Från snedtur till uteläxa

Friluftslivet blir inte alltid som vi tänkt oss. Ibland förvandlar väder, prylkrångel och skador upplevelsen till något oväntat – kanske till och med farligt. Möt tre läsare som råkat ut för en snedtur, och blivit lite klokare på kuppen.

Det skulle bli en trygg och trevlig höstvandring längs Jämtlandstriangeln. Josefina Klang hade valt området noga.

– Det var lagom avstånd, lagom många tältnätter och fjällstationer nära om jag skulle behöva något, säger Josefina som till vardags bor i Helsingborg.

Josefina hade tidigare vandrat mellan stugor längs södra delen av Kungsleden. Det gav mersmak och hon ville nu göra en tur på egen hand med tält. Hon hyrde ett bra fjälltält från en friluftsbutik.

De första två dagarna på fjället gick bra, trots regn. När Josefina kom fram till Blåhammaren hade vädret klarnat och det såg ut att bli en fin avslutning på turen. Hon hittade en bra tältplats, slog läger och gjorde alla kvällsbestyr. 

Mitt i natten vaknade hon av att hon frös. Det var becksvart och liggunderlaget var platt som en pannkaka.

– Jag tänkte att ventilen kanske hade gått upp, så jag blåste i ny luft. Men snart var det lika kallt och hårt igen.

Josefina hade ingen lagningssats med sig, hon visste inte vad klockan var och hennes ficklampa hade laddat ur. 

– Jag klädde på mig alla kläder jag hade och låg kvar i tältet. Det här var under pandemin, så jag ville inte gå till fjällstationen om jag inte var tvungen, säger hon.

När det ljusnade gick hon upp, kokade kaffe och gröt. I dagsljus såg hon att det var en liten reva i liggunderlaget. Hon insåg också att hon lyckats placera tältet i skugga och att det varit nattfrost. 

Snedtur, fail eller fadäs

Idag skrattar Josefina när hon tänker tillbaka på helgen. Men just då var det inte så roligt, och det kändes halvt självförvållat.

– När man köper lättviktsgrejer så blir det ­mindre tåligt. Jag ville spara vikt, och då kompromissar man ju. Sista natten tältade jag vid Storulvån – då hyrde jag ett annat liggunderlag på fjällstationen. 

Josefina Klangs berättelse är ett exempel på det som kommit att kallas för ”misadventure” på engelska. Ordet är inte helt lätt att översätta, i alla fall om man eftersträvar samma snärt som originalet, men används alltså för att beskriva äventyr som går snett. Det kan vara allt från att gå vilse, få sin utrustning förstörd eller råka ut för väderomslag, till att någon skadar sig eller blir sjuk på turen. 

I podden Delivering Adventure beskriver den amerikanska äventyrsguiden Moose Mutlow ”misadventure” som något som inte går som planerat, men som ofta ger en bra historia att berätta efteråt.

När jag kontaktar personer för den här artikeln kallar de ofta sina upplevelser för ”fadäser” och ”epic fails”. Begreppet snedtur kommer också upp, kanske är det bäst? Precis som Mutlow förklarar i podden, kan det handla om allt från småroliga historier om dåliga beslut till riktigt dramatiska upplevelser. 

Intressant är att det ofta är just våra mer eller mindre misslyckade upplevelser som stannar kvar i minnet. För ärligt talat, hur många av dina perfekta solskensturer minns du i detalj? Och visst har du också en bra friluftsfadäs i benfickan, redo att delas när ni sitter ett gäng runt fikabordet, lägerelden eller någon annan plats där berättelserna flödar? 

Läxan från liggunderlaget

Väl hemma efter fjällturen packar Josefina upp sitt liggunderlag och gör ett oväntat fynd: i packpåsen finns en liten ficka med en minimal lagningssats, komplett med ”världens minsta” limtub.

– Jag hade förutsatt att det inte skulle finnas, så jag hade inte ens letat, säger hon.

Liggunderlaget är nu reparerat och hon har använt det flera gånger sedan dess. Numera lägger hon gärna en resehandduk under som extra skydd, för att minska risken för punktering. 

– Det var en läxa, men jag är ändå tacksam att den inte kom under min första tältnatt på fjället.­ Numera vet jag var jag har mitt lagningskit, och jag har skaffat en pannlampa och en varmare sovsäck för att vara förberedd för frostnätter. 

En annan insikt från snedturen är att Josefina  faktiskt tål mer än hon trodde.

– Att frysa en natt är inte så farligt, trots allt, när man vet att morgonen kommer.

Inte bara nybörjare

Nybörjarmisstag är en sak, men att du kan ditt ­friluftsliv behöver inte alls betyda att du går säker från snedturer. Kanske är det tvärtom? Logiskt sett är det ju så att ju mer du är ute i naturen, och ju längre från civilisationen du brukar röra dig, desto större är risken att du råkar ut för oväntade situationer.

