Utemagasinets chefredaktör Marie Kjellnäs konstaterar att man ska vara glad för goda grannar i dessa tider. Inte minst för friluftslivets skull.
Jag såg en meme fladdra förbi i sociala medier, det var en karta över det lilla skäret Märket i Södra Kvarken med ett par rader text på. Budskapet var något i stil med ”How they solve problems in Sweden and Finland”.
En googling senare hade jag lärt mig att detta lilla skär utgör gräns mellan oss och våra grannar i öst sedan freden i Fredrikshamn 1809. Halva Märket är svenskt territorium, halva finskt (eller ja, ryskt fram till 1917).
Det här låter kanske inte som rafflande content för sociala medier 2025, men grejen är att finländarna/ryssarna byggde en rejäl fyr på det här gränsskäret på 1880-talet – som oturligt nog råkade hamna på den svenska sidan. Och där stod den i 100 år, bemannad och ompysslad av sina byggherrar, tills någon blågul kom på den pragmatiska lösningen att dra om gränsen. Det kan ha varit en uppgift på nationella proven i matte 1985: ”Dra om riksgränsen på skäret, så att Märkets fyr hamnar på finsk mark – utan att arealen förändras för de ingående länderna”.
Det är något rörande med kartbilden över Märket, där den tidigare spikraka gränsen numera ser ut som någon sorts rättviserosett. How we solve problems in Sweden and Finland. Inget roffande i egen sak, inga tullar, inga murar.
Jag inser hur bortskämda vi är i vårt lilla hörn av världen, med goda grannar och mjuka gränser. Visst kan vi vara djupt oense om viktigheter som huruvida torrfisk är ätbart, rökning rimligt, eller hur hett det ska vara i bastun – men i grunden finns någon sorts ömsesidig generositet.
Men gränser är ju kittlande, även de mjukaste. Inte minst i friluftslivet. Vi är många som gärna söker oss till gränstrakter för att, ja vad? Jämföra, känna friheten, balansera mellan temperament? Mitt gränsland är Grövelsjöfjällen, vänner dras till Gäddede, Dalsland, Haparanda.
Och så har vi de vars hela friluftsliv kretsar kring gränser. De som kryssar riksrösen, de officiella gränsmarkeringarna som finns utplacerade längs vår skiljelinje mot främst Norge (642 stycken!) men även Finland. Treriksröset är det mest kända, men vi har alltså mängder av gulmålade stenmonument därute att vandra, springa eller skida till – vissa med anor från 1700-talet. I reportaget ”Äventyr på gränsen”, i nya numret av Utemagasinet, tecknas den historiska bakgrunden, och röskryssaren Håkan Sönnermo berättar om sitt nischade friluftsliv.
Som om inte gränslandet vore nog är vi också fria att gå på djupet i grannarnas natur. I det nya numret fortsätter vi västerut: tänk fjäll och fjordar, vattenfall och lummiga dalar. Med start på sidan 61 får du nio norska vandringar att drömma om, där vissa är glassiga hytteturer och andra kräver kompass och eget tält.
I en ledare för några år sen gnällde jag över det faktum att Norge fick 96 procent av Skandernas 2 000-meterstoppar när gränserna drogs. Men egentligen spelar det ingen större roll vem som har vad på pappret – bara vi är överens om hur vi ser på det här med gränser, tullar och murar.
/ Marie Kjellnäs, chefredaktör Utemagasinet
