88 dagar längs blå bandet

Första veckan blev en pina när Victoria Bergmark från Piteå gav sig ut på Havspaddlarnas Blå band. Men äventyret tog en ny vändning, och solo blev till trio.

”När jag för första gången satte mig i en kajak, för sisådär tio år sedan, kändes det rätt direkt. Jag blev biten och började läsa böcker av kanotisterna Jim Danielsson och Bengt Larsson, om Havspaddlarnas Blå band.

Flera år senare fick jag en roman av min syster. Boken i sig hade inget med friluftsliv eller paddling att göra, men däremot en grattisönskning som skulle göra stor skillnad: ”Grattis på födelsedagen, glöm inte att följa dina drömmar” hade hon skrivit. De orden blev som en tankeställare och en påminnelse om att göra det där jag läst mycket om och funderat på – Havspaddlarnas Blå band.

I slutet av april 2022 var det dags och när jag startade i Svinesund var det med glädjetårar och skratt inombords. Lite overkligt, men äntligen var jag på väg. Nu var det bara framåt som gällde. 

Men det började inte så bra – jag fick tidigt ­problem med min arm, en inflammation i ett muskel­fäste, och fick ta det lugnt. Efter en dryg vecka hade jag kommit till Lysekil och där man ska runda Stångehuvud, men vågade inte på grund av att jag var så begränsad av smärtan i armen. Så till slut satte jag mig bara där, på en brygga i Lysekil, och förlikade mig med tanken på att ge upp det här äventyret som jag förberett mig för så himla länge.

I huvudet planerade jag om hela sommaren, som ju var tänkt att ägnas åt paddling, till något helt annat. Det kändes inte så tokigt ändå, och jag tog mig till en bekant i Orust för att kurera armen lite innan hemresan till Piteå.

Men så fick jag ett meddelande från Jonna Ingvaldsson, en annan HBB:are. Hon hade startat några veckor tidigare än mig, men var även hon tvungen att pausa. Nu undrade hon om jag ville paddla tillsammans med henne istället. 

 Efter en veckas vila var jag redo att ge det hela ett nytt försök. Jag och Jonna strålade samman och fortsatte paddlingen ihop från Lysekil.

Jag är lite av en ensamvarg och har inga problem att vara själv, men att dela upplevelsen med någon och ta beslut tillsammans – det kändes okej, trots att jag från börjat gett mig ut för att göra det här på egen hand. Det blev som ett nytt äventyr, nu när jag i princip hade ställt in min ursprungliga tur.

Och vi blev inte bara två, utan faktiskt tre paddlare. Strax söder om Falkenberg fick vi nämligen sällskap av rutinerade Jan Olof Johansson som var ute på sitt tredje Blåa band. Han är verkligen som ett levande uppslagsverk och kan det mesta som är värt att veta om paddling och Blå bandet.

 Jonna är 25 år yngre än jag och 40 år yngre än Jan Olof, så vi var tre olika generationer som höll ihop nu. Och det gjorde vi, hela vägen, fram till målet vid den finsksvenska gränsmarkeringen Riksröse 59 vid Virtakari udde utanför Haparanda. 

Vi startade ofta väldigt tidigt på morgonen. Klockan tre gick vi upp och var iväg i kajakerna vid halv fem eller senast fem. Så vår dagspaddling var oftast klar vid fyra på eftermiddagen. Jag tycker  att det var ett riktigt bra upplägg, för då får man soluppgångarna på sjön och hinner ta de långa överfarterna innan det börjar blåsa på ordentligt. 

70 paddlingsdagar blev det, men totalt var jag ute i 88 dagar från start till mål, inklusive min vilovecka där jag kurerade armen. 

I framtiden hoppas jag kunna återvända till en del av de fina platserna vi passerade och bara njuta av att vara där. För en nackdel med ett sånt här A till B-äventyr är att man inte riktigt har tid att stanna på fina platser som i Stockholms Skärgård eller Sankt Anna. Och det är ju lite tråkigt.

Under slutet av äventyret minns jag de dubbla känslorna. Det var såklart härligt att klara av Blå bandet, men målgången var också ett slags antiklimax. Det kändes så vemodigt att äventyret var slut – vad skulle jag göra nu liksom?

Jag var då 52 år och med detta blev jag den äldsta svenska kvinnan som genomfört Havspaddlarnas Blå band, det är lite kul. Och jag är väldigt stolt och glad över att jag vågade följa min dröm.”