre i Danmark. 

När jag i efterhand förstod att Himmelbjerget inte var Danmarks högsta berg, förändrade det min upplevelse lite. Jag hade alltså inte varit på Danmarks tak. 

Tänk om man skulle upptäcka att det finns en topp som är tre meter högre än Mount Everest. Skulle det förändra något för dem som varit uppe?

– Du behöver inte ens dra det till Mount Everest, säger Renata Chlumska. Kolla Kebnekaise. Sydtoppen är officiellt inte längre högst. Du ska ta dig till Nordtoppen om du vill vara högst upp i Sverige idag. Det är klart att det är en skillnad. Den är hårfin, men den finns ändå där. 

Hon jämför med Shishapangma i Himalaya, världens 14:e högsta berg. 

– Vi nådde förtoppen men inte huvudtoppen, men det fanns liksom inget som stack upp över oss – det skiljer ju bara tio meter. Men det är ändå retligt. Man vill ha det där sista, det är allra högst upp som räknas. Och det är klart, skulle inte Mount Everest vara högst längre så … det skulle inte kännas likadant. Jag kan inte sticka under stol med det. Men då skulle jag kunna säga att jag var där när det var det högsta berget i världen.

Kebnekaise stod obestiget 

Även om människan förmodligen alltid dragits till toppar kom inte registrering och systematisering igång förrän under de senaste seklen. Och först 1986 bildade Jack Longacre Highpointers Club i USA. Visserligen tog folk sig upp på toppar och lämnade spår efter sig även för flera tusen år sedan, men då förmodligen mer av religiösa skäl än senare klättrare. Mount Pulag på Filippinerna (2 928 m ö h) bestegs redan för åtminstone 4 000 år sedan, till exempel, när man ville besöka andarna och begrava prominenta medborgare. Och japanska Mount Fujis (3 776 m ö h) första dokumenterade bestigning ägde rum redan år 663. 

På 1700- och 1800-talen fick många av de högsta bergen i Alperna besök för första gången. Kebnekaise stod obestiget ända till 1883, då Charles Rabot, Pehr Abrahamsson och Hans Monsen toppade berget. Men egentligen hände inget på highpointing-fronten förrän tidigare nämnda intresseökning i början av 1900-talet. Först i och med att det moderna friluftslivet tog form upprättades officiella topplistor med höjdangivelser, namn och datum. 

En ganska tidig topptursambition fanns i Riksgränsen redan på 1930-talet, då man kunde ta 7- eller 12-toppsmärke med guide. Under senare år har det vuxit fram lokala highpointingrojekt över hela Sverige med liknande upplägg. Några av de mer kända är Tio Toppar Tavelsjö, Top of Arjeplog och Seven Summits Stockholm. 

Huskypoddens pappa Magnus Ormestad har skapat Seven Summits Stockholm med hjälp av Storyspot, en app där du kan låsa upp berättelser på sju utvalda stockholmstoppar. Topparna är lätta att ta sig till med lokaltrafiken – som kul utflyktsmål för både in- och utbölingar. Med appen får du, efter att ha tagit dig till exempelvis Hammarbybackens topp, tillgång till en berättelse från Renata Chlumskas bestigning av Mount Everest. Resten av de sju topparna låser upp Renatas berättelser från övriga ”riktiga” Seven Summits.

– Vi ville uppmuntra folk att komma ut, säger Magnus Ormestad. Och det på ett kreativt plan. Det blir som en skattjakt och skatten är en lyssning, en berättelse. Plus att du kan koppla det till en geografisk plats. Du måste ta dig dit för att kunna lyssna och uppleva det. För mig blev Renatas Seven Summits den saknade pusselbiten för att konceptualisera det i Storyspot-appen.

Skattjakt, ja. Kanske är det den moderna människans outsinliga törst efter bekräftelse som gör att så många idag söker sig till toppen. Allt är möjligt. Vi har tid. Världen har krymt. Belöningen kommer på sekunden via Instagram och Facebook. Alla toppar, i princip, är vid det här laget bestigna – men då kan vi vara lite kreativa, samla toppar på något speciellt klurigt vis. 

– Det kanske inte är den mest sympatiska drivkraften, funderar Magnus Ormestad: ”Vem drar hem den största mammuten? Vem klättrar den värsta toppen?” Men vi är ju sociala varelser som skapar vår person i förhållande till andra människor. Och buffén av inspiration har bara ökat, inte minst i och med sociala medier. På 1930-talet var gemene mans världsbild ganska begränsad. Idag har vi, som haft förmånen att födas i den här delen av världen, ett 360 graders perspektiv. Kopplat till lyxen att vi har en massa dötid gör det att vi kan lägga energi på annat än att skaffa mat för dagen. 

Törst efter bekräftelse

Det handlar om bekräftelse, upprepar Magnus Ormestad. Jo, men inte bara. Väl? 

Minns att vi sökt oss till toppar långt innan vi blev egotrippade skärm­junkies. Är toppjakten rentav något vi ärvt från homo erectus och homo sapiens, när vi sprang runt på savannen och försökte undvika att bli rovdjurs­lunch? Att ha överblick från en topp kanske gav en fördel i kampen om överlevnad. Det skulle i så fall finnas rester i vår arvsmassa som gör att vi mår bra och känner någon sorts tillfredsställelse när vi står på en topp.

– Det finns nog olika drivkrafter, tillstår Magnus.­ Det där är kanske den mest sympatiska förklaringen, att toppjakten ligger djupt i människans DNA, på olika nivåer i alla människor. Många upplever ju trygghet och lycka av att se vida omkring sig och därmed veta vad som finns i närheten. Även lyckan att upptäcka: ”jaha, det är så här det ser ut”. Och det på ett undermedvetet plan. Är du på en lekplats med småbarn kommer de alltid att vilja gå upp till högsta punkten. För egen del gillar jag att naturen är mästare på att sätta saker i perspektiv. Att man bara är en liten fjärt i det stora när man är på en topp.

Kanske ska vi låta frågan ”varför” klinga ut? Jag tycker det. Förmodligen finns inget enskilt vettigt svar som kan förklara fenomenet highpointing och att det blivit en grej. Det kan ju vara så enkelt som att vi går igång på konkreta och tydligt avgränsade mål, i en tid som är mer än lovligt galen.

Jag surfar vidare på Lantmäteriet. Räknar höjdkurvor. Och känner mig ganska nöjd i vetskapen att jag, åtminstone enligt vad jag tror, främst samlar toppar av någon omedveten evolutionsslump. Både här framför datorn och ute på någon närbelägen kulle. Eller rentav berg.