Högt och lågt i Lofoten

Spetsiga fjäll, spännande historia och hav framför skidspetsarna. Lofoten är ett paradis för topptursfantaster – och sviker skidvädret kan du fånga en iskall våg. 

När vi sicksackar längs Store Kvittinds östra ås ovanför Austnesfjorden är det svårt att hålla kursen. Lofotens spektakulära landskap känns nästan overkligt och koncentrationen är inte på topp. Var man än fäster blicken är det spetsiga fjäll, djupa dalgångar och eviga vyer mot fjord eller hav. 

Vi ser atlantvattnet slå brutalt mot karga granitstränder och lodräta klippor som reser sig direkt ur det blå. Denna soliga dag blir de många pauserna naturliga stopp, både för att hämta andan och njuta av omgivningarna.

För ett par dagar sedan var det fortfarande smällkallt i detta ensligt belägna örike med puderskid­åkning ända ner till havsnivå. Nu är det i stället tio grader varmt, och vi har gått från att kolla lavinsändare och vinddrivor till att hålla utkik efter våta rutschblock och den lömska smält-frys-effekten med tillhörande farliga passager.

Kicken vi får av att skida genom denna arktiska version av Sagan om ringen kompenserar väl för den jobbiga klättringen. Kanadensaren Chad Sayers leder vårt gäng upp från fjorden, David Kantermo, Anna Segal, Elias Lundh och jag följer tätt bakom. Det är min tredje skidresa till Lofoten, mina vänners första. Jag ser landskapet genom deras ögon och minns mina egna första intryck: overkligt, överväldigande, imponerande. 

En unik skidupplevelse

Lofotens pärlband av öar ligger utanför Norges nordvästra kust, strax ovanför polcirkeln. För mer än 6 000 år sedan tog sig stenåldersfolk hit via naturliga isbroar för att jaga och fiska. Men även om fisket fortfarande är en viktig sysselsättning flera årtusenden senare, har turismen på senare tid tagit över som huvudsaklig industri och inkomstkälla. I än högre grad sedan Internet lanserades och bildsköna naturklipp blev virala. 

En stor del av dragningskraften kan tillskrivas Lofotens ljusa sommarnätter, arktiska stränder och lättillgängliga vandringar. Vintrarna är kalla och mörka, men när våren kommer flockas hängivna äventyrare från stora delar av världen för en unik skidupplevelse.

Lofotens bergsmassiv kallas ofta Lofotveggen. På avstånd är det lätt att se varför – det är en solid granitbarriär som tornar upp sig i horisonten. Massivet är en del av Skanderna, som faktiskt är en av Europas längsta bergskedjor. Lofotens del av kedjan är dock bara 100 kilometer lång och de högsta topparna når knappt 1 150 meter över havet, men i fjällvärldens skönhetstävling är de som sagt svårslagna.

Bergskedjan formades av vulkanisk aktivitet som föregick bildandet av norra Europa för över tre miljarder år sedan. Forskare tror att Lofotens solida granit sedan pressades av glaciärer till branta fjäll, under istiden. 

Men trots branterna har vi topptursfantaster hyfsat enkel access, i och med att fjällen ofta reser sig från en strand eller äng nära örikets få vägar. Många av topparna är inte mer än 600–700 meter, så vissa dagar gör man med fördel flera turer.

Lofotens två högsta toppar

Ett par timmar efter starten nere vid E10:an ­sliter vi av stighudarna under den 696 meter höga Store Kvittinds toppås, för första gången denna dag. Spetsiga fjäll och pampiga vyer pryder vår 360-gradiga utsikt, men det är vattnet som gör oss mållösa. Eftermiddagsljuset lyser på fjällets östra sluttningar medan Austnesfjorden nedanför pekar med sitt slingrande finger ut mot havet. 

Vi droppar in på den nordöstra sidan av fjället, mitt emot Higravstinden och Geitgallien – Lofotens två högsta toppar, som tornar upp sig på den andra sidan fjorden, nästan lite skräckinjagande. Snön är soluppvärmd och mjuk på ytan, men underlaget svarar bra eftersom det är hårt under. 

Då lavinfaran är låg och vi inte har några faror ovanför oss, kan vi tillsammans njuta fullt ut av åket ner mot dalen. Vi släpper på i stora svängar och suger samtidigt in de fantastiska panorama­vyerna som brer ut sig framför skidspetsarna. Efter att ha knatat uppför och blickat ner mot den här sluttningen en bra stund känns det härligt att få håva in belöningen. 

Terrängen är böljande, dynamisk och riktigt rolig. Mot slutet av åket håller vi långt till höger, skråar en bit österut och landar perfekt på en liten platå. Där utbyts diverse superlativ innan stig­hudarna smetas på och vi traskar uppåt igen.

