Kenneth Shaw: ”Lätta prylar gör dig flexibel”

Kenneth Shaw lämnade chefsjobbet och startade Sveriges första nätbutik för lätta friluftsprylar. Nu växlar han upp med egna varumärket Sarek Gear, vars hela utbud designas och sys i Umeå.

Ursprungligen publicerad i Utemagasinet nr 3-4/21

Text: Marie Kjellnäs, Foto: Sofie Lantto

Ett trettiotal tält står utspridda på en grön yta i Rudans friluftsområde, just där Sörmlandsledens femte etapp ­startar. Vissa ser nästan ut att vara gjorda av papper – men det är de förstås inte. Här handlar det om extremt starka och vädertåliga lättviktsmaterial, där kungen i djungeln heter Dyneema Composite Fibre, DCF. 

Tältträffen är ideell och de flesta exemplaren­ som visas upp tillhör privatpersoner. Många som går runt och känner, klämmer, frågar har aldrig tidigare sett tält från lättviktsmärken som Mountain­ Laurel Designs, Tarptent eller Six Moon Designs annat än på nätet. Vi träffar vana vandrare som successivt slagit in på lättviktsleden, men här finns också ultranördiga tältsamlare och nyfikna nybörjare.

Ett av tälten kommer från svenska Sarek Gear vars hela utbud designas och sys för hand i Umeå. Det är ett enkelt pyramidtält i DCF för 1–2 personer, som ska klara extrema miljöer och skitväder året runt. Vikten? 349 gram.

Lättvikt på turné

Mannen bakom Sarek Gear heter Kenneth Shaw och det är honom vi kommit för att träffa. I ett hörn av området har han byggt upp ett litet showroom under markisen på sin husbil, där han inte bara visar upp egna kreationer utan också lätta och ultralätta prylar av andra fabrikat. Allt går att köpa i nätbutiken Kenneth driver sedan 2017. 

Stoppet här i Rudan är Kenneths sista på en liten turné som de senaste dagarna samlat ryggsäcks­bantare i Skellefteå, Gävle och Uppsala. Tidigare hade han ett showroom i Stockholm för nyfikna, men idag är verksamheten centrerad till Umeå med mer eller mindre spontana ”roadshows” som komplement. Tider och platser meddelas via sociala medier. 

– För mig har det alltid varit viktigt att möta kunderna där de befinner sig. Man måste bygga upp trovärdighet. Det känns särskilt viktigt eftersom det mesta av det vi säljer inte finns i vanliga, fysiska friluftsbutiker. 

Det ultralätta tältet från Sarek Gear väcker förstås intresse. Klarar det verkligen en storm i svenska fjäll, som namnet ger sken av?

– Det enkla svaret är ja, absolut. Men du kan inte gå direkt från ett Hilleberg Kaitum till det här och tro att du får samma upplevelse. Kaitum ger dig maximal komfort, du känner dig trygg. Det är ett jättebra tält i många sammanhang.
Men ­pyramidtältet som typ har funnits i tusentals år, och nu kan vi med extrema material göra dem superlätta men ändå tåliga. Det ger helt nya möjlig­heter, särskilt om du vandrar långt eller vill röra dig snabbt i riktigt tuff terräng.

En kompis är okej

Kenneth Shaws accent skvallrar om en amerikansk bakgrund. Han växte upp i den lilla byn Herlong i nordöstra Kalifornien, som i grunden var och är en militärbas. Mamma, pappa, morfar och bror jobbade alla inom det amerikanska försvaret.

Runt basen är det öken i alla väderstreck och rader av pampiga berg i horisonten. Kenneth berättar att en stor del av marken är statligt ägd och därmed öppen för allmänheten, vilket inte hör till vanligheterna i USA. Han gav sig tidigt ut på äventyr – men några lättviktsturer var det knappast fråga om.

– Nej då var det mycket motorcykel, skju­t­vapen och campingtält. Mest var jag ute ensam, jag har aldrig varit särskilt social. En till människa är okej, är det fler än så blir jag lite trött. 

