Claes Grundsten: ”Jag vill äta upp Sarek”

Efter 60 år i Sarek känner Claes Grundsten vår vildaste nationalpark som sin egen ficka. Vad gör det med upplevelsen? Vi möter upp honom hemma på Ingarö och pratar närvaro, hemkänsla och kärlek.

Nej, det är inte Zeb Macahans ande som har emigrerat till Ingarö i Stockholms skärgård. Men när Claes Grundsten kommer stapplande över gårdsplanen är det med en aning mindre elegans än vanligt. Gårdagens löprunda slutade med ett platt fall och en rejäl sträckning i vaden.

– Jag springer här uppe i skogen varannan dag, men igår kom jag inte längre än 150 meter innan jag körde högerfoten i en sten och föll i backen. pang, sa det. Min första tanke var ”jävlar, nu spricker sommarens Sarekvandring.” 

Att göra intervjun till fots i närområdet, som planerat, är inte att tänka på. Jag föreslår att vi går direkt på fikat men Claes tycker att någon liten skärgårdsvy ändå måste skådas. Han haltar ner i diket mitt emot villan, viker undan nysprucket björksly och tar fart uppför en liten slänt. 

Halvminuten senare står vi på en klipphäll med utsikt över Säbyviken och knastrande vitmossa under fötterna. Nere i vattenbrynet ligger samfällighetens brygga och några uppdragna ekor i glada färger, varav minst en ser ut att behöva lite kärlek. Claes följer en ormvråk med fingret tills jag också ser den. 

Det här är hans hemmaplan. Torra hällmarker, ­knotiga tallar och smala stigar som slingrar sig mellan skog, stugområden och havsvikar. Det är här han tillbringat mest tid genom åren, även om de flesta nog förknippar honom med höga berg och otillgängliga vildmarker.

– Inget slår fjällen, men skärgården ligger inte långt efter.  Vi har ett par kajaker i garaget som vi drar ner hit på vagn. Eller numera slänger vi oftast upp dem på takräcket och kör en bit, så man hinner ta sig lite längre ut. Jag är mest tänd på de öppna vyerna med låga, karga klippor. 

adjö till skrivbordet

De flesta med intresse för natur och friluftsliv har nog minst ett par böcker av Claes Grundsten hemma i hyllan. Runt 40 stycken har det blivit sedan debuten 1983, både praktiska vandringsguider och påkostade bildverk som får kaffet att kallna. Några av de mest omtalade är Sveriges nationalparker, Äventyrets stigar, Skärgård,­ och åtskilliga titlar med vår allra nordligaste fjällvärld som utgångspunkt.

Men att han skulle bli en kringresande egen­företagare­ med världens mest skyddsvärda naturområden som sitt fält var inget Claes tänkte sig när han sökte till ­universitetet på 70-talet. Han hade ett grundmurat intresse för utelivet, men man skulle ju ha ett riktigt yrke också.

– Jag läste biologi och naturgeografi bland annat. Det är ämnen som fort­farande intresserar­ mig, men jag insåg rätt snabbt att jag inte är någon byråkrat. Jag är inte skapt för att sitta vid ett skrivbord hela dagarna.

Men det gjorde han, i ganska många år. Först som forskare vid Stockholms univer­sitet och därefter på Naturvårdsverket, där Claes arbetade med fjäll- och nationalparksfrågor. Med tiden blev han en av landets främsta experter på området.

Kvällar, helger och semesterveckor ägnades åt att utforska den natur han på arbetstid mötte i knastertorra rapporter. Han fotograferade och skrev minnesanteckningar under turerna, ett nöje sedan tonåren. Men i början av 80-talet sålde han in sina första artiklar till Ute­magasinet och STF:s tidning Turist, och lade grunden till sin kommande guideboksserie På fjälltur.

– Jag hade faktiskt läst en kurs i journalistik på universitetet, men åren på verket förstörde mitt språk. Mycket energi gick åt att tvätta bort den värsta kanslisvenskan, så gott det nu gick. Men det blev bättre med tiden.

1993 stämplade Claes Grundsten ut för gott, ställde undan inneskorna och började kalla fjäll och skärgårdar för sitt kontor. 

– Det var en guldålder för fotografer, innan Internet och mobilkameror. Idag är det nog betydligt tuffare för den som vill kasta loss.

en tidig äventyrare

Hemma i vardagsrummet har Claes fru Jill dukat fram kaffe och en korg med enorma bullar. Tre udda ­muggar står mitt på bordet, jag sträcker mig efter en blommig men Claes skjuter raskt fram en vit med texten Tarfala Research Station.

