Här är du mest otillgänglig

I ett samhälle där du förväntas vara tillgänglig 24/7 är det inte konstigt att otillgänglighetspunkten seglar upp som ett hägrande vandringsmål. Utemagasinet släpper taget om civilisationen och låter sig famnas av äventyret.

Naturvårdsverkets kontor, Solna. 1980-talet går mot sitt slut men överdimensionerade axelvaddar trängs alltjämt i korridorerna. Kallt krig råder i världen utanför, Milli Vanilli klättrar på listorna.

Naturgeografen Claes Grundsten – sedermera prisad fotograf och äventyrare – sitter böjd över skrivbordet med passare och nyvässad penna. ­Vänstertofflan trummar lätt mot den persiko­färgade heltäckningsmattan, i fönstren prunkar naturtrogna begonior i plast. 

Kartan framför honom visar norra Lapplands nationalparker. Ett favoritblad, nött därefter, men inte mer än att man kan utläsa de fantasi­eggande namnen på fjällen, vistena, dalarna och vatten­dragen. Suli­tjelma. Árasluokta. Ruohtesvágge. Lulep Vássjajåhkå.  

Här någonstans, i gränslandet mellan Padjelanta och Sarek, bör den ligga. Sveriges otillgänglighetspunkt. Den punkt där avståndet till civilisationen är som längst i alla riktningar. Och med civilisation avses här farbar väg byggd av människa.

Med van hand kilar Claes fast passarens spets i det feta pappret, sätter lagom press på pennan och vrider varvet runt. Jodå, beräkningarna stämmer. Här har vi den. 

Blånande fjällsilhuetter

Tarraälven, Lappland, augusti 2024. Koordinaterna N 7466895, E 592658 är inknappade i GPS:en. Jag, fotograf Sofie Lantto och hennes syster Lisa söker jämvikt i den lilla motorbåten som ska ta oss till Bobäcken strax ovanför Kvikk­jokksdeltat. Det är där Padjelanta­leden börjar (eller slutar, om den avnjuts norrifrån).

Vyn föröver bådar gott. Runt det mjölkiga ­glaciär­vattnet ligger en krans av saftig grönska,  allt vaktat av hårdnackade fjällsilhuetter som drar åt blått. I luften fukt och förväntan. 

Båtkapten Björn Sarstad i aktern har öppnat jackan för att lufta sig och blottar en vitlockig bringa. Han har kört taxibåt här i decennier, mycket annat också, och tröttnar aldrig på mixen av skog och fjäll. Vi är inte de första som frågar om otillgänglighetspunkten och Björn svarar artigt. Men det här med otillgänglighet är allt lite överdrivet, tycker han.

– Ja det ska ju vara 4,6 mil till närmsta väg från den där punkten. Fjällvandrarna sitter hemma med sina kartor och tycker att det är fascinerande. Men jämför med Kolahalvön, där finns det sju fjäll­kedjor på raken, tror jag det är, utan vägar. Ni förstår vad jag menar.

Björn önskar god tur och sätter av oss på ­bryggan strax efter klockan 15. Två varningar får vi med oss, en gäller ”undermåliga och såphala spänger” och den andra ”felaktiga avstånds­angivelser i var och varannan guidebok”.

En plan är ingen plan

Vi träder in i en gles fjällbjörkskog med midje­hög, regnvåt undervegetation. Håglös hultbräken och fjälltåtel kladdar­ närgånget på lår och vader. Regnet­ smyger sig på i den där försåtliga takten som får en att avvakta med överdragsbyxorna – tills det plötsligt är för sent. 

Tolv kilometer har vi till Njunjes, Padje­lanta­ledens sydligaste stuga. Planen är att tälta, men nog hade det känts bra inför fortsättningen att bocka av den första etappen redan ikväll. Titta in i stugan, säga hej, leta tältplats. 

Vi hukar under ryggsäckarna, som fått på sig grälla regnskydd, och plaskar vidare norrut på spänger som motsvarar förväntningarna. Försöker behålla fjällpeppen. 

När den mörkbruna trästugan syns glänsa på sin höjd vid älven, intill Njunjesvárres stupande vägg, är det som att få en tröstande kram. Det ryker välkomnande ur skorstenen. Vi skulle ju kunna stanna någon timme, torka det blöta?

Stugvärden Börje Johansson synar Sofie och Lisa, jo visst är det Sune Lanttos döttrar som har kommit sig hit från Gällivare. Medan jag letar lediga klädkrokar runt kaminen går de tre igenom släktled, byar och bekanta. 

I det läget finns det inte på kartan att vi skulle ge oss ut igen. Börje tar kort och så har vi hastigt och lustigt varsin bädd, i ett rum med både tvåbent och fyrbent sällskap. Snart också sex nya vänner att bolla planer och uteliv med, åtminstone delvis tack vare den treliters rödvinsbox som Lisa bär närmast hjärtat.  

Det är nyttigt att bo i fjällstuga ibland. Här finns kloka regler om disk och tvätt och skräp och skor och hänsyn, som inte alltid sitter i ryggmärgen på oss som mest vandrar med tält. Dessutom en härligt inkluderande gemenskap där ung möter gammal, tysk möter svensk, erfaren möter debutant. 

I alla fall den här kvällen, i Njunjes.

Storslagen och lågmäld

Doften av kokkaffe och nytänd brasa väcker oss tidigt. En pigg solglimt leker i en glipa vid rullgardinen. Och så det omisskännliga ljudet av en nagelknipsare modell större som går loss på vandrar­tår ute i köket. Dags att dra vidare.

Padjelantaleden är unik, på samma gång storslagen och lågmäld. Efter den lummiga starten i Kvikk­jokk sträcker den sig uppemot 140 kilo­meter genom Tarradalen och vidare, förbi sjöar och slipade toppar, över fjällhedar och högplatåer, ända till ­Ritsem vid foten av Áhkká. Leden röjdes och märktes upp på 1960-talet med syftet att tillgängliggöra de geologiskt, botaniskt och kulturellt intressant fjällmarkerna väster om Sarek. 

Området ger ett vilt och orört intryck, men samerna har levt och verkat här i århundranden. Än idag är Padjelanta aktivt renbetesland för fjällsamebyarna Duorpon, Jåhkågasska och Sirges. Tillsammans driver de också sex av stugorna längs leden, de som ligger i själva nationalparken, via bolaget ­Badjelánnda Laponia Turism. Stugorna utanför parken drivs av STF, de tre första och den sista på vår tur.  

Hallonen förlåter allt

Trots att Padjelanta nationalpark är Sveriges till ytan största är den något av en doldis i jämförelse med PR-genierna Sarek och Abisko. Här finns inte de högsta topparna eller mest ikoniska vyerna, inte heller Kungsledens väloljade maskineri. Men här finns något annat, värt att utforska.

Att vandra hela Padjelantaleden i ett svep tar omkring tio dagar, plus ett par resdagar för de flesta. Många nöjer sig dock med halva och ­nyttjar helikoptertrafiken vid samevistet Stáloluokta, ungefär mitt på leden, för att få ihop logistiken. 

Den norra halvan ska vara den vackraste, hör man ofta. Större vyer, mer dramatik. Jag har själv outplånliga minnesbilder från Árasluokta och trakterna kring Áhkkájávrre i norr. 

Till otillgänglighetspunkten kan man vandra förhållandevis smidigt från både norr och söder, men den senare sträckningen är lite kortare. Att ingen av oss gått den södra halvan av leden förut får den att glittra lite extra i planeringsfasen.

Några helt otrampade stigar är inte att hoppas på, men de är nya för oss. 

