En tugga av Skäckerfjällen

Undangömt, snörikt och folktomt. Där har du Skäckerfjällens innehållsförteckning. Följ med på en solmättad skidtur på åkvänlig skare, mellan högresta fjäll och skäggiga granar.

Solens sista strålar penslar topparna i Skäckerfjällsmassivet – Luvlie Skähkere­ på samiska – när jag parkerar bilen utanför Kolåsens fjällhotell. I ryggen har jag många mil i bil som avslutats med den vackra vägen norrut, utefter Kallsjön, med Åreskutans mäktiga baksida som fond.

I hotellets matsal serveras middag. Den blå timmen övergår sakta i mörk natt, utsikten över sjön Äcklingen släcks ner. På tallriken samsas tryffel med trattkantareller och röding. Humöret lyfter för varje tugga.

Jag har tagit mig till Kolåsen för att äntligen få uppleva de riktiga Skäckerfjällen. Under tidigare besök har jag av olika skäl varit hänvisad till skid­spåren på myrarna runt hotellet, men den här gången ska jag få smaka på själva huvudrätten. 

Lilla Sarek

Skäckerfjällen kallas ibland för Lilla Sarek. Större delen av det högalpina området är naturreservat, nederbördsrikt, med gammal barrskog, våtmarker, vidsträckta hedar, branta fjällsidor och djupa dalar. Dramatiskt och undangömt med bara en vinterled, mellan fjällhotellen Anjan och Kolåsen. Att ta med sig karta och kompass är därför ett gott råd. 

Men först nattvila. Och jag hamnar passande nog i Skidrummet, som tillägnats de skidåkare som genom åren passerat Kolåsen.

När Anna och Micke Romare Blyckert 2004 lämnade­ Stockholm för att bli hotellägare i Jämtland väcktes snart idén om att förmedla verksamhetens långa och anrika historia genom att låta rummen berätta. Utöver Skidrummet finns nu till exempel Blomsterrummet, Kungarummet, Fiske­rummet, Churchillrummet och Same­rummet. Rummen har målats och tapetserats, möbler och andra föremål har letats upp och placerats ut. ­Bilder på väggarna illustrerar. 

I rummet jag nu ska sova i är ena väggen pyntad med gamla träskidor och ett ledkryss med väl­talig patina står lutad i ett hörn. Bilder av skidåkare på träningsläger är det sista jag ser innan lampan släcks. Det är nästan som att jag kan ana doften av tjära från skidornas grundvalla.

Skoterlift kortar turen

Det blir morgon. Några minusgrader. En lätt dimma. Nysnö. En skoter drar igång. Det är Micke Blyckert som ska köra ett varv med spårsläden. Ett ynkligt bräkande från fårhuset berättar en annan historia.

Efter en innehållsrik frukostbuffé – som med råge lämnar utrymme för att tillreda välmatade lunchpaket – gör jag sällskap med Anna Cedergren och Anna Wiklund, båda från Norra Lagnö i Stockholms skärgård, som kombinerar arbete med några dagars fjällsemester.

– Vi skulle egentligen varit på yogaretreat i Edsåsdalen men det ställdes in och då det blev Kolåsen istället, förklarar Anna Cedergren. 

– Vilket, tillägger hon, har visat sig vara ett utmärkt alternativ.

Tillsammans tar vi plats i Micke Blyckerts skoter­kälke, kallad Fjällexpressen och inköpt som service för skidåkare som gärna låter sig köras den sex kilometer långa transportsträckan till Skäckerfjällens naturreservat. Vi tvekar inte inför att välja detta alternativ och försäkrar varandra om att vi ska använda skidorna för återfärden. 

Efter att skidor och ryggsäckar stuvats på kälken och vi själva slagit oss ner på bänkarna, drar vi igen anorakerna och kör iväg.

Dimman dansar över sjön

Micke följer försiktigt skoterspåret ner mot sjön för att öka farten när vi kommit ut på Äcklingens is. Runt omkring oss har vi ett deltalandskap som efter några kilometer övergår i en skogsbilväg som ska ta oss hela vägen upp mot Storvallen. 

