Att prokrastinera är aldrig bra, än mindre så i friluftslivet. Det har chefredaktör Marie Kjellnäs äntligen insett.
När jag hör en tvättmaskin sakta in, ser ett träd som blåst omkull tvärs över uppfarten eller inser att en ledare behöver skrivas, så är min spontana tanke: Det där löser jag i morgon. Inte för att det känns tråkigt eller jobbigt, utan för att min hjärna har prokrastinering som standardläge.
Men när det vankas vandring/paddling/längdskidor/toppturer/långfärdsskridsko eller liknande, som tveklöst berikar mitt liv, då tänker jag väl annorlunda? Nja. Min hjärna konstaterar snabbt att det vore svinkul att dra på äventyr – i morgon. Kanske är isen ännu lite blankare då? Himlen lite klarare? Spåren nydragna, sällskapet piggare?
Som många andra med defekter försöker jag utmana mina, särskilt den här. Det saknas ju inte argument för att greppa tillfället, fånga dagen, leva i nuet. Och när jag väl gör det infinner sig den obeskrivligt sköna känslan av att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. ”Här skulle man vara just nu”, brukar vi då skrocka med löjliga leenden.
Men det är som att jag behöver en inställelsetid på minst något dygn för att få med mig inte bara kroppen och själen utan även huvudet. Kanske trivs jag lite för bra i väntans tider, när man går runt och glittrar i vetskapen om att snart, snart ska det bli åka av (detta skulle dock inte förklara tvätten, trädet eller skrivandet).
Den här vintern har hittills varit kärv för oss friluftsprokrastinerare, åtminstone här i stockholmsområdet. Små fragment av årstidens goda har flammat upp men slocknat lika kvickt, innan någon av oss ens hunnit tänka ”i morgon”.
Till slut landade jag i insikten att ”bättre än så här lär det inte bli” och har sedan dess lyckats greppa några halvtillfällen. Jag har sladdat runt i mjuka skidspår, klafsat över myrar i betongnära skog och skrinnat på isen som gud glömde.
Det där sista lär jag själv inte glömma på ett tag, den turen resulterade i skrapade knän och knogar samt en blåsvart höft. Isen såg ut som Leksandsknäcke, välgräddad och pepprad med små slukhål. Ett litet parti överis dök upp från ingenstans, jag körde stutt och tog fågelvägen.
Höften är fortfarande rätt mör, trots att det har gått någon vecka. Men det är ändå med tillfredsställelse jag tänker tillbaka på den där turen på knäckeisen, under en hotfull himmel. Inte ens med facit på höft hade jag velat prokrastinera det tillfället – då hade det kanske inte blivit någon tur överhuvudtaget! Och en skittur är bättre än ingen tur, det vet vi alla innerst inne.
Utöver färdigpackade ryggsäckar i hallen och skidorna på vänt i takboxen, har jag ett annat knep som får friluftslivet att hända: Planering. Den som har årskalendern full av inbokade äventyr behöver ju inte kasta sig iväg på spontana grejer, om det nu orsakar så mycket huvudbry.
5–7 september är en extra viktig helg att blocka, då firar vi Utefest i Järvsö. Fram till den 31 mars har vi ett specialerbjudande för alla prokrastinerare där ute: Boka två Utepass, betala för ett. Tryck bara här, så kommer du direkt till utefest.se och bokningen.
Du kanske kan lösa det i morgon?
/ Marie Kjellnäs, chefredaktör Utemagasinet