Från Njunjes är det bara sju kilometer till nästa stuga, STF Tarrekaise. Efter en kort och småbrant stigning vänder vi på klacken och belönas med vyer vi knappt vågat drömma om efter gårdagens blöta djungelmarch: hela nedre Tarradalen breder ut sig under ljusa skyar, med älven glittrande i botten och lager av mjuka fjäll i horisonten.

I vår färdriktning är stigen inklämd mellan älven och mörka bergssidor. Efter Njunjesvárre följer Runka­tjåhkkå och Junkágájsse, strax över 1 500 meter över havet som högst. 

Störst intryck gör ändå all klorofyll som täcker ängar och hedmarker, strandkanter och platåer. Någon muttrar uppgivet, stundtals går vi på en flytande stig i ett kvavt växthus. Men så dyker ett gigantiskt vildhallonsnår upp precis vid leden, och på det en saftig hjortronmyr, och allt är förlåtet.

Naturen är god. Inte konstigt att nybyggarna från Njunjes lät sina kor, får och getter beta här på fjällängarna under 1800-talet.

Efter en sen lunch framför Tarrekaisestugan, inbäddad i livlig björkskog vid kanten av sjön ­Tarraure, trampar vi vidare mot Såmmarlappa. Dit är det 12,5 kilometer, vilket lockar många att baka ihop de två etapperna. 

Var är svämkäglan?

Som tältfolk är vi fria att äta och slå läger i stort sett var som helst, men vi missar sällan ett tillfälle att klämma en stugvärd på tips och tankar. Den här gången får vi med oss en ­varning om att en ilsken och närgången älg rör sig i närheten; stugvärden har knåpat ihop ett klingande konstverk som han hoppas ska hålla den borta.

Vandringen går vidare, i grönt. Vi håller utkik efter en bred svämkägla som nämns i guideboken vi har, skapad av jokken från ravinen Bádurgårsså och tidvis svår att passera på grund av höga ­flöden. Men var är den? Författarens ledbeskrivning går från norr till söder och vi behöver liksom läsa uppochner. 

I sökandet efter svämkäglan trillar vi in på Nordkalottleden, som här går ihop med Padje­lantaleden. På andra sidan älven sneddar den förbi Tarra­älvshyddan – STF:s äldsta bevarade stuga, från 1889 – och fortsätter sedan västerut mellan fjällen mot Vaimok, Bieskehávrre, Stáddajåhkå. Målet för den tidens vandrare var Sulitjelma vid norska gränsen, som man då trodde var ­Sveriges högsta berg.

Men inga toppbestigningar för oss den här gången. Vi har ju en otillgänglighetspunkt att hitta. Fem stugor­ ska passeras innan det är dags att plocka fram koordinaterna och vika av ut i det okända.   

Så är den plötsligt där, svämkäglan. Byxor rullas upp, höftbälten lossas, stavar fördelas.  

Fri sikt över fjällen

Vadet sker i etapper, en liten strömfåra i taget. Däremellan kryssar vi fram och tillbaka över stenbädden för att hitta nästa optimala övergång. Vi stannar upp och tar in vyerna också, svämkäglan har tryckt undan all växtlighet och erbjuder fri sikt över fjällen och ravinerna ovanför. Ögonen ska ha sitt, som någon sa.

Stärkta av det lyckade vadet och vyerna äntrar vi leden med nytt klipp i steget. Stigen har ­hunnit torka upp och de klåfingriga ormbunkarna har bytts mot kortvuxet kråk- och blåbärsris. Himlen känns större också, och blåare. 

Snart smalnar dalen av och vi går som i en korridor mellan mäktiga fjällsidor; Måskásjgájsse snuddar vid höger axel och på andra sidan älven Guratjåhkkå. Kvällsljuset förser hela landskapet med ett mjukt och vilsamt retrofilter.

