Gammal historia, ny nationalpark

Paddling, vandring, skridsko, fågelskådning. Och inte minst kulturhistoria. Utemagasinets Niclas Sjögren och Henrik Trygg minns flyende tider och turer i nationalpark nummer 31: Nämdöskärgården.

Nummer 31 i den svenska nationalparksordningen låter kanske inte så sexigt. Det fanns uppenbarligen redan 30 mer skyddsvärda områden i landet när Nämdöskärgårdens nationalpark instiftades i höstas. Men faktum är att den här parken – som också är vår andra marina efter Kosterhavet på västkusten – är extremt tilldragande för alla som gillar skärgårdsmiljö. En viktig faktor är den stora variationen i geologi, terräng och landskap. Lägg till detta att huvudön och entrén till parken, ­Bullerö, ruvar på en mycket värdefull bit kulturhistoria som sträcker sig över flera sekel.

Att rangordna skärgårdar går naturligtvis inte, även om många av oss känner lite extra för den man har närmast eller spenderat mest tid i. Men att just Nämdöskärgården hör till de mest intressanta,­ mångfacetterade och bildsköna arkipelager vi har i landet skulle få som besökt den förneka. Allra minst jag själv.

Rent byråkratiskt har nationalparken bildats för att ”bevara ett representativt och variationsrikt havs- och skärgårdslandskap i Östersjön i väsentligen oförändrat skick”. Man lyfter särskilt den biologiska mångfalden, både över och under havsytan. Under ytan finns väl syresatta bottnar,  ekologiskt viktiga makroalg­samhällen (som blås­tång och rödalger) samt ­omfattande mussel­bäddar av blåmusslor.

månsken och blankvatten

Jag minns en höstpaddling för inte så länge sedan, utan nationalparksstatus. Vi bor på den lilla ön Idöborg, dit vi tagit oss med den reguljära båten från Stavsnäs längst ut på Värmdö. 

Vi frossar middag på öns krog. Badar bastu. Och hinner med en månskenstur på blankvatten i hyrkajakerna den första kvällen, innan vi slumrar in i vår mysiga stuga. 

Följande dag beger vi oss först åt öster, sedan åt norr och sist åt sydost. Sommaren biter sig fast trots att det är den sista september. Och det är ju en av alla saker som gör skärgården så speciell.­ Här ligger vattnet som en gigantisk reservoar som bromsar in årstidernas övergångar. Hösten är ofta en eller två veckor senare än på fastlandet. Precis som våren tvekar någon vecka extra, innan den rusar fram. 

Jag är en ganska otålig paddlare. Det är en irriterande egenskap eftersom njutningsfull paddling kräver att du slappnar av, andas och hänger dig åt långsamheten. Och långsamt går det. Förutom att kajakerna i sig är av det pråmigare slaget är de tungt lastade med utrustning för övernattning och lagom för mycket dricka till färskmaten. En bra övning för mig att bli lite mer zen. 

Jag försöker att inte tänka framåt, frågar inte ”hur långt är det kvar”. Jag försöker bli mer som öarna som reser sig ur havet. Fem millimeter per år – knappast märkbart. En halvmeter per sekel. Det är detta mindset jag vill in i. 

bullerö är startpunkten

Vi tar omvägen norröver för att slippa korsa några större vatten. Snart snirklar vi mellan ett gytter av öar och ett minfält av grynnor. Kamelbobben. Långskär. Stora Melskär. Svårnavigerat med båt, busenkelt med stabila havskajaker. 

Man kommer lite närmare Östersjölivet i en kajak. Sitt eget såklart, men även sjöfåglarnas liv. Fåglarna blir inte så störda som när du kommer för motor. Jag smyger i paddelbladen och försöker göra så lite väsen av mig som möjligt. 

Efter bara ett par timmars paddling landar vi på Bullerö,­ numera Nämdöskärgårdens national­parks officiella entré. Hit åker du enkelt med reguljär­trafik, båttaxi eller egen båt. Jag ser senare på kvällen­ i min träningsapp att vi bara fått ihop ­futtiga fyra nautiska mil paddling, knappt 7,5 kilometer. Men långsamt gick det i alla fall.