Han konstaterar att de senaste arbetsdagarna inte direkt varit introvert-anpassade. Energitanken är nere på rött och ­bädden bak i husbilen känns extremt lockande. 

Är det ett släktdrag, kanske?

– Tvärtom, både mina föräldrar och storebror är väldigt sociala och utåtriktade. Kanske är det ­därför jag blev introvert. Jag föddes in i ett evigt pratande – om de för en gångs skull var tysta i två sekunder, då ville ju inte jag förstöra det med att prata!

Träden stod i vägen

I gymnasieåldern varvade Kenneth motorcykel­turerna med vandringar i Sierra Nevada-bergen. Han pluggade och extraknäckte som DJ i Reno och andra städer i närområdet, men tyckte att livet stod och stampade.

– Då träffade jag en svensk tjej, hon var utbytesstudent på min skola. Okej, jag hänger med över. Jag hade ju ändå inga planer. För mig var Umeå enormt, det var som att komma till en storstad. Samtidigt kände jag igen friheten och närheten till det vilda hemifrån. 

När vi skriver 2022 har Kenneth Shaw bott mer än halva sitt liv i Sverige, mestadels i Umeå men med ett längre mellanspel i Stockholm. De ­första åren jobbade han ”som en galning” i ­restaurangbranschen och som DJ, senare som chef på Arbetsförmedlingen.

– Det var alltid mycket folk och stress på jobbet, så det kändes skönt att komma ut i naturen när jag var ledig. I början hade jag lite svårt för skogen, jag tyckte att träden stod i vägen för utsikten. Man fick liksom ingen överblick. Men sen kom jag upp till svenska fjällen – wow.

Några friluftsprylar hade han inte fått med sig i flytten, så det blev till att bygga upp en ny ­packning från scratch. Det gick sådär.

– Jag köpte det billigaste jag kunde hitta av allt, ryggsäcken vägde mer än 25 kilo i början. Jag fick stanna och vila efter varje kilometer, det var helt absurt. Vad håller jag på med?

Av ren självbevarelsedrift började Kenneth kolla viktangivelserna på produkterna i friluftsbutiken, bytte ut tältet på 3,9 kilo mot ett på 1,7 och den åbäkiga ryggsäcken mot en mindre och lättare. 

För att dokumentera sin lättviktsresa, och ­­kanske inspirera andra som bar runt på mer än nöd­vändigt, drog Kenneth igång både en blogg och en Youtube-kanal runt 2010. 

– Då i början kände jag inte till några andra svenskar som höll på med lättvikt. Jag körde mitt eget race, testade en massa utrustning och bytte ut en sak i taget. Fokus låg hela tiden på natur­upplevelsen och inte på utrustningen i sig. 

Som en stor snöboll

Idag är ”lättviktsresa” ett vedertaget begrepp, åtminstone i en växande krets av entusiaster som vill lätta upp sitt friluftsliv. Berättelser liknande ­Kenneths delas i sociala medier och nischade forum på nätet. På Facebook har gruppen Vandra fjäderlätt på bara några år samlat över 16 000 medlemmar och Ultralätt utrustning, som startades 2021, har redan nästan 7 000. 

Annat var det för tio år sedan. Kenneth hade hittat och hookat upp med Jörgen Johansson, som skrivit lätt­viktseposet Vandra fjäderlätt, och de smidde gemensamma planer. Målet var en butik eller mässa – någon sorts platt­form för lättvikts­intresserade.

– Men lättvikt var iskallt, ingen var intresserad. Det var den feedback vi fick. Några av de större varumärkena hade testat men utan succé.

Kenneth daterar vändpunkten till 2016, 2017 ungefär. Och den var digital.

– När webbhandeln kom igång kunde vem som helst plötsligt beställa grejer från utlandet. Man behövde inte åka till USA, eller känna någon där, för att få tag på en ultralätt ryggsäck eller vad det nu kunde vara. Och genom sociala medier har det blivit möjligt för nördar att mötas och dela erfaren­heter, se bara på facebookgrupperna. Det är som en stor snöboll nu.