Nu var det himla länge sedan vi hade täckning på mobilerna. Första dygnet var det mycket ”har du täckning?” och ”nej, har du?”, men nu har vi gillat läget och plockar bara fram dem för att ta bilder. Och så pratar vi, så där som man gör när ingen har näsan i en skärm. Om gemensamma ­vänner, föräldrar som blir äldre, gamla ex och chefer, barn som växer upp. Samtalet går vidare till den optimala packningen, vad vi lärt oss av ett halvt liv på tur och vad vi aldrig lyckats lära oss.

Välkommen till padjelanta

Vi går för långt den här kvällen, med facit i hand. Djungel, hala spänger, flytande stigar, knixiga vad och steniga passager har sugit musten­ ur oss. Mina normalt glada vandringsfötter känns inte igen. 

Men vi närmar oss Såmmarlappa, nog orkar vi?

Nej, nu tar vi första bästa tältplats. 

Då är djungeln tillbaka, underlaget flytande.

Mygg i öronen, munnen, näsan.

Var ska vi bo?

Nästa morgon vaknar vi i en lerig sluttning ett par meter från älvkanten, strax norr om stugan.­ Det kan vara mitt livs sämsta tältplats norr om polcirkeln. Men humöret har repat sig, vi får välkomna en ny dag på fjället med gott kaffe, älvbrus och fågelkvitter. Plåster har vi också, till alla ­vattensjuka tår och trampdynor.

Och solen skiner! Himlen är blå.

Hittills har vi vandrat i Pärlälvens fjällurskogs naturreservat, gott så, men idag ska vi äntligen få kliva in i Padjelanta/Bádjelannda nationalpark.  Det vilar ofta något andäktigt över nationalparker, tycker jag. Dessutom längtar vi efter kalfjäll, och hoppas finna en otillgänglighet som handlar om något mer än obefintlig mobiltäckning.

Efter några kilometer genom precis lagom ­frodig fjällbjörkskog, varvad med blommande ängar, ­överkomliga jokkar och doftande myrar, når vi en torr fjällplatå med fri sikt över Tarradalen. Här uppe finns några informations­skyltar på svenska, engelska och två samiska ­språk som markerar nationalparkens gräns och ber oss visa hänsyn för renen och renskötarens arbete. 

Platsen är som gjord för en lunchrast, så vi kokar vatten och lagar frystorkat i påse trots att det egentligen är lite tidigt. 

Darreluoppalstugan, som är något slags mål för dagen, ligger längst in i dalen. Vi har en dryg mil kvar och fortsätter norrut i numera välkänd ­terräng. Älven skymtar då och då på vänster­ hand, till en början bred och kraftig men allt ­smalare. Till slut är den bara en liten jokk, Tarrajåkkå.

Vi vandrar vidare i tystnad. Sprider ut oss längs leden. Samlar tankar av den där sorten som sällan hinner ­tänkas till vardags. Jag funderar på vad jag ska bli när jag blir stor. Stugvärd? Fotograf? Eller kanske naturgeograf? 

En ren kontorsprodukt

Det är under arbetet med boken Miljön, i serien Sveriges Nationalatlas, som Claes Grundsten och hans kollegor på Naturvårdsverket ger sig på att räkna ut Sveriges otillgänglighetspunkt. Mot­svarande uträkningar har gjorts förut på flera håll i världen, som i ensliga trakter i Norra ishavet, Alaska, Amazonas och nordvästra Kina. 

När boken utkommer 1991, och koordi­naterna till otillgänglighetspunkten presenteras för ­första gången i tryck, har Claes ännu inte varit där. Punkten­ är en ren kontorsprodukt, som han säger. Men redan vid den här tiden är han bergtagen av Lapplands fjällmarker och kan mycket väl föreställa sig hur det ser ut på platsen. 

Några år senare kvistar han ändå förbi sin kontors­punkt, i ­samband med långa tältturer inför guideböckerna ”Vandra Kungsleden 2” och På fjälltur: Padjelanta och Sulitelma”. Han blir inte överraskad.

– Nä, jag har ju passerat i närheten många gånger, ofta på väg in i Sarek, och känner miljöerna väl. Utsikten mot Sareks toppar är fin från punkten, tillstår Claes, med tillägget att de riktigt spektakulära vyerna väntar den som tar sig in i vår vildaste nationalpark. 