Längs åsen hittar vi snart en perfekt fikaplats på solvarma klippor, med en magnifik utsikt över både fjord och hav. Norska bollar från bensinmacken i Svolvær åker fram och smakar riktigt bra ihop med termosens ingefärste. Efter fikat somnar vi faktiskt en stund i den gassande eftermiddagssolen.

Heta knivar i mjukt smör

Klockan är nästan sju på kvällen när vi återigen står strax intill Store Kvittinds klippiga topp. Kvällssolen gör landskapet ännu mer intagande, inte minst när skuggspelen dansar över de lägre delarna av fjällen och dalgången. 

Efter påfyllning av kolhydrater och dryck, samt en sista utrustningscheck, pekar vi skidorna i fallinjen för andra gången idag – nu rakt ut mot fjorden. Snön är ännu krämigare på den här sidan, vi skär mjukt smör med het kniv i varje sväng. 

Jag sätter av utför en brant sluttning som leder ner i en gigantisk ravin. Framför mig sprutar stora snökristaller från Sayers och Segals skidor, upplysta av solens sista strålar. Lite längre åt höger hittar jag en ren linje och får flyt i svängarna. Känslan är euforisk, det här är livet! 

Norrmännen hittar själva

Efter ytterligare några hundra höjdmeter börjar doften av havet ta över. Samtidigt blir det betydligt varmare – och vips är vi nere i dalgången, som leder oss sista biten tillbaka mot parkeringen. 

När vi glider ut mot vägen, mellan fjällbjörkar och stenbumlingar, sänker sig solen bakom fjällen och det är som att scenlampan släcks för dagen. Det är sådana här upplevelser som får mig att komma tillbaka till Nordnorge om och om igen. Särskilt trevligt är det att få dela upplevelsen med skidkompisar från när och fjärran.

Den erfarne och sympatiske bergsguiden Seth Hobby växte upp nära Seattle i staten Washington,­ och utvecklade ett klätterberoende som kom att ta honom runt jorden. Efter en expedition till Nepal åkte Hobby vidare till Thailand, där han träffade norskan Maren Eek Bistrup. Efter några års långdistansförhållande gifte de sig i Norge, för att så småningom landa i den lilla fiskebyn Kabelvåg just söder om Svolvær i Lofoten.

När de bott in sig insåg de att det fanns en efterfrågan på guidade skidturer i området, men brist på lokala guider. Därför startade paret år 2012 Northern Alpine Guides och sedan dess har verksamheten växt undan för undan. Numera har de 10–12 guider anställda under den tre månader korta skidsäsongen, och driver Lofoten Ski Lodge som erbjuder skid- och boendepaket. Gästerna bor på Nyvågar Rorbuhotel, en mysig lodge precis­ vid havet i utkanten av Kabelvåg, och guidas av erfarna bergsguider med stenkoll på Lofotens bästa skidturer.

Verksamheten sticker ut i det annars lantliga öparadiset. Halva guidestaben är amerikaner, resten­ från andra håll i världen – och det är ungefär likadant när det kommer till gästerna. Faktum är att de norska gästerna är ganska få. Kanske hittar de i fjällen på egen hand, det är i alla fall vad Seth Hobby gissar.

Vädret dikterar villkoren

För 15 år sedan, när jag själv besökte Lofoten för första gången, minns jag att vi träffade utländska turister – men de var få, och då kändes det lite exotiskt och spännande. Platsen var annorlunda på den tiden; lugnare och med färre människor, men inte speciellt turistvänligt. Jag minns att vi knappt hittade några vettiga restauranger. 

Idag tycks det som att Lofoten har vuxit i kostymen som turistdestination. Och i alla fall under vintern sprids besökarna ut tillräckligt för att det inte ska kännas som ett Disneyland för topptursfantaster.

Spridda på öarna finns ungefär 25 000 året runtboende. Under sommarens högsäsong kan det bli köbildning på de mest lättillgängliga fjällen, nedskräpning och överbelastade servicesystem. Även om besökarna är färre vintertid får lokalborna ofta finna sig i att deras favoritfjäll spåras upp direkt efter snöfallen, och precis som på många andra turistmål kan det kännas trångt om utrymmet under påsk och andra storhelger. 

Men jämfört med välkända topptursområden i Alperna och Nordamerika är det fortsatt ganska folktomt på de flesta av Lofotens toppar. Här finns så många berg att välja mellan, så mycket natur att utforska. I arktisk miljö är det sällan folkmassorna som dikterar villkoren, snarare vädret. 

Unstad – En världsberömd surfstrand

Dagen efter våra minnesvärda åk ovanför Austnes­fjorden vaknar vi till lätt regn och låga moln. Efter flera dagar i rad med skidåkning och många höjdmeter i benen, diskuteras alternativa planer kring frukostbordet. Snart röstas det demokratiskt för vågsurfing. Lofoten erbjuder nämligen möjlighet för riktigt bra surf och flera i vår grupp finner stor glädje i att plaska runt i tjocka våtdräkter i iskallt vatten. 

