”I naturen släppte ångesten”

Forskningen är tydlig: naturen gör oss friskare. Ändå är det sällsynt med naturbaserad behandling inom vården – trots att den skulle kunna hjälpa många, och spara miljarder till statskassan. Varför är det så? 

David Appel har levt med psykisk sjukdom så länge han kan minnas. Ångest och tvångssyndrom har varit ständiga följeslagare. Livet har också utmanat,­ med nära dödsfall i plural – och som lök på laxen blev han påkörd på ett övergångsställe, bröt ­ryggen och krossade foten och lever efter det med kronisk smärta. Det har, kort sagt, varit mörkt, i rätt många år. 

Tills för lite mer än ett år sedan. Då fick David chans att vara med på enkla naturträffar i närheten av där han bor i Skåne. Och med dem kom en helt makalös vändning. Inte storslaget med fanfarer och konfetti, men steg för steg har livet återvänt.

– Jag minns första gången så tydligt. Jag klev in i en minibuss full med andra människor, det var inte min favorit, usch så jobbigt det var. Men så kom vi fram till ett naturområde och gick upp på en kulle med utsikt. Och plötsligt släppte ångesten. Det blev direkt lättare över bröstet och jag kunde andas. Det var inte som att ångesten gick över och försvann, men jag fick för en kort stund känna hur det känns att vara ångestfri, och det ville jag ha mer av!

David beskriver de här naturträffarna som väldigt tillåtande. Man får vara som man är, ingen undrar eller frågar. Man gör det man klarar för dagen. För honom blev de ett sätt att närma sig socialt umgänge utan samma press som i andra miljöer. Att vara ute tillsammans gjorde det lättare att vara bland andra människor. 

– Och att möta personer med olika erfarenheter, och se att de nu kunde må bättre, gav också hopp och en känsla av att förändring faktiskt är möjlig. Det var stort för mig då.

Enkelt och billigt

Den här verksamheten bedrivs av vårdgivare som utbildats av Friluftsfrämjandet och kallas Häng med oss ut. Det är enkla träffar utomhus som kräver väldigt liten insats av deltagarna. Inte särskilt märkvärdiga på pappret. Ingen mirakelmetod och sannerligen inget som låter som framtidens vårdrevolution. Ändå kan det vara just det det är. En grupp människor som ses ute i naturen, tänder en eld, fikar och pratar om och när man har lust. Enkelt och billigt – och just därför också något som är lätt att underskatta.

– För den som mår psykiskt dåligt kan avståndet mellan sängen och skogen vara betydligt längre än det ser ut på kartan, förklarar David Appel.

– Och för den som lever med både ångest och värk är det inte alltid de stora insatserna som först gör skillnad, utan de små förflyttningarna. Att komma ut. Att andas annan luft. Att gå en bit. Att sitta ner en stund med vacker utsikt. Att vara med andra utan att riktigt behöva prestera något. Att märka att smärtan är kvar, men inte riktigt lika dominerande. Att tankarna fortfarande finns där, men inte ligger lika tätt. Att det blir lättare att andas. Små saker, som gör enorm skillnad.

Det där känner förstås många friluftsmänniskor igen, åtminstone intuitivt. Man vet att man blir lugnare ute. Att huvudet sorterar sig bättre på en stig än vid köksbordet. Att ett samtal kan lossna bara av att två personer börjar gå åt samma håll i stället för att sitta mitt emot varandra. Att trötthet ibland är mindre tung ute än inne, och att det finns dagar när det är som om kroppen själv förstår något ute i skogen som hjärnan inte riktigt lyckas resonera sig fram till.

En välkänd harang

Det intressanta är att forskningen i stor utsträckning bekräftar just detta. Och att den har gjort det ganska länge.

– Ja, det finns vetenskapliga belägg, säger Anna María Pálsdóttir, docent vid Sveriges lantbruks­universitet, som forskat på naturbaserade interventioner i över 20 år.

Hon låter en smula trött när hon säger det. Som om hon helst hade velat slippa dra hela harangen en gång till.

– Jag känner mig som en skiva som hakat upp sig när vi fortfarande måste slå fast det. Men ja, det finns vetenskapliga bevis. Gott om det till och med.

Och det handlar inte om att naturen är trevlig, dekorativ eller lämplig som fond för människor som vill “komma ner i varv”. Det handlar om något mer grundläggande än så. Människan är, säger hon, utvecklad i naturmiljöer. 

– Våra sinnen, vår orientering, vår dygnsrytm och vår återhämtning har formats där. Vi må vara väldigt upptagna av att bygga samhällen som låter, blinkar, stressar och går fort, men det betyder inte att kroppen riktigt är med på noterna.

Hon talar om dagsljus, frisk luft, måttlig rörelse, social samvaro, meningsfulla aktiviteter. Om sådant som kan låta banalt just därför att det är så basalt. Kroppen behöver dagsljus för att dygnsrytmen ska fungera. Utan dagsljus rubbas sömnen. Andra sorters ljus ersätter inte det, snarare kan det störa mer. Frisk luft gör något med både lungor och allmän funktion. Rörelse aktiverar inte bara musklerna utan också hjärnan. Och mitt i allt detta finns något som kanske är svårare att formulera men inte mindre viktigt: den mentala vilan.

Självklart är ordet

Anna María Pálsdóttir använder ordet vakenvila. Alltså inte sömn utan ett tillstånd där människan fortfarande är vaken och mottaglig, men där nervsystemet får vila från en viss typ av ansträngning. Vakenvilan är viktig och naturen kan, säger hon, erbjuda just det.

Hon talar om det som kallas restorativa faktorer,­ och om hur olika komponenter i landskapet påverkar oss mer än vi kanske själva förstår. Hur långt man ser. Hur landskapet är uppbyggt. Ljus och färg. Biodiversitet. Ljudmiljöer. Doftmiljöer. Sådant som gör att kroppen börjar koppla på lugn- och ro-systemet.

– Det här är faktorer som påverkar oss, vare sig vi vet om dem eller inte. Vistas vi i miljöer där vi ser långt, känner oss trygga, med omväxling i naturen,­ där vi inte nås av artificiellt ljus eller ljud, vi får dagsljus och måttlig rörelse – då får vi automatiskt­ den här kognitiva vilan många lider brist på. 

Det är alltså inte bara frågan om att ”gå ut lite”, som om all utomhusvistelse automatiskt vore likvärdig. En trafikerad grusplätt mellan två parkeringsytor är inte samma sak som en miljö där siktlinjerna öppnar sig, ljudnivån sjunker och sinnena får något annat att arbeta med än att bara sortera bort störningar.

– Vi människor behöver det här, säger Anna María. Det är egentligen självklart.

ett viktigt komplement

Det där ordet, självklart, återkommer hos flera av dem som arbetar med frågan. Och nästan alltid med samma underton av frustration. För om det nu är så självklart, varför har den här kunskapen inte fått större plats i vård, omsorg, rehabilitering och samhällsplanering?

Ola Bergqvist har levt med den frågan länge. I snart 20 år har han arbetat med olika naturinterventioner, bland annat inom psykiatrin i Östersund, och i dag på Friluftsfrämjandet. Han har sett verksamheter starta, få effekt, väcka entusiasm och sedan försvinna igen. Inte för att de inte fungerade, säger han, utan av andra skäl. Eldsjälar som slutade. Projektpengar som tog slut. Organisationer som tyckte att det verkade bra men inte riktigt visste hur det skulle in i ordinarie struktur. Det där som fungerar så länge någon bär det på sina axlar, men sedan har en tendens att dö ut.

Han beskriver en vård och omsorg som ofta är bra på att behandla symptom, men sämre på att ta hand om sådant som ligger under och runt omkring. Natur och friluftsliv ersätter inte annan behandling, understryker han. Det är inte ett argument för att sluta med mediciner eller terapi eller annan vård. Men genom att bidra med rörelse, lugna miljöer, meningsfullhet och mänsklig gemenskap kan naturbaserade insatser göra väldigt stor skillnad.