Även om han är måttligt exalterad för egen del berättar Claes Grundsten om otillgänglighets­punkten i sina böcker, och väcker nyfikenhet. 

Abc vid björnattack

Vårt filosofiska lunkande i Tarradalen får ett abrupt slut halvvägs mellan Såmmarlappa och Darre­luoppal. Jag minns inte vem som ser det först, men nu står vi alla tre med bultande hjärtan runt ett färskt björnspår stort som ett dasslock. Det är inget ovanligt att stöta på björnspår i fjällen, de bruna bor ju här, men när jag varit med om det tidigare har upptäckten följts av en liten debatt: ”Kan det vara björn? ­Kanske järv? Är det ens ett djurspår?” Här råder inga som helst tvivel.

Vi dokumenterar spåret noga och vandrar sedan vidare, nu tätt samlade. Tonläget är något högre än tidigare när vi lägger samman all vår rovdjurs­kunskap och gör upp plan A, B och C för den händelse björnen plötsligt skulle dyka upp bakom nästa krök. Inte för att vi tror att den vill träffas, men ändå. 

Den doft av ölkorv med vitlökssmak som fått oss att skrocka nöjt varje gång jag öppnat min matpåse känns nu som en vansklig parfym att bära med sig. Borde vi göra oss av med korven? Går det ens, eller blir doften kvar?   

Med tre kilometer kvar till Darreluoppal ­bildar vi Tarradalens egen ostämda symfoniorkester medelst bestick och kokkärl. Vi kör några låtar, men i takt med att fladdret i bröstet stillnar blir trummandet allt mer sporadiskt. 

Riktiga thru-hikingben

Snart syns en liten stugby på avstånd, den ligger som i en gryta precis där dalen har sin början. På kartan ser man att Sareks nationalpark sticker in sitt västligaste hörn just här, men några skyltar syns inte till. Däremot en landningsplats för helikopter­ på en flik som inte tillhör någon av parkerna. 

Utanför stugorna träffar vi på Therese och Peter Ameln som vandrat ända från Treriks­röset med sikte på Grövelsjön, totalt 130 mil – aka Gröna ­bandet. De ser rutinerade ut i funktionskläder, tajt packning och lätta trailskor. Men ­skenet bedrar, menar de.

– Ja, vi hade faktiskt bara vandrat en vecka på Höga kustenleden innan vi gav oss på det här. Om någon hade berättat hur det skulle kännas i början hade vi aldrig gjort det, men nu efter 3,5 veckor börjar vi få riktiga thru-hikingben, säger Therese och skrattar.

Utrustningen har de införskaffat efter tips från organisationen bakom Gröna bandet och så har de lusläst lättviktsgrupperna på Facebook. Men allt handlar inte om vikt.

– En del där är ju rätt extrema, vi har sållat och tagit till oss det som känts rimligt för oss. Men att vandra i trailskor och neoprenstrumpor är en hit,  konstaterar Peter, fötterna har varit det minsta problemet hittills!

Från två till nio av tio

Om förra tältplatsen var max en tvåa på skalan så ­hittar vi nu en nia. Vi säger adjö till Sarek – det var ett kort besök – och slår läger strax norr om Darreluoppalstugorna, på en mjuk höjd mellan vilda vatten­drag. Här får vi äntligen chans att avnjuta solens nedgång bakom fjället, nybadade och insvepta i ull och dun runt ett rykande ­utekök. Lisa broderar några höjdkurvor på sin tavla föreställande familjens stugplats i Skaulo.

Otillgänglighet är ett svårfångat begrepp, det är vi överens om. Vi som ofta har laptopen under armen och mobilen i fickan har nu levt i två dygn utan en enda pushnotis. Uppstår det problem därhemma får någon annan lösa det – vi är helt otillgängliga, i väglöst land.