Själv är han inte längre så engagerad i olika nätforum. Dels för att det tar en massa tid, som Kenneth hellre spenderar utomhus, men mest för att han nu är en kommersiell aktör i frilufts­branschen. För det blev ju en butik till slut, som han drivit på heltid i fem år. 

– Visst kan det hända att jag kommenterar, om det ­frågas om utrustning som jag har testat. Men jag får känslan att många ser mig som en säljare, att jag bara vill kränga saker. Och sen blir det lite tröttsamt när samma frågor återkommer. ”Hej alla, vilka är de bästa tälten under 500 gram?”. Mest aktiva i de här grupperna är de nykonverterade, de som upptäckt lättvikt de senaste två åren och är mitt i processen. 

Tanken att starta ett eget varumärke inom ultralätt friluftsutrustning har Kenneth burit med sig i många år. Produkterna skulle vara avskalade och kompromisslösa, i klass med de bästa utländska­ men anpassade för skandinaviska miljöer och väderväxlingar.

– Egentligen smygstartades Sarek Gear sam­tidigt som nätbutiken, 2017. Jag ­saknade ett ultralätt liggunderlag i cellplast och bestämde mig för att konstruera­ ett själv – det är fortfarande en av våra mest sålda produkter. 

En vecka för ett tält

Idag sys en liten kollektion av tält, innertält, ryggsäckar, tarpar och tillbehör i fabriken i Umeå. ­Kenneth skissar själv upp nya modeller (papper och penna!) och är ofta den som syr proto­typerna.

– Det har jag egentligen inte tid med, men jag gillar att sy. Sedan vi bestämde oss för att satsa 2020 har jag tre heltidsanställda och tre extra som kommer in och syr vid behov. 

Det tar en dag att göra en ryggsäck, en vecka för ett tält. En fabrik i Kina kan spotta ur sig flera hundra på samma tid. Men att flytta produktionen till Asien är inget ­Kenneth överväger. 

– Men jag tittar lite på Estland som komplement,­ om vi ska fortsätta växa. Det är svårt att hitta ­personal som kan sy i Sverige, den kompetensen­ försvann under 70- och 80-talen. Många är säsongare­ och det tar 3–4 månader­ att lära upp nya. Alternativet är att bestämma att vi inte ska bli så stora, bara fortsätta så här. Det är en ­lockande tanke.

När han pratar om ”vår kund” ser jag en senig, medelålders uteman med vind i skägget för mitt inre öga. Men den fördomen kommer på skam. Kenneth säger att könsfördelningen är 70/30 i manlig favör i nätbutiken, men när det ­kommer till Sarek Gear är hälften av kunderna kvinnor. 

– Ingen vill väl bära runt på 30 kilo, det är ju jättejobbigt – särskilt om man själv inte är så stor. Men vissa män tycker märkligt nog att det är tufft att bära tungt, att ”du har inte varit i fjällen om du inte har burit 30 kilo”. Men man stöter på allt färre av den machotypen, de är passé.

Inte så svartvitt

Själv känner Kenneth livet i sig när stormen yr över vinterfjället och hans ultralätta prylar står pall. Men på senare tid har hans friluftsliv gått in i en ny fas. Nu snackar vi glamping, tipitält med kamin och rejäla grytor över öppen eld.

– Ja, haha, jag är lite tungviktare i smyg. Vi har köpt en husbil för att snabbt och enkelt kunna ta oss ut i naturen med hela familjen­. Barnen älskar att fiska och grilla marshmallows, men att vandra är långtråkigt.

Några av tungviktsprylarna är så pass bra, tycker Kenneth, att de förtjänar en plats i hans lätt­viktiga nätbutik. Men då måste de vara antingen jättekul eller jättebra, betonar han, och sakna jämförbara alternativ som är lättare. 

– Det är inte så svartvitt. Ska man vandra långt tar man lätt utrustning, då vill man inte ha 25–30 kilo. Men ska jag bara gå tre kilometer och övernatta – då tar jag med kamin, fiskespö, lite mer komfort. Jag har verkligen all sorts utrustning. Men hade jag bara råd med en sort, då skulle jag välja lättvikt. Då är man mer flexibel.