Har du en ryslig massa friluftstips att bjuda på för den perfekta turen? Gör inte det, råder Marie Kjellnäs i sin senaste ledare.
Alla vi friluftsnördar som har barn när en hemlig dröm om att just vår avkomma, när hen vuxit upp, ska få en uppenbarelse i naturen och börja planera egna äventyr. Att alla år av bärstolskånkande, insektsklappande, ryggkrökande och sockerpockande änt-li-gen ska ge någon form av utdelning.
I väntan på att detta sker i den egna familjen kan man alltid lägga sig i andras barns turplanering. Jag gjorde det senast härom månaden, när en vän berättade att hennes son skulle fjällvandra med kompisar i sommar. Två veckor skulle de vara ute, korsa Sarek och så. Bestiga Kebnekaise när de ändå var i krokarna.
I krokarna? Gud i kommun, de kommer ju att tappa minst en dag bara på att ta sig från Sarek till Kebnekaise fjällstation. Och sen därifrån – det blir ju som fyra resdagar istället för två. Att gapa efter så mycket är ingen bra idé, och vem vill ens trängas på Sveriges tak mitt i juli?
Fokusera på Sarek, är mitt tips. Hälsa honom det. Men de vet väl att det inte finns några stugor? Och inga leder, ingen mobiltäckning, ingen som kan höra dig skrika när allt går åt skogen. Vad, har de koll på vad? Jokkarna kan vara brutala så här års, vi bör nog arrangera en liten kurs.
Barnet ifråga, som fyllt 22, tackar artigt nej till att vada i Fyrisån en helg för att nöta in tekniken inför fjällturen. ”Men skicka gärna lite länkar om ni har tips”.
Inte långt efter denna händelse läser jag Claes Grundstens fina bok Sarek – en biografi. I min värld finns ingen klokare, mer välplanerad och grundad vandrare än Claes. Under sex decennier har han betat sig igenom vår vildaste nationalpark, kvadratmillimeter för kvadratmillimeter, och ingen kan väl idag känna den som han.
Men tro det eller ej, Claes Grundsten började sin fjällkarriär som en självgod och övermodig yngling med ett motto i stil med Go Big or Go Home. Han och kompisarna gick en klätterkurs söder om Stockholm och sedan var det Sarek nästa. Vad de vuxna omkring dem tyckte om saken sket de fullständigt i. Det var utforskandet, att ta sig fram i avlägsen och otillgänglig terräng efter eget huvud, som var grejen.
Allt gick inte bra. En hel del skulle blivit enklare, trevligare och mer givande om de haft bättre koll innan de gav sig iväg. Men vem bryr sig? På plussidan fick de med sig halsbrytande historier, som håller 60 år senare.
Det ligger väl i föräldragenen att man vill styra upp den yngre generationen. Se till att de lyckas väja för knark och krig och botox och nätcasinon och medtrafikanter och toxiska relationer. Men om vi nu vill att de ska knyta band till naturen, för att vi tror att det gör dem gott och dessutom får dem att värna den, så är det nog bäst om Bror Duktig slutar vifta med pekfingret.
Så Erik, du ska få slippa hemsnickrade kurser och varningar. Men ta för all del med dig Claes Grundsten. På sidan 20 i nya numret får du lära känna honom närmare och strax efter listar han sina favoritplatser i Sarek. Jag skickar länkarna.
/ Marie Kjellnäs, chefredaktör Utemagasinet
