Vassberg: ”Jag var tjurig nog att hålla på”

Den som var med på 80-talet minns is i skägget och guldscener från OS och VM. Idag lever skidhjälten Thomas Vassberg naturnära hemma i Åsarna – när han inte rejsar jorden runt i TV.

Himlen är klarblå och snön ligger gnistrande vit på den vidsträckta myren, med enstaka magra träd som sticker upp som torra utropstecken ur skaren. Långt bort skymtar fyra figurer som ser ut att dansa fram över snön. Och fort går det, till synes utan större ansträngning.

När de kommit närmare ser vi att det är tre hundar och en människa på skidor. Hundarna rasar över myren med långa språng, glada svansar och hängande tungor. Skidåkaren förflyttar sig i en kraftfull och vägvinnande koreografi där skidorna tar honom åtskilliga meter i varje skär. 

Det ser så enkelt ut. Och så vackert. 

Människan och hundarna håller jämna steg, de rör sig lätt och smidigt och ser ut att vara menade för just detta: att segla fram över vidderna i perfekt och ursprungligt samspel mellan kroppens alla muskelgrupper. 

Skidåkaren heter Thomas Vassberg och tillsammans med sina fågelhundar besöker han regelbundet myren där vi befinner oss, några mil från hemmet strax utanför Åsarna i Jämtland.

– Man måste röra på sig, konstaterar han kort när vi lite senare slagit oss ner framför vedspisen i köket.

Ett överfullt prisskåp

Thomas Vassberg – med enkelt V som det står i ­passet – är en av de fem svenska idrottsprofiler­ födda 1956 som sopade hem medaljer i olika disci­pliner och valörer under 1970- och 80-talen. De övriga var Ingemar Stenmark (alpint), Frank Andersson (brottning), Björn Borg (tennis) och Linda Haglund (friidrott).

Det har snart gått 69 år sedan dagen då Thomas­ föddes i värmländska Lennartsfors. Skidåkningen blev tidigt ett intresse och tipsad av sin idrottslärare flyttade han som 16-åring till Järpen där Sveriges första skidgymnasium precis hade startats.

– Jag växte upp med att vara ute och var tjurig nog att hålla på, förklarar han. Det blev som en vana. Och i södra Värmland hade vi inga slalombackar, däremot många skidspår.

Det visade sig att Thomas inte bara hade pannbenet, utan också en kropp som kunde tillgodogöra sig hård träning – vilket gav resultat i spåren. Eller som han själv säger: ”jag kunde med gott resultat trimma motorn”. Redan som 17-åring blev han juniorvärldsmästare. 14 år senare, i avsaknad av motivation och trött på alla resor som tävlingarna i Världscupen innebar, avslutade Thomas Vassberg sin elitkarriär 32 år gammal. 

Facit placerar honom som en av de absolut främsta svenska skidåkarna genom tiderna. Han vann allt som gick att vinna. Förutom åtskilliga SM-medaljer finns i prisskåpet fyra OS-guld, tre VM-guld, tre VM-silver och ett brons. 

Dessutom Svenska Dagbladets Bragdguld som Thomas förärades efter OS 1980 i Lake Placid, då han med mörk blick och is i skägget vann 15 kilometersloppet en ynka hundradel före finska Juha Mieto. 

Samma år fick han Holmenkollen­medaljen, som anses vara en av de finaste utmärkelser en skid­åkare kan få, efter att ha vunnit sin tredje femmil i det norska skidmeckat.

TV-utmaning med sonen

Om skidkarriären gick som en dans, så bjöd åren därefter på utmaningar som Thomas Vassberg inte var beredd på.

– Det blev en annan livsstil och jag hade ingen plan och ingen utbildning, säger han. Uppdrag med reklam och PR rullade på, det blev många intervjuer, olika sponsorförslag presenterades, men jag fastnade inte för något.

På senare år har såväl gamla fans som yngre generationer kunnat följa Thomas i utmanande och ofta äventyrliga TV-program som Mästarnas Mästare (”en väldigt god stämning mellan del­tagarna”), Över Atlanten (”när sjösjukan lagt sig var det bara att njuta”) och Det stora äventyret (”djur, natur och människor i fyra världsdelar”). 

I september 2024 var det premiär för Race across the world Sverige i Kanal 5, där Thomas tävlade i par med sonen Björn Wieser som till vardags är rörmokare i Åre. 

– Det har ju blivit några program sedan debuten med Mästarnas mästare, konstaterar han. Nu var det första gången Björn var med. Sex veckor tillsammans utan vare sig telefon eller kreditkort. Det är lite speciellt och något jag gärna gör om, men utan att tävla.

Åsarna blev hemmaplan

Till Åsarna kom Thomas Vassberg efter lumpen i Östersund och han började åka för Åsarna IK. Sedan dess har han blivit kvar i byn, nu med ett porträtt av honom själv målat i olja på hedersplats intill frukostbuffén på hotellet. 

När idén föddes om att bygga upp en anläggning med fokus på träning och skidåkning – ett Skicenter – ingick Thomas i den grupp av mer eller mindre aktiva skidåkare som tog sig an uppgiften. Det som började med ett kafé för rese­närer som passerade på E45:an byggdes succesivt ut med restaurang, boende, butik och skidmuseum.

– Jag var under flera år inblandad i Skicentret men kontorsjobb var inte min grej, det blev bara för mycket, och det är nu flera år sedan jag lämnade projektet, säger han. Idag är det duktiga privata ägare som har tagit över.

Härom året höll det emellertid på att bli ett riktigt tråkigt slut på historien om Åsarna Ski­center. När Thomas Vassberg satte på radion morgonen den 8 mars 2023 hörde han att en våldsam brand under natten hade ödelagt hela Skicentret. Han satte sig i bilen och åkte genast dit. Då hade räddningstjänsten beslutat att låta centret brinna ner och istället rädda byggnaderna intill. 

– Jättetråkigt, kommenterar han. Det har varit en anläggning som betytt väldigt mycket för väldigt många. Men glädjande nog reser sig nu ett nytt Skicenter i Åsarna ur askan efter det som brunnit ner.

Något Thomas Vassberg fortfarande är djupt engagerad i, däremot, är Åsarna IK. Den idrottsklubb som sedan 1924 fostrat många framgångsrika skidåkare och som sett honom själv bärga hem en försvarlig andel av klubbens alla medaljer och pokaler.

Under några år var Thomas klubbens ord­förande. Idag har klubban överlämnats till yngre krafter, själv ansvarar han för att hålla skidspåren i gott skick. Ett tiotal spår, för både tävling och träning, för skejt och klassisk åkning, ska preppas och pistas.

– Jag köpte en första pistmaskin till klubben 1986, idag är vi inne på vår fjärde. Jag måste alltid vara beredd att ge mig ut, säger han. Jag kan systemet för konstsnö eftersom jag var med och byggde upp det.

På frågan om vad som är hemligheten bakom ett riktigt bra skidspår svarar han som alltid kort och rakt: 

– För det första måste man ha åkt själv. Sedan avgör snöns kvalitet och åkarens hastighet, särskilt vid klassisk åkning, hur man går till väga. Det är inte så krångligt.

Skidor huller om buller

Flerfamiljshuset från 1820 i byn Tyskland, med namn efter en tysk tegelbrännare, har renoverats från golv till tak. Här bodde Thomas Vassberg redan under sin militärtjänstgöring och erbjöds sedermera att köpa det. 

Idag delar Thomas huset med hustrun Ulrike, som han i slutet av 1970-talet träffade på träningsläger i österrikiska Ramsau. 

Nu bjuds vi på kaffe och kex vid köksbordet. På väggarna hänger tavlor med hundmotiv, där Ulrike varit upphovskvinna. De tre motiven, fågelhundar av rasen korthårig vorsteh, ligger själva utslängda i sina favorithörn – när de inte ställer sig i köks­soffan för att med upphöjt lugn hålla koll på ekorren som med retsam ­nonchalans länsar fågelbordet på mat utanför fönstret.

Åren har farit skonsamt fram med Thomas Vassberg, kan konstateras där han sitter iklädd rutig skjorta och med skägg och hår i klädsam gråskala. Några extrakilon är det inte tal om och att han ännu kan hantera skidor och stavar har vi själva blivit varse. Men tittar på klockan gör han aldrig numera.

– Under vintrarna blir det en tur, med eller utan ­hundarna, var och varannan dag, säger han som om det vore konstigare att inte göra just detta.

Jagar helst i egen skog

Och skidor att välja mellan saknas inte. Inomhus, i skidboden två trappor upp, och utomhus, på den generöst tilltagna verandan, står säkerligen 150 par lutade mot väggen – huller om buller, nya och gamla, alla från samma sponsor.

– Vallar gör jag själv, vi hade inget vallateam med egen buss på min tid.

Men det finns annat än skidor att hitta utomhus. Till exempel en hundgård, bodar, maskiner, småstugor, en skoter (eller om det är två) och översnöade odlingsbäddar. Från ett högt staket hänger två nakna bröstkorgar med spretande revben, sannolikt från älg, som ätits rena av fåglar som låtit sig väl smaka. 

För visst jagar Thomas Vassberg. Helst fågel, men även älg. Då gärna i egen skog.

– Jag köpte två skogsskiften under tidigt 1990-tal, totalt 170 hektar, där jag röjer och sätter plant, berättar han. 

Intresset för skogen och vad som finns där väcktes tidigt hos Thomas Vassberg. Nu ger skogen honom viss sysselsättning, bra träning och en liten inkomst – han har med råge tagit igen vad skogen kostade att köpa.

perspektiv på tillvaron

Skogsarbete, jakt, spårpreparering och träningsturer med hundarna kan låta som ett tillräckligt aktivt pensionärsliv. Men har man ett stort hus och ett hjärta för samhällets svagare saknas inte ytterligare uppdrag att engagera sig i.

När Ulrike en dag kom hem och undrade om de inte skulle öppna ett familjehem, och bli foster­familj för ungdomar som hade farit illa, var beslutet därför lätt. Under flera år har både svenskfödda och ensamkommande ungdomar från andra länder­ passerat det röda huset i Tyskland. Många har varit killar från Afghanistan.

– Det blir ett åtagande, konstaterar Thomas. För en del har det gått bra, för andra mindre bra. Det som de tvingats vara med om ger onekligen perspektiv på den egna tillvaron. Tänk att som tolvåring själv ta sig illegalt från Afghanistan till Sverige  … tanken svindlar.

Vi närmar oss eftermiddag. Thomas Vassbergs telefon har börjat ringa. Om några veckor ska Åsarna IK i samarbete med fjällhotellet i Storhogna arrangera en skidtävling – Åk en mil, vinn en bil – som lockar många deltagare. 

– Det finns saker att förbereda, intygar han och börjar se lite jagad ut.