Samtidigt passerar vi stuga efter stuga på vår färd mot otillgänglighetspunkten, med hjälpsam personal och nödtelefoner. Och ibland ekar ljudet av helikoptrar mellan bergssidorna. 

Punkten flyttar österut

När internet gör entré, med möjligheten att utbyta erfarenheter i olika forum, får otillgänglighets­punkten nya fans. På utsidan.se uppstår någon tråd då och då med fokus på turplanering och terrängtips. Var ligger punkten, exakt? Har någon varit där? Vilken väg är den bästa? 

En som ägnat mer tid åt otillgänglighetspunkten än de flesta är Hans Fowelin, pensionerad lärare från Lund och några år yngre än Claes Grundsten. Förutom kärleken till Sveriges nordligaste fjällområden har de också skrivandet gemensamt, där Fowelin sedan debuten 2010 publicerat två ­guideböcker och en rejäl roman om trakterna vi befinner­ oss i – den senare heter just Otillgänglighetspunkten.

Det är under arbetet med en av sina böcker som Hans Fowelin får för sig att läsa wiki­pediasidan om otillgänglighetspunkten, och inser att koordinaterna som anges inte stämmer­ med Grundstens position. De stämmer inte heller med verkligheten, kan han konstatera efter en snabb kontrollmätning med linjal – avståndet till en av vägarna är kortare än de andra. Samtidigt vet han att nya vägar kommit i bruk vid Sulitjelma, så punkten har troligen för­flyttat sig några kilometer österut sedan 1980-talet.

Fowelin får med sig Utsidan-kompisarna Hans Nydahl och Björn Andersson, tillsammans ska de forska i saken och förhoppningsvis kunna slå fast de korrekta koordinaterna. I ett blogginlägg från 2022 beskriver han hur de resonerar, vilket kartmaterial de använder och hur beräkningarna går till rent praktiskt.  

Det är Utsidan-gängets koordinater vi har knappat­ in i vår GPS. Än är det inte dags att plocka fram den, men vi blir mer och mer målfokuserade för varje steg nu. 

Med modesta 10,5 kilometer till Duottar­stugorna siktar vi på att mellanlanda där runt lunch, för att sedan släppa taget om leden och följa GPS:en sex kilometer österut i riktning mot Sarek. Först hade vi tänkt slå upp tältet mitt på otillgänglighetspunkten. Det vore något. Men efter att ha studerat kartbilder och foton insåg vi att det skulle bli både stenigt och svårt att hitta vatten. Bättre då att övernatta sydost om sjön Rissájávrre, ungefär där punkten låg enligt Claes Grundstens tidiga beräkningar.

Det här är fjällvandring

Leden går uppför, kantad av ris och lågvuxet vide, innan det återigen bjuds spångvandring längs vidsträckta gräshedar. Vädret är fortsatt klart men vinden friskar i. Tuvullen vibrerar frenetiskt på sina smala stänglar.

Det här är fjällen, som vi vill minnas dem. I flera kilometer vandrar vi på en böljande platå där klippiga och risbevuxna partier varvas med små sjöar högt och lågt, alltid med mäktiga toppar att vila ögonen på. I väster följs Junkátjåhkkås branta vägg av det långsträckta Gierggevárremassivet, vars allt glesare höjdkurvor ska följa oss nästan hela vägen till Stáloluokta på finaldagen.

Duottarstugorna ligger högt och ensligt mitt i en sagolik fjällskärgård. Isblått vatten sköljer mellan karga bergsknallar, vinden river upp ytan. I guideboken läser vi att Duottar är nordsamiska för ”vidsträckt, kalt fjällområde” och att ordet tundra är en variant – liksom Dundret, Sofie och Lisas hemmafjäll i Gällivare.

Gerd Pettersson från Burträsk, nypensionerad forskare i specialpedagogik, syns hasta mellan de utspridda byggnaderna. Det är andra året hon är stugvärd här och året dessförinnan var hon i Darreluoppal. 