Bullerö kan beskrivas som hjärtat i nationalparken, även om kartan placerar ön i dess sydöstra kant. Inte bara är det en fantastisk ytterskärgårdspärla med allt vad det innebär av djur och natur­upplevelser. Här känner man också de kultur­historiska vingslagen tydligt. 

Nämdöskärgården omnämns i skrift första gången på 1200-talet. Kanske fanns mer eller mindre­ bofasta (troligtvis mindre) ännu tidigare, med tanke på att danske kungen Valdemars segelled från Blekinge till Finland och Estland bevisligen var etablerad här redan 1230. 

På 1500-talet fanns skattskrivna bönder i det som idag är nationalparken. 1719 brändes dock i princip alla byggnader ner i och med rysshärjningarna. I början av 1800-talet anlände så de första bofasta – varpå stor dramatik uppstod. 

I klass med Hemsöborna

Det är naturbevakaren Ann-Sofi Andersson som tecknar områdets historia, när vi träffar henne på Bullerö i samband med nationalparkens invigning. Länsstyrelsen, som hon jobbar för, har länge ­ansvarat för flera öar i Nämdöskärgården.

– Det är en dramatisk historia redan från början, för de som anlände till ön i början av 1800-talet. Pappan Erik Eckerman Jöransson drunknade ”under is” och mamman Brita Hansdotter blev ensam med sin ettåriga dotter Lovisa. 

Lovisa Eckerman blev så småningom gravid med drängen och födde bara 14 år gammal ett dött foster, berättar Ann-Sofi.

– Man förstår av rättegångsprotokollet att hon inte riktigt förstod vad som hände. Hon lämnade fostret på stranden och gick och lade sig inne hos sin mamma igen. Det bler relativt milda straff för henne och drängen – vilka senare gifte sig och fick åtminstone fem barn. 

Lovisa, senare även kallad madam Eckerman eller rentav madam Bullerö, levde på ön i 80 år och satte tydligt sin prägel på den.

– Jag tycker att det är ett filmmanus i Strindbergklass, säger Ann-Sofi. De klev ju iland här, som Hemsöborna.

skärgårdens blir stekhet

Lika filmiskt var det något århundrande framåt i tiden, 1908, när konstnären Bruno Liljefors satte igång den PR-kampanj som skulle leda till skärgårdens genombrott som drömmig turistdestination.­ Fram till dess hade skärgården setts som en skrämmande plats för enbart fiskare och bönder. Ett hotfullt landskap där väder och vatten ständigt låg på lur för att taga oförsiktiga av daga. 

Med Liljefors kom också andra inflytelserika personer till Bullerö, dåtidens influerare skulle man kunna säga. Konstnärskollegorna Anders Zorn och Axel Sjöberg, Albert Engström, med flera. Festerna som anordnades blev legendariska. Och konst­verken som skapades på ön fick enormt genomslag. Skärgården hamnade i ett nytt romantiskt ljus. 

Liljefors var i sanning en god ambassadör och välgörare för skärgården. Han fredade också fågellivet och anställde tillsynsmän efter modell från Sveriges första naturreservat Måkläppen, en liten övärld utanför Falsterbo som fredades redan 1902. Man skulle kunna se detta som starten på den process som ledde fram till nationalparken Nämdöskärgårdens bildande.

Sålde billigt till staten

Den kampanj, om man får kalla det så, som Lilje­fors initierade gick in i en ny fas när han 1923 sålde Bullerö till tidningskungen och finansmannen Torsten Kreuger. Kreuger tog med sig dåtidens­ jetset – jajamen, ännu fler influerare – till ön de kommande decennierna. 

En av dessa var Zarah Leander, senare schlagerprimadonna och Hitlerfavorit, som faktiskt fått en strand på ­Bullerö uppkallad efter sig. Att Charlie Chaplin och Errol Flynn skulle besökt ön, som det ofta påstås, stämmer emellertid inte om man rotar lite i källorna. 

1967 sålde så Kreuger Bullerö, och ytterligare några öar, till den svenska staten. Det här var under en tid då stora delar av skärgården styckades upp för att säljas som tomter för byggande av fritidshus, men precis som Liljefors vurmade Kreuger för naturen och ville inte se sitt skärgårdsparadis förstöras av privata markexploatörer. Det sägs att han ratade bud på upp till 80 miljoner kronor och istället sålde till staten för fyra miljoner – med löfte om att området skulle skyddas.

