Rogenområdet i Härjedalen bjuder på både knixig blocksten och lokal playa med kristallklart vatten. Utemagasinets Linus Meyer med sambo drog på sig trailskorna och sprang från stuga till stuga.
Text och foto: Linus Meyer
Foten halkar till, förlorar fästet och glider i sidled. Kroppen spänns reflexmässigt när jag försöker hålla balansen – och det är med nöd och näppe jag lyckas hålla mig kvar på spången. Nattens fukt och den låga temperaturen har lagt en osynlig ishinna över bräderna och det gäller att ha tungan rätt i mun om man vill slippa en faceplant i den iskalla myren.
Annas pannlampa dansar på stigen framför mig. Det är hennes första riktiga fjälltur. Vi provade att vandra en dag förra sommaren, men då tyckte hon att det var ”lite för långsamt och inte tillräckligt fysiskt utmanande”. Så i år valde vi i stället fjällöpning mellan stugor i Rogenområdet, gränslandet mellan Dala- och Jämtlandsfjällen.
Sakta tassar jag vidare på spången, som ett barn som tar sina första staplande skridskoskär. Så äntligen fast mark under fötterna, än så länge torrskodd.
En åtråvärd säsong
Efter att ha känt oss småtöntiga på centralstationen i Stockholm, utstyrda i skrikiga fjällöparkläder, var det skönt att efter många timmars resande kliva av bussen i friluftsmeckat Grövelsjön. Det här känns helt rätt. Planen är att springa från Grövelsjön till Storrödtjärnstugan och vidare till Rogenstugan – där vi springer ut till vägen, blir hämtade och körda till en hållplats för att ta bussen hem. Tre dagar ska det ta, och den totala sträckan är ungefär 51 kilometer. Några sovmorgnar lär det inte bli.
Dimman har legat tät sedan vi anlände men börjar långsamt lätta. Sakta men säkert tar vi höjdmeter för höjdmeter och lämnar Grövelsjöns fjällstation bakom oss. Morgonen gryr och vi släcker pannlamporna. Höstlandskapets alla nyanser av grönt, gult och orangerött dansar över fjällsidorna i det svaga gryningsljuset.
Jag har varit i fjällen många gånger för att försöka pricka in den här lika korta som åtråvärda perioden mellan sensommar och tidig vinter, då det ser ut som om fjällen brinner – men ofta har jag kommit för tidigt, eller så har de vackra färgerna redan täckts över av vinterns första snö. Men den här gången tycks vi ha prickat precis rätt.
Nästan bara tyskar
Solen bryter igenom molnen när vi närmar oss passet mellan Jakobshöjden och Blåkläppen. Jag stannar för att hämta andan och beundra skådespelet. Ända sedan min första vandring kring Rogen har jag velat springa i området. Det är känt för att vara mycket stenigt, svårgånget, folktomt – och det har lockat mig. Om man över huvud taget träffar någon är det med stor sannolikhet en tysk. Två tredjedelar av vandrarna i området är tyskar, enligt flera stugvärdar jag pratat med. Varför inte fler svenskar lockas av detta vilda och vackra fjällområde förstår varken de eller jag.
Bullens till middag
Underlaget för dagen är minst sagt varierande. Efter en stenig början blir det betydligt mer lättsprunget på den höga platån bort mot Hävlingestugorna. Där blir det återigen stenigt, brant upp och brant ned – så pass att vi måste gå kortare sträckor.
Det börjar kännas tomt i magen och benen är tunga. Inte så konstigt, vi har sprungit närmare två mil. Jag sätter upp en liten postit-lapp i huvudet med texten ”träna mer till nästa fjällöpning”.
Den långa spången som går svagt uppåt till vindskyddet vid Slagusjön känns nästan oöverstiglig. Väl framme tar vi en välbehövlig paus för att vila våra kroppar och fylla på med energi. Vid horisonten tornar de mörka regnmolnen upp sig precis som väderprognosen förutspådde, och just som den frystorkade lunchen är klar börjar det smattra mysigt på vindskyddets plåttak. De tänkta tio vilominuterna på de hårda britsarna blir till tjugo – smattret är sövande.
