Emil Eklöv: ”Fantasin är vår superkraft”

På ena handen står det MAGI. På andra handen SAGA. Som en innehållsförteckning över den lekfulla och naturälskande mångsysslaren Emil Eklöv. Vi tog rygg på honom, ut i snön. 

När Emil Eklöv var liten bodde han i utkanten av Östersund i ett område med låga lägenhetshus. Intill låg en skog, en sådan där som kändes stor när man själv var liten men som egentligen var ganska blygsam i sitt omfång. Emils pappa jobbade ibland kvällsskift och Emil fick då vara ensam hemma. Men mörkret inomhus skrämde honom, så han började gå ut i stället.

– Jag satte mig i det vi kallade Lill-skogen, alldeles intill lägenhetshusen, och bara satt. Iakttog. Väntade. Ibland klättrade jag upp i ett träd, ibland gömde jag mig bland buskarna.  

I timmar kunde han sitta så, och vänta på att pappan skulle komma hem från jobbet. Utomhus var han aldrig rädd för mörkret. Och inte heller uttråkad.

– Med dagens syn på vad god barnuppfostran är låter det såklart helt vrickat. Men det var verkligen inget jag led av. Snarare lärde jag mig att hitta ett lugn i mig själv, och i naturen.

Naturen, och friluftslivet, fanns alltid nära i Emils uppväxt. Det var ofta enkelt, med mycket turskidor och vandringar, men fullt av kunskaps­överföring. 

– Jag har lärt mig så otroligt mycket av både pappa och farfar, på det där lågmälda sättet. Deras blick på skogen och på fjället blev också min. Jag lärde mig genom att vara ute med dem, såg hur de kunde hitta en bra plats att rasta på, finna på bra tändvirke, göra upp eld i alla väder, och så vidare. 

När gymnasiestudierna trilskades tog Emil ofta med sig läxböckerna ut, gjorde upp en eld nere vid sjön och försökte plugga där i stället. 

– Jag vet inte om pluggandet blev så mycket skarpare, men jag mådde bättre och kom på lösningar på andra problem i alla fall, sådana där problem som kan snurra i en tonårings hjärna. 

Efter ett tag blev det något av en sport att kunna göra upp eld med bara det han hittade ute, tillsammans med en ask tändstickor hemifrån. 

– Polarna tyckte jag var lite knäpp förstås, men jag lockade med dem ut, och efter ett tag var vi ett gäng som satt där runt elden med våra läxböcker. Som sagt, det är oklart hur mycket pluggat det blev, men det var fint. 

Pekar med van guidehand

Vi ses en riktigt krispig midvintermorgon och pulsar i den nyfallna snön uppför det lilla berg som ligger bakom svärföräldrarnas skidstuga i utkanten av Åre. Här samsas slalombackar och transportsträckor med gammal uppvuxen granskog där blåbärsriset står tätt om sommaren. Nu ligger snön julkortssnyggt över träden och glimrar i den rosa soluppgången. 

– Här kan jag gå ut och bara lägga mig och hitta lugnet i mig. Eller spana efter norrsken. Uppe på toppen där borta kan man se det riktigt bra.

Emil pekar med van guidehand. Hela han rör sig vant, lätt och ledigt i terrängen. Det märks att han är hemma här, i det lite vilda och oanlagda. 

– Som ung längtade jag bort från Östersund, så där som de flesta tonåringar gör. Och så hamnade jag här, i Åre och Edsåsdalen.

Emil skrattar lite åt den modesta sträckan på cirka tio mil som ligger mellan orterna. Han tog sig inte särskilt långt alltså, och nu är han på köpet tillbaka i Östersund, med egen familj. Men längs vägen har han ändå sett mycket av världen. Oftast i jakt på bra surf eller brädåkning.

– Jag älskar att surfa och jag älskar att åka snowboard. Länge pushade jag båda grejerna riktigt långt, låg ofta lite på gränsen till vad som var ­vettigt och säkert, så att det gav det där härliga ruset. Jag klättrade också, och det var samma sak där. En stor del av poängen var adrenalinpåslaget. 

En stor del, men aldrig hela. För samtidigt vet Emil att han alltid har varit lite annorlunda jämfört med polarna han reste runt världen med. Och han tror att det kommer av de där långa, ensamma kvällarna i Lill-skogen.

– Framför allt blev det nog tydligt i surfandet, att jag inte riktigt hade samma driv i jakten på den bästa vågen. Jag letade mer efter att bli ett med vattnet, att få vara i det där elementet jag älskar. 

Helkroppsträning i naturen

Det var dock aldrig självklart att de fysiska sporterna skulle vara tillgängliga för Emil Eklöv. Kroppen har inte alltid samarbetat med hans äventyrslängtan.

– När jag var 23 år upptäcktes en ryggskada. Det var medfött, min syster har samma. ”När du är 35 kan vi behöva steloperera” sade läkarna då. För en ung skejtare och surfare lät det ju som en dödsdom, men jag var samtidigt för ung för att ta in det riktigt. Jag bara körde på som vanligt och sket i konsekvenserna. 