– Det vore egentligen konstigt om vi inte tog den här kunskapen på större allvar, säger han.

inget föregångsland

Sverige har, menar han, varit sent ute med att erkänna evidensen. Andra länder, som Stor­britannien och USA, har kommit längre tidigare. Ett skäl är, tror Ola Bergqvist, att forskning inom området länge värderats på ett sätt som inte riktigt­ passat hur den faktiskt bedrivs. Ett annat är att mycket makt i vården ligger där traditionella sätt att se på behandling fortfarande väger tungt.

Privat har de flesta lätt att ta till sig rönen. Vi vill gärna att barnen lägger bort telefonen och är ute en stund, och vi tar med gamla mamma på promenad i skogen för vi ser att det gör henne gott. Men när samma erfarenhet ska översättas till yrkesliv, till verksamhet och riktlinjer, budgetar och strukturer,­ då blir plötsligt allt mycket mer komplicerat.

Anna María Pálsdóttir beskriver hur många nom vård och omsorg både har kunskap och intresse, men stöter på strukturella hinder. I en hospiceverksamhet hon nämner fanns förståelse för vinsterna, men också sådant som rutiner, bemanning, ansvarsfördelning och andra hinder som gjorde att den enskilda medarbetaren inte riktigt fick loss det, trots att viljan och kunskapen fanns. I äldreomsorgen finns det samma dubbelhet. Många uppskattar verkligen att komma ut, både boende och personal. Att få känna årstiderna och vara en del av något större. Att få vara i en levande miljö där tiden märks på andra sätt än genom dagens måltider och personalens schema. 

– Men det kräver att någon har tänkt igenom hur det ska gå till. Att det finns miljöer som går att använda. Att utevistelse inte blir något som sker ”om det hinns med” efter allt annat, utan en del av själva verksamheten.

Så varför beter sig systemen fortfarande som om detta vore en ny, tveksam och lite småflummig idé?

En del av svaret verkar ligga i status. Ola Bergqvist säger det rakt ut: det är för enkelt. Vi är på något sätt bättre rustade att ta till oss det som kommer med apparatur, specialisering, avancerade metoder och ett språk som låter tillräckligt svårt. Att dagsljus, frisk luft, måttlig rörelse, natur­kontakt och meningsfull samvaro skulle spela så stor roll framstår lätt som alltför enkelt för att vara riktigt fint. 

Ett fysiskt kvitto

Anna María Pálsdóttir kallar det för ”ett slags ­kognitivt snobberi”, där det som sker genom kroppen, sinnena och sammanhanget får lägre status än det som låter tillräckligt intellektuellt.

– Vi är märkligt fixerade vid att människan ska sitta still och ta in information på ett smalt sätt, som om kunskap och förändring främst vore något som sker från nacken och uppåt. Men hela kroppen behövs. Människan lär med hela systemet. 

Några som ofta märker detta är vårdpersonal som använder samtal som en behandlingsform, konstaterar hon.

 – Den som inte är mottaglig för ännu ett samtal i ett terapirum kan ibland långsamt börja närma sig både sig själv och andra när något annat också får vara med: marken under fötterna, ett praktiskt moment, ett djur, en odlingsbädd, en stig.

Det där låter kanske självklart för den som ägnar stora delar av sin fritid åt friluftsliv. Men det är just den sortens självklarheter som ibland verkar ha svårast att ta sig över tröskeln till institutionernas värld.

David Appel visste för ett par år sedan inget om restorativa faktorer eller nationella riktlinjer. Och han behöver inte kunna namnen på de processer som pågår i kroppen för att veta att något förändrats. För honom har skillnaden varit uppenbar och väldigt konkret. Ångesten har lättat när han kommit ut. Smärtan i ryggen finns kvar, men tar inte upp hela medvetandet. Han har börjat sova bättre. Han känner hunger. 