För tio år sedan, 2016, initierades nationalparksbildandet i och med en så kallad hemställan, även om den officiella processen startade först 2020. Processen har sedan genomförts i samverkan mellan­ Naturvårdsverket, Länsstyrelsen i ­Stockholms län, Havs- och vattenmyndigheten samt Värmdö kommun. Tack säger vi som idag kan njuta av nationalparkens 25 000 hektar, varav 97 procent är vatten och därtill mer än 1 000 öar, kobbar och skär.

hempling och stjärtmes

Men njuta av området, det kunde vi redan tidigare. Jag minns ett annat besök. Den här gången färdas vi med egen båt och tält i högsta hugg. Vi ska möta våren i ytterskärgården i övergången från vår till försommar, när fågellivet fullständigt vibrerar av energi och liv. 

Ett snabbt besök på Bullerö där vi kryssar den punkiga svarthakedoppingen som ruvar nere i viken norr om stugan där Bruno Liljefors samlade sina vänner och målade otaliga ejdrar. Vi tar oss några kilometer till fots kors och tvärs över ön, bland annat på natur- och kulturstigen. Här har lättvandrade stigar iordningställts både i ­skogen och på de kala klipporna. Våtmark i norr. Tät skog mitt på ön. Och karg ytterskärgård åt sydost. 

Vi kryssar vidare. Ärtsångare. Guldsparv. Hempling.­ Lövsångare. Stjärtmes. Trädpiplärka. Gluttsnäppa. Vi fikar på bryggan nere i hemviken innan vi beger oss till Stora Tallkobben, en av skärgårdens mest spektakulära platser för den som gillar att slå upp tält på klippa vid vatten. ­

Precis som på hösten släpar våren här ute lite efter fastlandets. Inne i stan är det shorts och tischa. Här ute frestar dunjackans isolering fortfarande så snart man kliver ur lä. 

Det mojnar. Solen går ner. En havsörn flaxar förbi. Just flaxar, faktiskt. Någon sa att havsörnen ser ut ungefär som en flygande trasmatta och det stämmer ju. Vi wokar salsiccia, vitlök, glasnudlar­ och rättika. Kollar solnedgången och somnar strax efter 22:00. 

kakafonin ger ståpäls

Redan vid 03:00 knackar fotograf Henrik på tältet.­ Vi ska ut till Tärnskär och spana efter alfågel.­ Morgon­solens strålar skär som rakblad mot klipporna. Blankvattnet får svaga krusningar av den tidiga brisen. Utanför Tärnskärs ostsida är konserten­ i full gång. Alfågeln. Till en början svår att höra, innan man vant örat vid den joddlande ljudbilden. En flock på åtminstone tusen individer har samlats några hundra meter från stranden.

Jag vet inte om det är någon ornitologs heliga graal men jag ryser när jag hör kakafonin. En sorglig sång, ett fallande rop. Fonetiskt brukar sången beskrivas som a-ooo-li, ow-oo-lee eller a-ou-lé. Men det gör verkligen inte en alfågelflock på tusen individer rättvisa.

På vägen tillbaka till civilisationen möter vi två kustkorvetter, varav den ena är HMS Visby – ett av försvarets absoluta flaggskepp, som lär ha kostat i runda slängar två miljarder att bygga. Det mullrar från 20 000 hästkrafter som accelererar 72 meter och 650 ton kolfiberarmerat fartyg i vår riktning. Mullret övergår till ett högoktanigt vrål när den når toppfarten på en bit över 35 knop, och vi girar villigt från kollisionskursen. 

Vattendropparna vid korvettens akter slås ­sönder till en dimma, det liksom ångar från båten. Samtidigt som det är en fascinerande uppvisning av teknologi och kraft är det lite nedslående att detta i princip är den enda mänskliga aktiviteten i denna del av skärgården den här oemotståndliga tiden på året. Förutom vi som letar alfågel då. 

Båtarna passerar och tystnaden återvänder, ­tystare än före mötet. Det är som om inget har hänt. Och i det långa, geologiska perspektivet har ju inte mycket hänt. Vare sig om man ser till våra besök i Nämdöskärgården, eller att denna numera är en nationalpark.