Christine Hägglund är inne på det spåret när hon funderar över sina friluftsfadäser. Hon har en hel drös av historier att berätta. Som när hon skidade Vita bandet förra året, turen som följer fjällkedjan från Grövelsjön till Treriksröset.

– Så många viktiga saker gick sönder: skidbindning, liggunderlag, kök, tält. Alla möjliga oväntade händelser. Men allt löste sig, säger Christine som med tiden insett att ”situationer uppstår” så mycket som hon är ute.

Ibland beror det på att hon är så trygg ute att hon tillåter sig att slappna av. Hon förbereder sig alltid ordentligt, packar extra batterier, överdragsplagg och bra fjälltält. Ändå går det snett emellanåt.

– Jag sprang mellan Höglekardalen och Enafors en gång, känner området och njöt av att springa. Någonstans längs vägen insåg jag att terrängen inte riktigt stämde, men jag tänkte att jag var rätt ”på ett ungefär”, säger hon, det sista med ett stänk av ironi i rösten.

Åtta år gammal utemat

Christine har tävlat i orientering och är en van navigatör. Kanske för van, för när hon känner igen sig i terrängen händer det att hon släpper kompassen och går på känsla.

– Jag kom ner på Storulvåvägen och insåg att jag var flera kilometer fel. Jag var tvungen att springa som en galning för att hinna med tåget i Enafors.

En annan gång skulle Christine göra en löptur med övernattning på fjället. Hon packade allt som behövdes och tog med sig en dygnsranson torrmat från förrådet. Efter ett par mils löpning slog hon upp tältet, värmde vatten och öppnade den frystorkade maten.

– Bäst före-datumet var passerat med åtta år, det smakade vidrigt! Och eftersom det var ett komplett dygnspaket med frukost, lunch och middag hade alla påsar samma datum.

Christines enda ätbara reserv var en energibar som hon delade i tre bitar. Hon åt en bit och kröp ner i sovsäcken. Men först plussade hon på med ytterligare en miss: att hälla ut den härskna maten strax bortanför tältet. Det uppskattade måsarna, som såg till att hon förutom hungern också höll sig vaken större delen av natten.

Om hon lärt sig något? Nja och jo, kan man säga. Just felnavigering är ett återkommande inslag i Christines friluftsliv, så på den punkten verkar läxan inte fastna helt och hållet. 

– Senare har jag insett att min löparryggsäck har en magnet i bröstfickan som påverkar kompassen. Men det handlar mest om att jag är så van att jag släpper taget och går in i mental vila, åtminstone i mina hemmafjäll där jag alltid hittar hem – förr eller senare, säger hon med ett skratt.

Men hon har blivit mer noggrann med att kolla datum på maten, och hon tar med det som eventuellt blir över tillbaka till civilisationen, eller gräver ner det djupt och långt bort. Framför allt har Christine lärt sig att lita på sin egen kapacitet, hon stressar inte upp sig så lätt. 

– Jag har alltid med mig rejäla grejer och en sak slarvar jag aldrig med: att förankra tältet ordentligt. Om något går fel och jag inte hittar en lösning är jag tacksam över att kunna krypa in och vila. Finns det täckning för mobilen kanske jag ringer en kompis och bollar alternativ.

Chockad av havets kraft 

En av Tobias Jonmeisters snedturer blev en stark påminnelse om naturens oförutsägbarhet. Tobias är en van friluftsmänniska och har, precis som Christine Hägglund, samlat på sig en del misstag genom åren. Hans barn har till och med myntat uttrycket ”pappaplanering” för att beskriva upptakten på turer där familjen fått gå längre eller bära tyngre än planerat. 

– Jag gör ibland en lite överoptimistisk tolkning av förutsättningarna, kanske för att jag är så ivrig och vill att ungarna ska få uppleva äventyr. Det är inte alltid uppskattat, konstaterar han leende.

Den gången när det höll på att gå riktigt snett var Tobias dock helt ensam. Det var under en period när han förberedde sig för en längre äventyrs­tävling och behövde all tid i kajaken han kunde få. Med fyra barn är träningstid dyrbar, så Tobias brukade ge sig iväg tidigt på morgonen, medan alla sov, för att hinna träna ett par timmar.

Just den här höstdagen i Höga kusten skulle han göra en distans­paddling. När han lämnade land blåste det en del, men Mjällomsviken är skyddad och han kunde paddla på i egna tankar medan kajaken skar vattenytan. Allt kändes tryggt och nästan meditativt – tills Tobias rundade udden vid Norrfällsviken och möttes av havets kraft.

– Jag var inte beredd på den plötsliga förändringen, det var som att jag befann mig i ett helt nytt element. Dyningarna kom utifrån det öppna havet, rejäla svall som tryckte på, och jag insåg att ”det här har jag inte riktigt koll på”.

Han försökte vända, men när en av dyningarna tajmade med en våg tappade han balansen, och innan han visste ordet av låg han i det iskalla vattnet, 250–300 meter från land. Tobias insåg genast att läget var allvarligt.