– Det är ett sådant tydligt fysiskt kvitto på att saker har börjat fungera i kroppen igen. Spiralen har börjat snurra åt ett positivt håll. Tänk att det kunde gå så fort, jag som knappt lämnade lägenheten förut.

Viktigt att förebygga

Anna María Pálsdóttir nämner studier som visar hur gröna miljöer kan påverka allt från återhämtning och kognition till incidenter och välbefinnande i institutionella miljöer. Hon talar om äldreboenden, hospice, anstalter och rehabilitering efter sjukdom. Om vikten av utsikt, utemiljöer och möjligheten att faktiskt komma ut. 

Hon nämner också något som är lätt att missa när man fokuserar på sjukvård och behandling: att naturen inte bara lindrar, utan också förebygger. Att vardaglig kontakt med naturen i livsmiljöer, skola, vård, omsorg och stadsplanering på sikt påverkar hur vi mår, hur vi fungerar och hur mycket hjälp vi behöver av samhället. Här finns alltså pengar att spara, på många plan.

Ola Bergqvist är inne på samma spår, men från andra hållet. 

– Jag har jobbat mycket som guide på berg och fjäll och insett att här finns en yrkesgrupp som skulle kunna gå att använda på ett väldigt bra sätt i vården. Tänk dig som en sjukgymnast, fast utomhus. Människor som vet hur naturbaserade insatser kan läggas upp, som kan leda på ett tryggt sätt och som förstår vad som händer när människor får rätt förutsättningar att vistas ute tillsammans. Tänk hur mycket mediciner vi skulle kunna spara in på. För det vet vi, behovet av bland annat ångest­dämpande mediciner sjunker när patienterna får vistas i naturen på ett tryggt sätt. 

Passar till regeringen

Både Anna María och Ola pekar på att det som ­saknas inte främst är fler bevis, utan tydligare styrning. Riktlinjer. Uppdrag. Långsiktighet. Rekommendationer från Socialstyrelsen. Nationell standard. Strukturer som gör att det här inte blir beroende av enskilda eldsjälar eller tillfälliga projektpengar.

– Vi kan fortsätta forska hur mycket som helst, men om regeringen inte tar bollen och säger att nu satsar vi, då kommer vi inte framåt, säger Anna María.

Ola lägger till att naturbaserade insatser dessutom är billiga, jämfört med mycket annan vård som erbjuds idag. Men det behövs långsiktighet och stabilitet. 

Han är ändå hoppfull. Något håller på att hända, upplever han. Att nationella nätverk och gemensamma standarder faktiskt är på väg att ta form. Att det, efter många år av kortlivade öar, finns en chans att bygga fastare mark.

– Just nu är det faktiskt roligt, för det rör på sig. Vi har långt kvar, men det rör på sig.

I Skåne fortsätter David Appel med sina turer tillsammans med Häng med oss ut. Självförtroendet växer och saker som för bara ett par år sedan tedde sig helt omöjliga är nu vardagsmat.

– Vilken tur jag har haft som fått möta den här verksamheten och fått en ny chans på livet. Men tänk om det inte bara skulle bygga på tur. Tänk om alla som behöver det skulle få möjlighet att möta naturen och friluftslivet på det här sättet. Vilken vinst det vore, för oss alla.  

Häng med oss ut

Metoden Häng med oss ut bygger på återhämtningsteori, kamratstöd samt naturens och aktivitetens påverkan på psykisk och fysisk hälsa. Friluftsfrämjandet utbildar personal inom till exempel socialtjänst, LSS, vuxen-psykiatri, missbruksbehandling, rätts-psykiatri, primärvård och BUP. Metoden används i dag i cirka 60 verksamheter spridda över landet. Det behövs ingen tidigare friluftsvana. Metoden bygger vidare på vårdgivarnas befintliga kompetens i att möta personer med psykisk ohälsa och kompletterar genom utbildning med grundläggande friluftskunskap.
Källa: Friluftsfrämjandet