– Otillgänglighetspunkten? Jo nog frågar folk om den, kanske varannan eller var tredje som ­passerar. Men det är inte så många som tar sig dit, säger hon, och räknar upp en handfull ur minnet från de tre senaste somrarna. 

Vi får stiga in i Gerds lilla stuga och bjuds på te och nybakade glödkakor, gáhkku, med smör och ost. Obeskrivligt gott för oss på påsdiet.

 Fågelvägen är det bara runt sex kilometer härifrån till otillgänglighetspunkten och nog har Gerd själv tänkt gå dit, om inte annat för att kunna vägleda vandrare på bästa sätt. 

– Jag är lite kluven, säger hon. Punkten är ju konstruerad, men visst kan jag förstå dem som ser den som ett spännande mål för en fjällvandring. För egen del kan jag känna att det finns så många mer betydelsebärande platser jag hellre skulle vilja besöka.

Gerd anser ändå att otillgänglighetspunkten fyller­ en viktig funktion. 

– Punkten är en påminnelse om att värna den vildmark och kultur­mark vi har kvar i Sverige. Idag har vi ungefär 4,6 mil till närmsta väg från landets mest otillgängliga punkt, men det räcker att en ny väg byggs så ­flyttar sig punkten och området krymper. Vad innebär det? Det är ett samtal jag gärna har med vandrare som kommer hit.

Själv söker sig Gerd till otillgängliga platser för att möta naturen – och sig själv, på ett filosofiskt plan. Det är tankar hon känner igen hos många besökare i Duottarstugorna. 

– Vem är jag, hur mår jag? Det kanske har hänt något i livet – hur ska jag tänka framåt? Jag tror att våra sinnen får fritt spelrum här ute, när vi slipper undan det vardagliga bruset.

Vem är mest otillgänglig?

Vår tanke är att följa sjön Duottarjávrres västra kant och vika av österut strax innan vi når Rissá­jávrre. Gerd nickar och pekar ut ett par lämpliga vad­ställen. Hon har själv många små favoritturer kring sjöarna.

Tiden rusar, klockan är redan 16 när vi ger oss iväg längs sjökanten. Någon stig finns inte men de vädertuktade gräshedarna är lättvandrade. Ibland får vi runda någon liten knalle men det är inga problem att hålla utstakad kurs. 

Sjön övergår i en jokk där gott om stegvänliga stenar ligger utspridda som på beställning. Vi kliver över så gott som torrskodda och möter därefter ett ­kargare och mer kuperat landskap under flyende molnslöjor. Nyfikna renar radar upp sig som svarta silhuetter på bergskammarna.

– Nu är jag mest otillgänglig i hela ­Sverige! ropar Lisa som går först, men den saken blir vi snart tre om.  

Vid foten av Oarjep Rissávárre börjar vi leta efter en lämplig tältplats. Planen är att slå läger, tömma ryggsäckarna, koka vatten och börja gå medan frystorkad tacogryta lagar sig själv i packningen. Middagen ska avnjutas på otillgänglighetspunkten innan vi vänder tillbaka till tältet.

Upplägget har sina nackdelar. Timmen är sen, vägen brant och målet lite oklart. Men i morgon blir det troligen spöregn hela dagen, enligt Gerd, och det lirar inte riktigt med vår visualiserade målbild. Det är nu ­fönstret är öppet.

Med sarek i blickfånget

Med korta steg kryssar vi uppför fjällsidan och följer sedan en utvald höjdkurva österut. Den röda tältpricken försvinner i fjärran. 

Vi går nu rakt mot Sarek, som hälsar oss med en leende u-dal. Underlaget är ganska snällt med gröna slingor mellan torra klippor, här och där en liten renstig att låna. Men att gå tur och retur otillgänglighetspunkten på en timme – som någon tippade nere vid tältet – är bara att glömma.