– Med de höga vågorna skulle jag aldrig ta mig upp i kajaken på egen hand. Och även om jag gjorde det, skulle det vara svårt att paddla med vatten i kajaken i den stökiga sjön.

Lunginflammation på köpet

Tobias Jonmeister pausar sin berättelse och tar ett djupt andetag:

– Alltså, jag hade inte tänkt på att använda torrdräkt tidigare, men det här var en läxa. På hösten måste man vara klädd för att klara ett dopp.

Han insåg också hur utsatt han var – klockan var halv sex på morgonen och Tobias var helt ensam på havet. Skulle han överge kajaken och simma till land, eller försöka släpa den med sig? Han valde det senare.

– Jag kämpade mig fram i krypfart, när jag låg i vattnet gjorde vågorna det omöjligt att bedöma avstånd till land.

Tobias uppskattar att det tog ungefär 40 minuter, men han är inte säker. När han äntligen nådde land började han skaka okontrollerat, han bokstavligen hoppade runt av kroppens reflexmässiga försök att få upp värmen. Han fick göra sitt yttersta för att tömma kajaken på vatten och till sist lyckades han sätta sig i den igen och satte kurs hemåt. 

Tobias tog i allt vad han kunde för att få upp värmen. När han kom in i Mjällomsviken stod hans fru på bryggan med en kaffekopp och vinkade glatt. 

– Jag hade inte styrkan att vinka tillbaka, jag kunde bara fokusera på att fortsätta paddla. Hon trodde jag var sur, tills jag äntligen kom iland och kunde berätta vad som hänt.

Tobias fick lunginflammation efteråt och det tog ett tag innan han kände sig helt återställd. Han har gått igenom händelserna i huvudet många gånger. Det var så mycket som blev fel: ge sig av utan att berätta var han var, långt från land och utan torrdräkt eller vattensäkrad telefon.

– När jag låg där i vattnet tänkte jag att, ”shit, det här kanske jag inte reder ut”. Ökningen i vindstyrka och dyningarna från havet när jag passerade udden liknade inget annat jag varit med om eller kunnat föreställa mig. Det kunde ha gått hur illa som helst. 

Sprid ordet om snedturen

Minnet av den dramatiska händelsen har etsat sig fast och förändrat Tobias förhållande till paddling. Numera håller han sig till insjöar om han är ensam, och han undviker helst att ge sig ut på öppet hav i kajak.

– Senare har jag åkt båt i området och upplevt samma kraftiga sjö, med båten som klättrade upp och ner för vågorna. Då var jag glad att jag inte satt i en kajak, det hade varit vidrigt.

Tobias Jonmeister, Christine Hägglund och Josefina Klang är knappast ensamma om att ha hamnat i underläge i naturen. Det händer de flesta av oss som dras till otämjda och folktomma ­miljöer, förr eller senare. 

För nybörjaren kan det vara svårt att bedöma vilken kunskap och utrustning som behövs för en viss tur. Som erfaren är det å andra sidan lätt hänt att släppa garden i tron att det ska gå som det brukar­ ute på tur – det vill säga bra. 

En lärdom vi alla kan ta med oss är vikten av att dela även friluftslivets obehagliga, oturliga och klantiga upplevelser. Din snedtur kanske kan hindra någon annan från att göra samma misstag? Om inte annat så kan du räkna med 15 minuter i centrum runt lägerelden. 

Minska risken för snedturer

Förberedelser är nyckeln till att slippa snedturer i friluftsliet, säger Friluftsfrämjandets Louise Östberg. Här är hennes viktigaste tips.

1.Utbilda dig

Samla på dig all kunskap du kan – gå kurser inom områden som navigering, vinterfriluftsliv och första hjälpen. Ju bättre förberedd du är, desto säkrare blir dina äventyr.

2. Gör en riskanalys

Tänk igenom olika scenarier innan du ger dig av. Vilka situationer kan uppstå, och hur skulle du lösa dem? Att ha en plan B och C kan vara skillnaden mellan en otrevlig upplevelse och en total katastrof.

3. Undvik rutinmisstag

När du blir mer van vid friluftsliv är det lätt att börja slarva. Louise Östberg påminner om vikten av att inte ta något för givet – även hon har åkt på tälttur med fel tältstänger i packningen. Erfarenhet hjälper dig att lösa problem, men säkerhet börjar med noggrannhet.

4. Ha rätt utrustning

Och dubbelkolla den alltid innan du ger dig ut på tur – allt från tältstänger till kläder och verktyg. Se till att allt är i gott skick och anpassat för de förhållanden du väntar dig att möta.

5. Dela dina planer

Berätta alltid för någon vart du ska och när du planerar att vara tillbaka. Om något går snett är det viktigt att någon vet var du är och kan slå larm.

6. Ha marginaler 

Se till att ha lite extra energi, vatten och utrustning med dig för oförutsedda händelser. Det gör att du är bättre rustad om vädret eller annat förändras.