Chefredaktör Marie Kjellnäs fulgråter mitt i stan och inser: att ta tåget till äventyret är inte alltid raka spåret. Men ibland går det som på räls.
”Det har funnits stunder i livet då jag längtat bort från Stockholm så hårt att kroppen rent fysiskt känts som betong. Men bara en gång har jag tappat det fullständigt och fulgråtit som en femåring mitt i stan, bland slipsar och turister.
Maj var som vanligt en jobbtjock månad, dessutom fullsmetad med familjebestyr. Men listiga jag hade lyckats skapa en lucka på knappt två dygn och bokat tåg till Härjedalen. Utevännen rapporterade från Fjällnäs att vårsolen i detta nu slickade Stor-Skarven och Kariknallen, som det här året fått snö så det säkert skulle räcka till midsommar. Där skulle vi glida runt på skidor i t-shirt och solbrillor. Sen skulle vi jäsa i spapoolen vid fjällhotellet, ta en kall och bränna näsorna lite till.
Men, det som inte fick hända hände. Trots att jag sprang mitt fortaste hann jag bara nästan få upp foten på det där steget, innan tåget gled iväg och jag regredierade till en våt friluftsfläck bland snuskuddar och platta tuggummin.
Det fanns så mycket att gråta för. Att jag aldrig kan passa tider, att biljetter och bokningar brann inne, att jag svek min vän, att jag inte orkade gå hem. Mest av allt blev det tydligt hur mycket jag behövde den där lilla fjälluckan.
Tåget fick också en släng av sleven, för att det skötte sitt jobb. Nu passade det tydligen! Hur många gånger har man inte missat byten efter förseningar, blivit stående i timmar mellan stationer eller tvingats övernatta i sittvagn med en förfriskad tysk studentorkester på grund av dubbelbokad sovkupé?
Samtidigt känns tåget som det enda rimliga färdmedlet, rent intellektuellt. Och då tänker jag inte bara på klimatet utan på det snurriga i att flyga i en timme och hamna 100 mil hemifrån – eller ta tunnelbanan och ploppa upp som en surikat i olika hålor helt utan sammanhang. Nej, då rör jag mig hellre längs med jordskorpan och försöker ta in både sträckan och landskapet.
Att det tar tid att åka tåg, iallafall om man ska långt, är en annan bra sak. Det ger en möjlighet att landa i nuet, komma i stämning och finlira med detaljerna inför det äventyr som väntar. En skön lyx för välplanerat utefolk, en ren nödvändighet för oss andra.
Med tåget kommer också fördelen att man kan ta resan i etapper och vidga sina vyer. Inspiration bjuds på sidan 73 i nya numret av Utemagasinet, där rälsveteranen Fredrik Brändström har knåpat ihop tre fina tågluffer med stopp för dagsturer – en i sydväst, en i nordost och en norrut genom inlandet. Som extra bonus dukar Susanne Jonsson och Clara Lidström fram gott tågfika på sidan 86.
Jag kom faktiskt till Fjällnäs, sent omsider. Med tåg och buss som gick i tid och nyvunnen respekt för minutvisaren. Det blev mitt livs kortaste fjällsemester, men allt det viktiga hanns med och i minnet känns den som en hel vecka. Och om det finns någon sensmoral i allt det här så är det kanske just att det går fler tåg.
/ Marie Kjellnäs, chefredaktör Utemagasinet
