Ensam är stark och bla bla bla, men vi vet ju att tillsammans är nyckelordet. Också i utelivet. Läs Marie Kjellnäs senaste ledare här!
Det är något med den ensamme äventyraren som alltid fascinerat mig. Han – var det ju oftast – som går sin egen väg, rätt in i det okända, med sitt livs behov på en pinne över axeln. Skägget växer, sulorna slits, skjortan bleknar, årstiderna avlöser varandra. Men han vandrar vidare, blicken framåt.
Någon sorts avundsjuka är det ju. Tänk att få känna sig så fri, så ansvarslös. Som om ekorrhjul, bolån, släktträffar, tandläkartider, valår och världskrig inte fanns.
Och så landskapet, rörelsen. Att få vakna utsövd och förundrad varje morgon, till nytt ljus, nya vyer, nya färger, nya dofter. Då syftar jag inte på den från egen armhåla, som är marginellt avundsvärd efter månader på tur. Jag minns en gång på en kortare vandring i Colorado, när vi passerade en thru-hiker på väg från Mexico till Kanada – hans odör frätte bort mina arma näshår och fick ögonen att rinna. Det händer att jag förnimmer den än idag, flera år senare, om jag ser en viss sorts surfig Patagoniaskjorta med gulgrönt bladmönster. Lite som Proust och hans madeleinekaka.
En bra sak med att bli äldre är att jag landat helt och fullt i att jag inte är den där ensamme äventyraren. Har aldrig varit. Kommer aldrig bli. Jag är ju en sån som gillar halvballa naturupplevelser på en eller ett par veckor som max, alltid i lag med minst en annan människa. Gärna flera. Friluftslivet är för mig ett sätt att hänga.
Vi polyäventyrliga får vårt lystmäte på Utefest, där vi kan frossa i gruppaktiviter med hundratals likasinnade i ett smyghöstigt Hälsingland. Nu senast satt jag i ring och mediterade med täljkniv och björkpinne, med någon som var scoutledare och en annan med knivskräck. Känslan var densamma på kängvården dan därpå, där vi vaxade och gnodde i grupp på medhavda skodon – men egentligen var det nog själar som vårdades.
Särskilt mycket klättring, stigcykling, paddling, löpning, forsränning eller vandring brukar det inte bli för mig på Utefest. Jag behöver hålla mig i baslägret, men det är inte det sämsta. Det är ju där man hinner mötas på riktigt, vid en eld eller en hemyxad bardisk.
Så kom det sig att jag fastnade i föreläsningstentipin framåt kvällen, och där var de ju! De ensamma äventyrarna. Ann Da Silva Johansson som cyklade till Nya Zeeland, Peter Bergström som solovandrat hundratals mil i sträck på flera kontinenter, Wilda Nilsson som gnetat sig igenom Gröna bandet från Grövelsjön till Treriksröset. De berättade hur de gjorde, tänkte, kände under långa månader på tur. Om allt som inte gick enligt plan, men hur de ändå på något sätt lyckades ta sig samman och fortsätta. Fullfölja.
Helt ensamma var de nu inte. De pratade med värme om möten längs vägen, med själsfränder och oliktänkande. Människor de hjälpt och blivit hjälpta av, delat mat och skratt med. Om de i någon mån gav sig iväg för att känna sig fria och kapabla, så kom de tillbaka med en mycket större upplevelse. Och nu vill de dela den med oss här i tältet.
Vi är nog polyäventyrliga allihop, tänker jag. Även om det yttrar sig på olika sätt. Hur vi hade det på Utefest i Järvsö kan du läsa på sidan 45 i nyaste numret av Utemagasinet (i brevlådor och butik nu!).
/ Marie Kjellnäs, chefredaktör Utemagasinet