Efter sista tuggan fyller vi upp kaffemuggarna och kör sydväst mot Unstad, traktens mest välkända surfstrand.

Lofoten är faktiskt världsberömt för kallvattensurfing och högervågen vid Unstad är konsekvent under vinterhalvåret. Den avlägsna surfdestina­tionen på Vestvågøy, med sin backdrop av snötäckta toppar, är idag en av de mest fotograferade i Europa. 

Beach boys inspirerade

När vi kommer fram syns inga stora vågor till, men vi tar på oss våtdräkter, huvor och handskar för att ge det en chans. Vattnet är bedövande kallt och det ligger fortfarande lite snö längs stranden. Vågorna är knepiga men upplevelsen är ändå häftig. Jag är ingen bra surfare, och det här är långt ifrån min vanliga komfortzon – men det är mycket trevligare än att åka skidor i strilande regn.

Att Unstad lämpade sig för surf upptäcktes i mitten av 1960-talet, när några unga norrmän gjorde sina egna brädor baserat på en bild de sett på The Beach Boys album ”Surfin’ Safari”. De provade dem här på stranden, och de fungerade!

Många år senare, när sporten blev populär i Skandinavien, kom Unstad att bli ett centrum för surfing i norr. Stranden lockar idag entusiaster från hela världen, vissa flyttar rentav hit för möjligheten till daglig arktisk surf.

Vintern kommer tillbaka

Efter surfingen njuter vi av kvällsglöden vid en värmande brasa och tittar på några av de duktiga lokala surfarna som ihärdigt fångar våg efter våg ute i bukten. En fiskebåt tuffar förbi i fjärran, fjäll med tunna snöremsor reser sig bakom oss och mörka moln bäddar in hela motivet. Det är enastående vackert – och en kittlande kontrast till allt vi trodde oss veta om skidresor.

Vintern kommer tillbaka och överraskar oss med mer puderskidåkning de följande dagarna, trots att vi är i slutet av april. 20 centimeter nysnö och lite vind gör sitt till och vi skördar gåvan från ovan under några rejäla toppturer på nya fjäll. 

Med Seth Hobby som ciceron loggar vi den ena extraordinära upplevelsen efter den andra, som för alltid tar plats i våra minnesbanker. Det är svårt att föreställa sig en mer unik resa för den som uppskattar toppturer, dramatisk natur och småskalig storslagenhet. 

Toppturer i Lofoten

1. Lätt: Store Kvittind

696 höjdmeter, 2,5–3 timmar

Starta vid E10:an utanför byn Laupstad. Det finns en bra parkeringsplats längst in i Austnesfjorden. Följ björkskogen upp mot ryggen som leder till toppen. Vägen är mestadels säker, men var lite försiktig drygt halvvägs – där måste du navigera potentiell lavinterräng för att kunna fortsätta mot toppen. Det finns två stora -skålar att välja mellan för åket utför, ta den med bäst och säkrast snöförhållanden. Store Kvittind är, vilket beskrivs i -artikeln, ett utmärkt fjäll för en dagstur med flera kortare åk i olika riktningar.
Ta dig gärna hit en eftermiddag, då -kvällsljuset kommer in fint. 

2. Medel: Rundfjellet 

800 höjdmeter, 3–3,5 timmar

Ungefär en mil öster om Svolvær gör E10:an en skarp sväng, nästan 90 grader, åt höger – och det är där du bör parkera. Knata nordsidan över myrar och sjöar, via björkskogen och mot den södra sidan av fjället där en rejäl bergvägg tornar upp. Vid passet viker du av mot toppen, 803 meter över havet. Åk samma väg ner -eller lite i östlig riktning, där det är brantare. Man kan göra ett flertal varianter och spendera en hel dag uppe på Rundfjellet, som har fantastiska vyer mot havet.

3. Svår: Geitgaljartind

1 080 höjdmeter, 4–5 timmar

Lofotens näst högsta topp, 1 085 meter över havet, ligger i ögruppens mest -alpina massiv. Här hittar du en populär topptur i ren världsklass, med lutning på upp till
30 grader och fantastiska vyer. 

Starta i utkanten av byn Laupstad (samåk, det kan vara svårt med parkering!). -Efter en första brant backe är det ganska platt genom gles björkskog och över -myrar, men sedan blir det desto brantare. Sista branten upp mot toppen klättrar du med skidorna på ryggsäcken – då kan stegjärn kännas bra. Det klassiska åket är brant, vackert och riktigt bra. För extra krydda, kör den sydsluttande korridoren. Guide rekommenderas för all skidåkning på -Lofoten, speciellt om du på ett säkert sätt vill genomföra en tur på Geitgaljartind.