Väggarna är tätt smyckade med fotografier, ­akvareller och någon oljemålning, de flesta med landskapsmotiv. Ovanför ett valv sitter en inramad­ tusenlapp, vi skrockar åt att just det konstverket är lätt att värdera. 

Det var 2015 som Riksbanken hörde av sig och ville ha ett av Claes Sarekmotiv på landets högst rankade sedel.

– Smickrande, förstås. Jag har tagit bättre bilder av Sarektjåhkkå men den gör sig bra där. Synd bara att ingen använder kontanter längre …

För att ta en sådan bild räcker det inte att vara fotograf, du behöver också vara äventyrare. 

– Jo, jag skulle nog kalla mig det. Äventyrare, utforskare. Sen har jag ju inte gjort den typen av grejer som Göran Kropp, Chlumska, Skinnarmo och gänget. De är en yngre generation som växte upp med andra möjligheter.

Jill flikar in att Claes faktiskt gav sig ut på äventyr­ redan innan han börjat skolan, och ställde till med stor kalabalik när han bodde med sin familj i Årsta på 50-talet. 

– Det stämmer, ler han. Farfar hade berättat att vid Årstaviken gick båtarna till Amerika och det satte myror i huvudet­ på oss fyra-femåringar. Så vi drog iväg en dag, jag och Bengt. 

Äventyret fick ett abrupt slut när någon hittade pojkarna längst ut på en hög klippavsats. Rådiga vuxna smög sig fram och fångade in dem snabbt som ögat, och avstyrde katastrofen. 

Claes minns en berusande frihetskänsla.

– Den där driften, att ta sig ut, den har alltid­ funnits i mig. Konstigt nog, för varken mina ­föräldrar eller syskon har varit det minsta intresserade av äventyr.

I sin senaste bok, Sarek – en biografi, släpper Claes in läsaren närmare än tidigare. Han berättar­ om uppväxten i Stockholms södra förorter, om hur han hittade hem i Scouterna och Friluftsfrämjandet­,  och om vännerna som delade drömmen om att utforska otillgängliga landskap, bestiga höga berg och sova under stjärnorna. Men framför allt handlar boken om Sarek, och hur fjällområdet följt honom genom livet sedan första besöket 1966.

– Tycker du att titeln är bra? Mitt arbetsnamn var 60 år i Sarek, det säger mer direkt vad det handlar om. Men förlaget ville ha in det här med biografi. Det ger ju en mer litterär känsla. 

Jill och jag ger tummen upp. Men när jag kör från Ingarö några timmar senare tänker jag att den borde hetat Sarek – en kärlekshistoria. 

våra fjäll är våra

Claes var 16 år första gången han satte foten i Sarek, i lag med två vänner han träffat genom främjandet. De hade gått en klätterkurs hemma i Stockholm och kände sig nu redo för landets ­tuffaste terräng. ”Med pubertal rebellanda ifråga­satte vi alla auktoriteter utom våra egna hjältar­ som främst var vildmarksförfattare, polarfarare, bergsklättrare och kända upptäcktsresande från förr”, skriver han i boken.

Sitt första Sarekmöte minns han fortfarande med skärpa, hur fjällen tycktes gränslöst höga och framkallade en känsla som liknade förälskelse. Han använder ord som ”fascination”, ”attraktion” och ”knockout”. Med tiden slipades känslotopparna en aning och en djupare, mer bestående kärleksrelation växte fram.

Claes innerliga beskrivningar av Sarektjåhkkå, Luohttoláhko, Sarvesvágge och andra favoritplatser inspirerar. Men de väcker också en smula avund. Han verkar se lite mer än vi andra, känna lite starkare. 

– Främst känner jag kärlek till landformerna, labyrinterna. Sarek är så otroligt fascinerande. När jag tittar på kartan och hittar någon plats där jag inte har varit ännu – jo, de finns – så tänker jag ”hur ser det ut om man står där, och tittar ut dit?” Jag vill lära känna varje liten vrå av landskapet, ur alla tänkbara perspektiv. Jag vill äta upp Sarek!

Jill fnissar till. Där har vi rubriken.

Sarek är den stora kärleken, men långt ifrån den enda. Claes har genom åren besökt närmare 100 länder och utforskat världens mäktigaste landskap med kamera och anteckningsblock.

Äventyrets stigar, där han lyfter natur­områden och vandringar på sex kontinenter, har översatts till flera språk och kallats ”världens­ vackraste bok om trekking”. Hans känslor har svallat i Himalaya,­ på Borneo, i Alaska, Nya Guinea och Alperna. Men inte som i Sarek.  

Claes tror att den relativa närheten spelar in. Våra fjäll är våra, de andra tillhör andra.