Åren gick och det där magiska 35-årsstrecket närmade sig plötsligt. En steloperation av rygg­kotorna kändes fortfarande som en dödsdom, tyckte Emil. 

– Då var det som att polletten trillade ner. Poff liksom. Jag var tvungen att börja ta hand om mig om jag skulle kunna fortsätta med det jag älskade att göra. Jag insåg att jag måste börja träna, inte bara jaga kickarna. 

Emil provade att springa, hemma i stan på asfalt, men det gick såklart åt fanders. Ryggen sade stopp på en gång. Han provade efter ett tag igen, med samma resultat. Asfaltslöpning var helt tydligt inte lösningen. Men Emil gav sig tusan på att hitta det som skulle få honom att må bättre och ha mindre ont. Efter en massa googlande och testande och nyfiket letande hittade han träningsformen som skulle ge honom rörligheten tillbaka och hålla smärtan i ryggen borta. 

– Det är en lekfull form av helkroppsträning i naturen. Mycket balansera på stockar, hoppa över hinder, leta sig fram med kroppen som hjälp. Rörelser som är naturliga för kroppen, och samtidigt väldigt vilsamma för huvudet. 

På typiskt Emil Eklöv-manér läste han inte bara allt som fanns att komma över om träningsformen. Han utbildade sig också till instruktör. 

– Jag är sådan. Blir jag intresserad av något vill jag lära mig precis allt om det. Sedan kan jag gå vidare till nästa grej. 

Det har resulterat i att Emil inte bara är vildmarksguide och träningsinstruktör. Han är också utbildad kock, storyteller, revyartist, trubadur, eventproducent, och lite till.

– Det vore kul att någon gång gå in på ett mingel­party och presentera mig med ett nytt yrke inför varje ny människa jag möter, och se hur lång tid det tar innan folk börjar viska om ”den där mytomanen” som går och hittar på grejer om sig själv, skrattar Emil. 

Att visitkortet blivit långt och en smula brokigt är något han har stor nytta av i sitt nuvarande jobb som ”community manager” på det innovativa ­co-working-stället Gomorron Östersund. 

– Vi är inte bara ett kontorshotell där man kan hyra en arbetsplats. Vi vill vara möjliggörare för folks idéer, ett sammanhang där folks engagemang kan få en uttrycksplats. Många som jobbar hos oss har koppling till natur och friluftsliv på olika sätt.

Emil konstaterar att hans roll som allt-i-allo och ”ompysslare” innefattar allt han kan. 

– Jag leder toppturer på vintern, bakar bullar när andan faller på, spelar och sjunger och arrangerar event på plats. Och en massa annat. Det är en perfekt plats för mig.

 

Stillheten är det viktigaste

Emil pulsar vidare i djupsnön uppför berget och berättar om när han som barn låg på mage på marken­ en kväll hemma i Lill-skogen, med en svamp utsträckt i handen – alldeles stilla så att ekorren skulle våga sig fram och ta en tugga.

– Jag hade ingen aning om ekorrar ens åt svamp, men så där var jag, jag hade oändligt tålamod när jag ville prova något. Och till slut kom den och började mumsa på svampen jag höll fram åt den. Så stor upplevelse!

Sedan Emil fick egna barn, det första för 13 år sedan, blir turerna kortare. 

– Jag har inte varit i väg mer än några dagar i sträck. Jag vet inte hur man som förälder skulle hinna, eller knappt ens vilja, det. Men även de korta turerna ger mig mycket. Saker faller på plats i mig när jag är ute. 

Suget efter adrenalin har däremot nästan helt stillnat i kroppen. 

– Det hände faktiskt redan innan barnen kom. Det var någon gång i 30-årsåldern som jag märkte att jag hellre gick långsamt på stighudarna uppför fjället så att jag hann ta in hela naturupplevelsen, än att åka snabbt och farligt nedför. 

Numera är det stillheten som är det viktigaste för Emil Eklöv när han är i naturen. 

– Under hösten levde jag ett lite för fullpackat vardagsliv, med lite för stor närhet till telefonen och allt som händer där. Jag märkte det på mig själv, att jag var splittrad och stressad. Men om jag då går ut i skogen och bara lägger mig, och ligger kvar där i minst en kvart, så stillnar allt och tankarna klarnar.

Det kommer inte omedelbart, säger han. Man måste orka vänta in lugnet. 

– Den förmågan tror jag att jag har kvar från alla de där kvällarna i Lill-skogen. Jag vet att om jag bara lugnt väntar så kommer krypet i kroppen och surret i huvudet att lägga sig. Det slår aldrig fel. 

Tar med sig jobbet ut

Emil har genom åren guidat otaliga grupper på fjället och i skogen, både barn och vuxna. Hur är han då som guide?

– För mig är alltid vägen viktigast, inte målet. Och det vill jag verkligen förmedla till dem jag guidar. Jag vill hjälpa dem vara närvarande från start, så att de har chansen att uppleva allt det lilla som också händer på en tur. 