Tacogrytan svalnar i ryggsäcken. Fötter och magar gnäller. Skulle det vara så här långt?

Till slut når vi ändå det renstängsel som enligt kartan ska dela Oarjep Rissávárre mitt itu. Det är rejäla doningar med gjutna pålar och högt metallnät, vi gör oss smala och ålar osmidigt under.

Nu är det inte långt kvar. 

Inte långt alls.

Sofie plockar fram GPS:en. Var har vi nu vår konstruerade kartpunkt? Vår omtalade skrivbords­produkt, symbolen för oförstörda marker.­ Visst är det vägen som är mödan värd, som Boye diktade, men målet, MÅLET! 

Vi tror att vi hittar punkten, trots att GPS:en är lite fladdrig. Någon har gjort en anspråkslös installation mitt på den klippiga platån med stenar i ring och några bitar renhorn.

 Tacogrytan är riktigt mör nu. Vi sväljer andaktsfullt under guldskimrande himmel med mössor och dunjackor på mot kylan. Sjön Álgga­jávrre nere i dalen är märkligt blå. Den här platsen har inget att skämmas för, slår vi fast. Den är karg, vidsträckt och öde med en hel tandrad av snöpudrade Sarektoppar att vila ögonen på. Vilken­ tur, den kunde ju ha legat betydligt sämre till. 

När maten är uppäten kastar mina vandringssystrar kläderna och tar ett dopp i en av mini­sjöarna. Det är ju inte varje dag man är på ­Sveriges otillgänglighetspunkt. Jag minns något från barndomen om att vänta en halvtimme med bad efter maten, men det har vi verkligen inte tid med.

Hoppa över baksidan

Det känns fint att knacka på hos Gerd i Duottar nästa dag och avlägga rapport innan vi vandrar vidare mot Stáloluokta. 

Vi har landat i att otillgänglighetspunkten inte bara har ett symbolvärde utan också ett estetiskt egenvärde. Det känns kul att ha stått på den, ungefär som när man bestigit ett känt berg. 

Trots att ­terrängen kring punkten är ­lättvandrad är det bäst att vänta in finväder, tycker vi – som när man bestiger berg. Vissa partier är branta och de många klipp­hällarna kan nog bli hala. Och vad är poängen om hela Sarek döljs i regnmoln? 

Om någon nyfiken stackare får för sig att runda Rissávárre efter besök på punkten, för att slippa gå tillbaka i samma spår, vill vi höja ett varningens finger. På fjällets baksida finns inte mycket annat än tids­ödande blockstensfält och raviner.  

Till Stáloluokta har vi nu 19 ljuvligt böljande kilometer. Ryggsäckarna känns lätta utan mat och vinboxar, ­fötterna har fått dispens att gå i foppa­tofflor den sista biten – vilket fungerar oväntat bra.  För varje stelbent steg blir vi allt mer tillgängliga, men än är det långt till trängsel, mobiltäckning och ansvar för annat än att fånga dagen.

Skönt.

otillgänglighetspunkten i padjelanta

Sveriges otillgänglighetspunkt, eller -pol, ligger i ledlöst land i Padjelanta nationalpark på gränsen till Sarek. Från punkten är det cirka 4,6 mil till närmsta väg i alla riktningar. Duottarstugorna längs Padjelantaleden ligger cirka 6 kilometer fågelvägen från otillgänglighetspunkten.

Hitta hit: Vi gick leden söderifrån med start i Kvikkjokk, dit kommer du via tåg till Murjek och därefter buss. Att vandra hela leden tar 10–12 dagar med avstickare till otillgänglighetspunkten. Samevistet Stáloluokta, en dagsetapp från Duottar, trafikeras dagligen av Fiskflyg för den som vill gå en kortare tur.

Boende: Tälta eller bo i stuga. Vissa av stugorna längs leden drivs av STF, andra av samebyarna. Se hemsidor nedan. 

Mer info: svenskaturistforeningen.se, padjelanta.com, fiskflyg.se.