– Jag brukar fundera på det varje gång jag går över gränsen till Norge. Naturen ser likadan ut, men ändå känns något annorlunda. Plötsligt blir man en gäst i norrmännens fjäll. Kan du förklara det? Medan man på svenska sidan är en invånare. Vi har fortfarande jävligt mycket nationalkänsla i oss, även om vi kanske inte tror det. 

den spatiala känslan

Jag har pratat Sarek med Claes Grundsten flera gånger tidigare, både i samband med artiklar han skrivit för Utemagasinet och inför egna turer. Det som är påtagligt är att han tycks ha någon sorts fotografiskt – eller topografiskt – minne, där han ser kartbilden i levande form för sitt inre. Han kan förklara en färdväg med samma detaljrikedom som en innerstadskis beskriver tunnelbanesystemets röda, gröna och blå linjer med knytpunkter och krökar. Finns det en baksida?

– Nej, det tycker jag är enbart positivt. Den spatiala känslan finns där hela tiden, även när jag utforskar nya områden – den går liksom inte att koppla bort. Det är en styrka jag har stor nytta av i mitt fotograferande. 

Den stereotypa bilden av äldre fjällrävar som muttrar över teknisk utveckling stämmer dåligt in på Claes. Han var snabb att omfamna digitalkameran, har lättat sin packning med moderna material och nyttjar en svamp-app i hemmaskogen. När vaden brast ringde han läkarsonen Måns men rådfrågade också Chat gpt. 

Men det finns undantag. När det kommer till navigation gör han som han alltid har gjort.

– Jag kör med tryckt karta och kompass. Då måste man samtala med landskapet på ett annat sätt än om man går med gps. Närvarokänslan är det stora med naturvistelsen.

en lyx utan dess like

Superlativen från premiärturen 1966 är för evigt inpräntade i Claes minne, men när han idag kliver­ in i Sarek är det med andra känslor i kroppen. 

– Ja, helt klart. Nu kan det kännas som att jag ”kommer hem” när jag går in i Rapadalen, med de känslor det innebär. Hemkänsla är fint, men det degraderar upplevelsen lite. Förväntningen infrias. Det som kan påverka styrkan i upplevelsen är vädret. Är det grinigt känns det etter värre att platsen är hemtam, men är det kanonväder blir det en lyx utan dess like.

Claes vill inte snacka ner skogen, han trivs där också, men som miljö är den ganska generisk.

– Fjällen är det mest personliga landskapet vi har, varje vy är unik. Men jag skulle kunna ta en bild i skogen här bakom huset och hävda att den är tagen i Tyresta nationalpark.  

Han förstår att inte alla faller pladask för karga fjäll­världar. Kala toppar och ändlösa blockstensfält kan kännas både ogästvänliga och monotona, ­särskilt när regnet piskar och molnen ligger lågt. Det har han själv upplevt många gånger. Men känslan av att vara liten inför något större är i hans värld en del av lockelsen.

– Vi är ju olika, vi människor. Vissa mår bra i de här prunkande gröna miljöerna där man kan känna sig omsluten. Jag hör till dem som växer av att känna min egen obetydlighet i naturen. Det är då alla existentiella funderingar kommer: Vem är jag, vad gör jag här, vart är jag på väg?

räknar med strapatser

Det finns också en annan kärlekshistoria i Sarekbiografin. Den mellan Jill och Claes. Vi får följa dem från första mötet i tonåren och vidare genom livet och fjällvärlden. 

Jill växte upp i en friluftsfamilj som gjorde utflykter­ i närnaturen och åkte på skidresor norröver, men det var Claes som tog med henne på vandring i fjällen första gången. Senast de gick i Sarek tillsammans var ­sommaren 2024 – då var de ute i tre veckor och följde i stort sett samma rutt som 1969. 

– Vi ville fira våra 55 år i Sarek. Inför den turen gick jag för första gången med ryggsäck i skogen och vandringstränade – det hade jag inte känt att jag behövt tidigare, säger Jill. 

Nu i sommar är det alltså dags för ännu en jubileum­stur, när Claes och Sarek firar 60 år tillsammans. Han hade hoppats­ få med sig både fru, barn och barnbarn men det visade sig svårt att hitta två juliveckor då alla kunde komma loss. Men någon solotur lär det knappast bli, Claes har gott om vänner som inte kan tänka sig något bättre tidsfördriv än att korsa Sarek till fots. 

Jill har inte bestämt sig än. Hon fyller 80 nästa år och tänker att det kan bli lite besvärligt, särskilt om de råkar ut för dåligt väder.

– Det blir tungt med all packning förstås, och en massa strapatser. Jag vet ju vad det innebär, och det är inte det att jag inte skulle klara det. Men jag vet inte om jag vill.

