Allt fler hatar naturen, enligt en ny studie från Lunds universitet. Vad ska du göra åt det? Här kan du läsa Marie Kjellnäs nya ledare.
Jag hade tänkt skriva om fjällsäkerhet och kolmonoxid, apropå Nicolas Jändels upplysande artikel på temat i nya numret av Utemagasinet (sidan 54). Men så plingade det till i mobilen. Och alla som någon gång skrivit en ledare, tentapluggat, sorterat omaka strumpor eller vridit sig fördärvad i väntan på sömntåget vet att det där plinget är en livlina du bara måste rycka i.
Så nu sitter jag här och skriver om biofobi. Naturskräck, med andra ord. Plinget ledde mig nämligen till en global översiktsstudie från Lunds universitet, i vilken det konstateras att allt fler är rädda för naturkontakt. Vissa uttrycker rentav hat inför allt som är grönt.
Om du läser detta hör du troligen till dem som gillar friluftsliv och önskar sig mer tid i naturen. Kanske går du igång på vandring (sidan 60 i nya numret), klassisk turskidåkning (46) eller jakten på bärande skärgårdsis (24). Har det då någon betydelse om andra skakar huvud åt dina upptåg och hellre håller sig inomhus?
Svaret på den frågan är ja, faktiskt. För det är vetenskapligt bevisat att vi människor behöver tillbringa tid i naturen för att må bra. Vi behöver röra på oss och samla gröna synintryck, för att kapa stresstoppar och hjälpa hjärnan att fokusera på bra saker. Och det är ju ett samhällsproblem att den psykiska ohälsan breder ut sig – parallellt med biofobin. Kanske inte en slump?
Aversionen mot naturen hänger samman med urbaniseringen, fastslås i studien. Allt fler växer upp i storstäder med knapp kontakt med riktig natur, och det man inte känner till kan som bekant verka läskigt. Biofobiska cityföräldrar för ofta vidare sin naturrädsla till barnen, men även jag som vuxit upp i spenaten men bildat familj i betongen trillar dit emellanåt. Plötsligt ser man sig själv spendera en vacker friluftsdag inne i köpborgen Mall of Scandinavia, provandes VR-brillor med äpplen som fallit obegripligt långt från trädet.
När pressmeddelandet om biofobi-studien kom var 99 procent av det nya numret redan klart, men vi hann klämma in en liten blänkare på sidan 15. Strax intill presenteras de nya krav som intresseorganisationen Svenskt Friluftsliv ställer på våra politiker nu när vi går in i valåret 2026. De vill bland annat se ett dubblerat statsanslag till friluftslivets organisationer, för att de ska kunna utöka sin verksamhet och nå ut till fler.
Jag är övertygad om att organisationer som STF, Scouterna, Friluftsfrämjandet, Sportfiskarna och Svenska Fjällklubben sitter på botemedlet mot biofobi och naturhat. De är ofta proffs på att bjuda ut även motsträviga medmänniskor, och skala ner aktiviteterna så att de passar alla.
Samtidigt är det ju som med miljöfrågan, att alla kan göra något. Det funkar inte om du och jag drar iväg på egna äventyr, i väntan på att eventuella statsanslag ska ge föreningslivet möjlighet att få resten av folket att hitta ut. Jag tror att vi skulle kunna omvända hatare vi också, om vi bara försökte. Tror jag ska leta rätt på en nästa gång jag råkar hamna i Mall of Scandinavia.
/ Marie Kjellnäs, chefredaktör Utemagasinet
Läs fler ledare av Marie Kjellnäs:
