Fötter är komplexa. Inte konstigt vi har svårt att välja skor. Chefredaktör Marie Kjellnäs funderar över sina lärdomar kring skodon.
Det tog inte många timmar in på min allra första tälttur i fjällen innan jag hade dragit åtminstone tre lärdomar. Och alla handlade de om fötter. På väg från vägs ände till det första etappmålet mötte vi ett par killar i 30-årsåldern – sjukt gamla, tänkte vi säkert på den tiden – som tvingats avbryta sin veckotur efter en halv dag, eftersom den enes känga gått itu.
Han höll upp den och visade, hela storsulan hade liksom lossnat från lädret och gick nu att smula till stoft mellan fingrarna. Jag fick också prova. Exakt vad som hänt fattade ingen av oss, men vi anade att meningen ”så märkligt, pappa sa att de inte har använts på minst tio år” hade något med saken att göra.
Lärdom nummer två smög sig på. Till en början gottade sig mitt sällskap åt det faktum att hennes fötter var så smala, och att hon därmed kunnat shoppa finkängor med extra smal läst i friluftsbutikens fyndlåda.
Men hur smala fötter hade hon egentligen? Var de ens smala? Kanske snarare normalbreda, vad nu det innebar? Dessa frågor hade vi gott om tid att älta de kommande dagarna, medan de svårkategoriserade fötterna svalkades i fjällbäckar och plåstrades om med Leukoplast.
Den tredje lärdomen involverade mina egna fötter, som trots att jag inte gått en meter i mina nyinköpta skalkängor innan turen tycktes helt oberörda efteråt. Inte ett skavsår, knappt ens en rodnad. I en vecka hade jag trampat på över blocksten och myrar, genom videsnår och vilda strömmar. Innersulan på tork under natten och nästa morgon torrskodd igen.
Sedan dess har det varit vi, jag och skalkängorna. Numera i en lite lättare modell men fortfarande med högt skaft. Varför inte?
Jag hör motståndsrörelsen. Det har hänt enormt mycket på skofronten de senaste 25 åren, med nya material och kreativ design, och en rad gamla sanningar är i uppluckring. Kanske är ändå markkänslan viktigare än att yttersulan tål bomber och granater? Kanske är det här med torra fötter på vandring en chimär, i klass med enhörningar längs Padjelantaleden? Numera finns även superlätta trailskor och barfotaskor på min skohylla, men jag har dem inte på långa fjällturer. Än?
De senaste månaderna har vi på redaktionen, som varje vår, levt med uteprylar upp över öronen. Vi har synat nya kollektioner och uppdateringar, jämfört och utvärderat. Från sidan 58 och framåt i nya numret presenteras 129 russin som vi plockat ur den kaka som är friluftsbranschen 2025. Läs för att du behöver något specifikt till din nästa tur – eller för att ha koll på dagens utbud, bredd och spets.
I år har vi valt att lägga lite extra vikt vid det vi har på fötterna. Vårt testteam i Åre har slitit på nio nya vandringsmodeller hela hösten, med lätt och tung packning, och utsett tre favoriter (sidan 63). Några som redan gjort sina skoval är Per Lovéus, Anja Barke och Jonas Westbom (sida 72). De lyssnar varken på skoproducenter, testgeneraler eller trendnissar med bestämda åsikter om vilken typ av sko som är bäst när, var och hur.
De lyssnar på sina egna fötter, och går på känsla. Visst ligger det något befriande i det?
/Marie Kjellnäs, chefredaktör Utemagasinet
Läs mer: Ledare: ”Ingen tid att tveka”
Läs mer: Ledare: ”Alla dessa lyckoplatser”