Den oplogade vägen följer Rutsälvens dalgång. Dimman har börjat lätta och fjällsluttningarna som omger oss visar långsamt upp sig, i takt med att dimslöjorna dansar ut över sjön för att lösas upp och försvinna. ”Det blir en bra dag!” hojtar vi till varandra för att överrösta motorbullret.

Vid vändplanen lämnar Micke av oss för att återvända till bestyren på hotellet. Det var visst en pelletspanna som hade lagt av under natten med följden att det var kallt vatten i kranarna till morgonduschen. ”Alltid är det något” konstaterar han med trött röst.

Ett naturspa vid Rutfallet

När Fjällexpressen lämnat oss i närmast total tystnad, bruten enbart av ett stilla sus från de gamla granarna, tar vi skidorna över axeln och halkar ner för den första branta ravinen. 

Leden vi landar på fortsätter upp genom Skäcker­fjällsmassivet, men idag planerar vi ingen längre tur. Det blir mer av en uppmjukning inför morgondagen. 

Nere på planare mark sätter vi på oss skidorna och rör oss i sakta mak genom den glesa skogen. Ett tunt lager nysnö gör skidåkningen på den hårda skaren lättsam och behaglig. Andaktsfulla granar och knotiga björkar håller oss sällskap; snötäckta fjälltoppar anas bortom trädtopparna. 

Vi gör en avstickare till Rutfallet som visar sig vara gömt bakom en glänsande isvägg. Ett dovt gurglande hörs från vattnet som rör sig under isen. Sommartid är Rutfallet i stället förvandlat till ett naturspa, med besökare som likt sälar lögar sig i grytorna nerström fallet. Det händer att vattnet mot slutet av sommaren kan bli 27 grader varmt, enligt lokala vittnesmål.

Eldorado för toppturer

Strax vänder vi åter, efter denna försmak av Skäcker­fjällens dramatiska natur. Vi följer skoterspåren på skogsbilvägen, hittar en soldränkt och vindskyddad plats bakom några bodar invid sjön där vi tar för oss av medhavd matsäck. 

Sista biten tillbaka mot Kolåsen skidar vi ut på isen och följer strandkanten. Solen har nu hunnit längre upp på himlen och får snabbt kinderna att glöda. Med god fart stakar vi oss fram med vinden i ryggen. Vi möter nu åtskilliga skidåkare med sovande barn i pulkor och termosar med varmdryck lätt tillgängliga.

Tillbaka på fjällhotellet väntar Micke med sin korvkiosk öppen. Han serverar hemgjord lammkorv med alla tillbehör. Och en liten en därtill. Det sitter gott efter dagens strapatser.

Efter ännu en natt bland tjärade träskidor och ledkryss möter jag upp fotograf Anette Andersson som anländer tidigt på morgonen, med minnet av de sällsynt grisiga spåren i årets Vasalopp kvar i kroppen. ”Det var tungt”, försäkrar hon. Vilket inte hindrar henne från att snabbt ta täten, när vi efter samma skotertur som dagen innan ger oss av in i den täta gammelskogen.

Skäckerfjällen har fått rykte om sig att vara ett eldorado för toppturer. Hit söker sig varje år äventyrliga alpina skidåkare som tröttnat på liftköerna, för att vintertälta och tänja gränserna på fjäll som Sockertoppen och Sandfjället. Att 1200-meters­topparna i det mäktiga massivet ligger så nära varandra innebär korta förflyttningar och mer tid för offpiståkning på de branta och pudrade fjällsluttningarna.

Renskötsel i tusen år

Själva håller vi oss på lägre höjd, även om det till en början bär brant uppför. Vi väljer därför att ta av oss skidorna när vi kryssar mellan allvarliga tallar med vajande hänglav. Men belöningen uteblir inte. Väl inne i naturreservatet öppnar sig den vidsträckta, snötäckta våtmarken där vi med jämna mellanrum korsar spåren av samebyns renar. 

Skäckerfjällen är ingen egentlig vildmark, utan snarare ett urgammalt samiskt kulturlandskap. Här bedrevs renskötsel kanske redan så tidigt som under 1000-talet efter Kristus. Nu är det Kalls sameby, Sveriges minsta, som har sina renar här. Det är också deras skoterspår vi följer. All annan skotertrafik är förbjuden i reservatet, med undantag för Naturvårdsverkets personal som ser till att hålla vinterleden öppen.

Bara vi och tystnaden

Vi har nu kommit in i Rutdalen där vi på ömse sida omges av fjällmassiv med branta sluttningar och höga toppar. Men där vi hasar fram på den lättåkta skaren är det mestadels behagligt småkulligt och glest mellan träden. Det är bara vi och tystnaden, med blå himmel och en värmande sol. Det är så gnistrande vackert att det nästan gör ont. Makalöst! En dag som man inte vill ska ta slut.

Många av de skidåkare som genom åren kommit till Kolåsen på träningsläger, både sommar och vinter, fick springa eller skida upp i Rutsdalen, samma väg som vi tagit, och vidare in i Skäckerfjällsmassivet. Själva väljer vi att gräva en grop intill Rutsälvens is för att äta lunch i solen. Här gör leden en 90-graderssväng över älven och in i en dal kantad av höga fjällsidor, med åtminstone sju toppar kring 1 200 meter.

Den kryssmarkerade vinterleden går nu vidare, upp mot vindskyddet nedanför Sockertoppen. Här är vindutsatt högfjällsterräng som lockar långväga puderåkare. Några stugor att övernatta i finns inte, det är tält som gäller om man ska ta sig hela vägen ner mot Norgevägen och Anjans vinterstängda gästgiveri. Efter Sockertoppen tar leden av mot söder, ­mellan höga toppar mot Strydalen där det finns ännu ett vindskydd, nedanför Lill-Anjeskutan. 

Sockertoppsleden är den enda markerade leden i Skäckerfjällen med tidvis krävande terräng. Fjällvana, kompass och karta är att rekommendera. Hela sträckan mellan Kolåsen och Anjan är 3,5 mil.

Naturens läkande kraft

Det känns onekligen lockande att ta sig längre in i Skäckerfjällens vilda värld. Särskilt som vädret är på sitt allra bästa humör. Men då hade vi behövt mer tid och kanske annan utrustning. Istället sitter vi kvar i solgropen invid Rutsälven ytterligare en stund innan vi borstar av oss snön, packar våra ryggsäckar och ger oss av i samma spår tillbaka igen, över fjällhedens skare, ner genom skogen, ut på sjön och upp till Kolåsen. 

Det tar en stund, men det kan det vara värt. 

Anna och Micke Romare Blyckert har fått sin beskärda del av Skäckerfjällen under de 20 år de drivit hotellet vid vägens slut. Och trots hårt arbete och ansträngd ekonomi är de fortfarande vid god hälsa – vilket de tackar omgivningarna för. 

– Hade vi jobbat lika mycket i Stockholm som vi har gjort här är frågan om vi överlevt, säger Anna. Här har man hela tiden nära till naturen som en läkande kraft.

Hotellbyggnaden har försiktigt renoverats och förfinats med bibehållen 60-talsstämpel. Trivsamt, personligt och välkomnande, med tidiga kvällar­ och ett naturnära kök som övertrumfar vad man som gäst kan förvänta sig. Maten producerar paret till stor del själva.

– Vi har hittat ett spår som gör att vi med gott samvete kan lägga oss på kvällen, säger de. 

Lugnet, tystnaden och det långsamma tempot smittar snabbt av sig och även en kort vistelse i Skäckerfjällen kan uppenbarligen kännas lång. Samtidigt har lusten efter mer väckts till liv. Det blir säkerligen fler turer till Lilla Sarek, sommar som vinter.