– Hon är i bra form för sin ålder, konstaterar Claes som ännu inte gett upp hoppet.

Om Jill följer med på jubileumsturen återstår att se. Men medan många jämnåriga får nöja sig med att bläddra i gamla fotoalbum planerar de här två fortfarande nya äventyr.

– Ja det är nästan lite unikt, tillstår Claes. Vi har inte tänkt så mycket på det tidigare, men nu inser vi att det är något att känna tacksamhet för. Och bara att vi har hållit ihop i snart 60 år är ju en prestation i sig. 

Så vad är hemligheten?

– Vi gillar ju samma saker, säger Jill, det här enkla och spartanska friluftslivet där man bär med sig allt man behöver. Men jag tror att det är viktigt att kunna leva var för sig också. Det har vi alltid varit bra på.

en ny fjällmänniska

Till en början var det ovant att skriva personligt, och utan de starka bilderna Claes normalt kunnat luta sig mot i sitt författande. Men han är glad att han jobbade sig igenom svårigheterna.

– All faktabaserad text kommer ju att ersättas av AI framöver, det är det personliga som har en framtid. Jag inser ju det.

– Du har ju nästan skytt det personliga tidigare, det här med ”jag” i texter, skjuter Jill in.

– Ja, vi är ju inte som jänkarna. 

Claes har skrivit åtskilliga turbeskrivningar genom åren men saker som att gå vilse, bli osams, dra på sig kylskador eller rutscha utför en glaciär och halvt slå ihjäl sig brukar sällan hamna i tryck. Nu öppnar han den dörren. Svårast var ändå beslutet att skriva om hjärtat.

– Jag har ju en pacemaker sen 2018, skulle jag nämna det eller inte? Men det är ju så det är. Och det är inget som har hindrat mig på något sätt, tvärtom.  

Claes gillar fortfarande att söka upp nya platser­ i nationalparken där han inte varit förut. Han försöker peta in ett par stycken under varje tur, men säger att det kan inte jämföras med ungdomens topp­samlande och jakt på utmaningar.

I boken berättar han om en vintertur 2011 med kompisen Göran, som exempel på sin ”förvandling som fjällmänniska” med åren. De båda är på väg att bestiga Ähpártjåhkkå på skidor, men med bara 200 höjdmeter kvar väljer Claes bort toppen. Han stannar och njuter av stunden – trots att han har ork, tid och väder för att ta sig hela vägen. 

– Vi hade sett en järv på nära håll, den sprang rakt upp för sluttningen utan att pausa. Den synen hade ett jävla impact på mig. Jag var så tagen av järvupplevelsen och behövde liksom tid att smälta den. Och så var det så fin utsikt från passet. Jag stannade och fotograferade medan Göran tog sig upp och tillbaka.

Claes tillägger att han hade bestigit toppen 40 år ­tidigare, så någon eventuell lust att ”checka av” den kände han inte. Men han tror att beslutet varit detsamma oavsett. 

– Jag känner inte att jag har något att bevisa när det gäller Sarek, inga måsten. Att vara närvarande i stunden, och lära känna något in i minsta detalj, det är det som är grejen. Det driver mig att återvända.

ingen klassisk pensionär

Zeb, parets miniature american shepherd, har tröttnat på allt detta sittande och pratande. Jill förklarar att det blir promenad om bara en liten stund och med det låter han sig nöja. 

Självbiografi, det brukar vara ett tecken på att man vill knyta ihop säcken. Men Claes Grundsten är nu ingen klassisk pensionär. När framtids­planerna kommer på tal lättar han ur karmstolen och ­linkar bort mot läshörnan, och kommer tillbaka med en dummie till ett hemligt fotoprojekt han hoppas ska bli verklighet.

Och Sarekbesöken har de senaste åren varvats med resor söderut, till Eriksberg i Blekinge.

– Ett helt fantastiskt område som jag blivit förälskad i. Sveriges mest unika skärgård, där ädellövskogen går ända ner och möter havet.  

Jag frågar om han tar sig an nya projekt för att ha något att hänga upp sin fria tillvaro på eller för att idéerna tränger i skallen.

– Det är ju det senare. Jag gör bara det jag verkligen brinner för. 

En utmaning är att det brinner rätt bra, Claes har mycket han vill göra. Frågan är vad han ska prioritera? Kanske skriva den där filosofiska essäboken om människan och naturen som han tänker allt oftare på.

– Eller fiction, det skulle vara otroligt spännande. Då kan man plocka ur de mörkaste vrårna i sitt sinne. Men då måste det bli under pseudonym. Det går inte att med mitt varumärke komma ut med en roman med kärlek, sex och hela skiten – ingen skulle ta det på allvar.