Kanske är detta sommaren då Utemagasinets chefredaktör Marie Kjellnäs äntligen blir en fjällöpare: ” En sån där som inte bara snackar eller dagdrömmer om att springa på stugtur i västra Jämtland eller runda Mont Blanc i löparskor”.
Text: Marie Kjellnäs, Foto: Sofie Lantto
Fjällsluttningen lyser försommargrön, med färgglada stänk av de där blommorna jag alltid glömmer namnet på. Jag springer, springer, springer – lätta fötter, stora kliv, vinden och solen i ryggen. Vårfloden dånar i dalen, snötopparna skickar solkatter.
Ryggsäck har jag förstås, fylld med mat och extrakläder men så lätt och kramgo att den nästan inte känns. Höga strumpor och löparkeps; skor med bra bett; karta och kompass på handleden. Ja, det hela är lite som på sidan 72 i nya numret av Utemagasinet.
Det enda problemet med min dagdröm om fjällöpning är att den inte är sann. Vandrat har jag gjort i 25 år eller så, täckt in nästan hela den svenska fjällkedjan i makligt tempo – men antalet löpsteg i samma miljö är i princip noll. Zero, zip, zilch, nada.
Härom dagen träffade jag på en herre som kunde betydligt mer än jag om fjäll och friluftsliv. Han konstaterade att han ”läst alla böckerna” och äntligen ”fått ihop en riktigt bra bucketlist” efter att ha snöat in på vandring på 90-talet. Nu gällde det bara att komma iväg, sa han. Ta sig ut. Några gånger hade det nästan hänt. Ryggsäcken hade varit packad, rutten planerad, bilen tankad. Men så dök något upp, tiden rann iväg. Hunden fick en sticka i tassen. En gammal far behövde hjälp. De ringde från jobbet. Men det går ju fler tåg, sa han.
En vår för några år sedan bokade jag in mig på en nybörjarkurs i stiglöpning med Team Nordic Trail, vi tränade varje torsdagskväll i ett naturreservat någon mil hemifrån. Inte för att jag behövde lära mig springa, det kan väl alla, utan för att jag ville bli en stiglöpare. En sån där som inte bara snackar eller dagdrömmer om att springa på stugtur i västra Jämtland eller runda Mont Blanc i löparskor. Kursen var svinbra, torsdagar blev min nya favoritdag. Fjällspring nästa, kära dagbok!
Men så dök något upp, tiden rann iväg. Hunden fick en sticka i tassen. En gammal far behövde hjälp. De ringde från jobbet. Men det går ju fler tåg, väl?
Jag kan tänka att vandring, det måste vara världens enklaste sysselsättning – du behöver bara öppna dörren och sätta en fot framför den andra. Ändå är det ganska vanligt att folk inte kommer till skott, trots att viljan finns där.
Anette Andersson, som skrivit och fotograferat ”8 turtips för löpare med fjällängtan” i nya numret, påminner om att löpning bygger på samma grundprinciper. Och det är inte per automatik jobbigare än att vandra. För den som bara mött fjället med stor ryggsäck och grova kängor kan det rentav kännas befriande att packa superlätt och Lillahuset-på-prärien-tumla utför gröna sluttningar. Brant uppför? Gå, för tusan.
Så, nu har jag nästan övertalat mig själv igen. I sommar blir det fjällspring – varvat med vandring, efter lust och förmåga. Sällsjöfjället runt, nog låter det som en bra debut?
/ Marie Kjellnäs, chefredaktör Utemagasinet