Han berättar att han alltid stannar sin grupp efter en halv kilometer av turen och säger ”nu är vi framme”. 

– Det förvirrar ofta gruppen, ”skulle vi inte upp på toppen?” liksom. Då säger jag: ”jo, vi ska ta oss dit, men vår upplevelse börjar redan här”.

Det greppet, säger Emil, får nästan alltid del­tagarna att landa i äventyret tidigt och koppla bort allt annat, och på det sättet få med sig mycket mer från turen än bara själva toppen. 

– Det är ju ofta skillnaden mellan dem som är ute sällan och oss som är ute mycket. När jag ­guidar till exempel konferensdeltagare säger de ofta att det är så skönt för de kopplar bort ­tankarna på jobb och annat vardagsliv när de är ute. För mig är det tvärtom. Jag tar med mig jobbproblem eller annat jag funderar på ut i naturen. Där tänker jag som bäst och kommer nästan alltid hem med nya lösningar och idéer. 

Lekfullheten är nära

Med heltidsjobb och familjeliv, hur hinner han då med de här nödvändiga pauserna för sig själv i naturen? 

– Vi bor fantastiskt med skogen alldeles inpå. Jag har en stor stav som står lutad mot väggen. Den tar jag, och så går jag rakt ut i skogen bara.

Staven ser ut som något Gustav Vasa hade kunnat åka skidor med (eller gå på snöskor, som han kanske snarare gjorde?) och bidrar med lite tyngd och träning till skogspromenaden, men också en hel del lek och bus. 

– Lekfullheten är alltid nära när jag är ute. Den finns där i mina sagor och berättelser, men också i själva rörelsen. I utforskandet och nyfikenheten. 

Emil Eklöv är något så ovanligt som en professionell sagoberättare, eller storyteller som han kallar det.

– Jag fick vid ett tillfälle möjlighet att vara på fjället tillsammans med en helt fantastisk fjäll­edare. Han kunde göra den kortaste lilla tur helt magisk med sina berättelser. Jag såg att om jag utvecklade min berättarförmåga kunde jag ge mina gäster och deltagare något extra när jag guidade. 

Emil gick en storyteller-utbildning på Kalle ­Flygares legendariska teaterskola i Stockholm och har sedan dess fortsatt utveckla sitt berättande. Så till den grad att det, tills pandemin nästan över en natt sopade rent i den fullbokade frilanskalendern, var en stor del av det han gjorde om dagarna, ofta tillsammans med sin ukulele. Kanske har du stött på honom på något av Utemagasinets event genom åren?

– Jag är ingen utbildad musiker men jag har ­landat i att jag kan sprida glädje med mina sånger Och det känns fint och meningsfullt, att sprida glädje. 

Gillar jämtländsk snö

Vi har vänt på den snötäckta toppen och är på väg nedför det lilla berget, hoppandes, plumsandes, åkandes i den på sina ställen lårdjupa snön. 

– Gubbarna pratar om champagnepuder, att det är det bästa att åka i. Men jag vet inte jag, jag tycker mest man andas in det och får det i halsen. Jag gillar den här jämtländska lössnön som har lite stadga, resonerar Emil och tar upp ett poröst flak i famnen.

Sedan sätter han sig och åker på rumpan nedför en driva. Är han aldrig rädd för att framstå som barnslig och oseriös?

– Jag tycker vi har en konstig bild av vad det innebär att vara vuxen. Att ta ansvar för sina barn och att hålla dem trygga, det är ett viktigt vuxenansvar – men det motsäger inte att man kan busa, tramsa och hitta på tok. Det gör jag varje dag med mina barn, och på egen hand också för den delen. Det gör mig inte mindre vuxen.

På Emils fingrar finns sedan ett par år tillbaka tatuerade bokstäver som på ena handen formar ordet SAGA och på den andra MAGI. 

– Jag brukar skriva med penna på mig själv, för att komma ihåg viktiga saker. De här orden är så viktiga för mig att jag kände att jag ville ha dem med mig för alltid. Så då blev det en tatuering.

På tummarna har han också tatueringar, en sol och en måne.

– Det är symbolerna för mina två barn, säger han och ler kärleksfullt för sig själv.

– Jag har alltid kallat dem Biejjie och Aske, som är sydsamiska för sol och måne. Jag vet inte varför, det har alltid bara varit så. De är min sol och min måne. 

Inte bara både och

När jag frågar om inte 13-åringen tycker att pappa är i alla fall lite pinsam med sina magiska påhitt och sin ukulele skrattar Emil glatt.

– Nej, faktiskt inte. Vi har väldigt mycket roligt tillsammans, hela familjen. Hon och hennes­ ­kompisar är ofta ute i skogen bakom huset de också. Sedan kan man se dem sminkade och snygga på väg till stan. Det är härligt att de ­hittar ett sätt att vara både och.

Lite som sin pappa då, som inte bara är både och utan allt möjligt. 

– Men magin och sagan går som en röd tråd genom allt jag gör. Där kan vi hitta glädjen och mycket av vad som är meningen med livet, om vi bara tillåter oss.