Till slut lyckas vi finna ork att kliva ut i spöregnet för att fortsätta de sista tre kilometrarna. Vätan har gjort de lavtäckta stenarna ruskigt hala. Tidigare under dagen har vi lekfullt studsat från sten till sten i den stökiga terrängen – nu får vi dra ned på både farten och lekfullheten för att inte halka. Genomdränkta anländer vi till Storrödtjärn-stugan. Den ligger vackert vid några mindre fjällsjöar i ett kargt och stenigt högfjällslandskap. Idag är vi de enda gästerna, berättar stugvärden. För att bära så lätt som möjligt har vi valt att köpa det mesta i matväg i de små butiker som finns i stugorna. Här vid Storrödtjärn finns det som Svenska Turistföreningen kallar ”det lilla sortimentet”, vilket ryms i en vanlig garderob. Så här på hösten kan det vara ganska utplockat i sortimentet men efter en lång och kuperad dag i våta trailskor smakar det mesta gott. Pasta med Bullens pilsnerkorv och ketchup uppiffad med lite allkrydda avnjuts i stearinljusskenet.
Från sten till sten
Storrödtjärn är den allra sydligaste av STF:s 43 fjällstugor. Modellen kallas ”Fjällstuga 65” eller ”Abrahamssonstuga”, står att läsa – ritad av arkitekten Tore Abrahamsson. På 60- och 70-talet byggde STF ”65:or” på mer än 20 platser längs den svenska fjällkedjan, vilket lär ha haft betydelse för fjällturismens utveckling.
Regnet upphör så småningom och molnen höjer sig. Genom fönstret ser vi fjället Storvätteshågna, som med sina 1 204 meter är Svealands högsta punkt.
Morgondagens väderprognos visar mer regn efter lunch, så det får bli en tidig kväll. Att halka runt långa sträckor på regnblöta stenar vill vi undvika i det längsta, bättre då att lämna stugan i gryningen.
Döda, vridna stammar
De första stegen är morgonstela och stapplande men snart rullar benen på i den lätta terrängen. Ju närmare vi kommer Rogensjöns östra del desto mer stenig och teknisk blir stigen. Långfjällets naturreservat lämnar vi bakom oss och springer in i Rogens dito. Först nu, efter en och en halv dag på fjället, får vi mänskligt möte. Det är två unga tyskor – förstås – med enorma ryggsäckar. De tittar storögt på oss när vi så graciöst som möjligt försöker hoppa från sten till sten, med lätt ansträngda leenden.
Stigen går brant uppför mot Tandsjövålen, som bjuder på magisk utsikt över Rogensjöns glittriga yta och den mosaik av småsjöar och myrar som omgärdar den. Mina ben börjar stumna igen, det känns tydligt när vi springer ner från toppen. Anna ser fortfarande oberörd ut och trippar på som om det vore den första kilometern på turen. ”Träna mer, träna mer”, skriver jag på postit-lappen i huvudet. Rogenområdet är så speciellt. Karg, blockrik terräng med resliga tallar som speglar sig i vattnet. Och så alla dessa döda, vridna, nakna stammar som på egendomliga sätt sträcker sina kala kronor mot himlen.
Varglaven sticker ut
På de gråa torrstammarna växer tofsar av den nästan självlysande illgröna varglaven. Färgen ser konstgjord ut i det annars så monokroma landskapet, som om någon lagt på ett filter. Laven är giftig och användes förr för att förgifta vargar och rävar. Dess latiska namn Letharia Vulpina anspelar på just det; Letharia kommer från Lethe, dödsrikets älv. Varglaven innehåller en giftig lavsyra, vulpinsyra, som angriper det centrala nervsystemet och ger andningsförlamning som följd. För att få den effekten behöver dock giftet injiceras direkt i blodet, vilket man löste genom att blanda malen varglav med krossat glas i det kött som lades ut åt vargarna.
Tjoande och frustande
Vi stannar till för en klunk vatten vid en bäck och slås av den totala stillheten och tystnaden. Inte ens en irriterande mygga som surrar i örat – bara lövens prassel, bäckens porlande och då och då en korp som kraxar.
Anna bryter tystnaden och summerar det vi båda uppenbarligen tänker – att det här är den totala avkopplingen. Ansträngande, visst, och delar av leden är rejält teknisk och svårsprungen.
– Men det gör också att man aldrig får den där monotona tråkkänslan som man får hemma i joggingspåret, konstaterar hon. Man måste hela tiden vara här och nu, det går inte att fly iväg med tankarna till problem och bekymmer därhemma. Då snavar du på en rot, halkar på en sten eller tappar rytmen i löpningen helt och hållet. Äntligen når vi Rogenstugan. Skönt att få ta av sig skorna och de svettiga sockorna och tassa ner på stugans egen playa. En 30 meter lång strand, täckt av små rundslipade ljusa stenar, mitt i fjällvärlden. Det är så kallt att det hugger till i hela kroppen när jag doppar fötterna i det klara vattnet. Vi får ha stugan för oss själva. De två andra gästerna – ja, tyskar – tältar en bit bort. Efter en stadig middag mjukar vi upp våra löparstela kroppar i den varma bastun, och ser solen gå ned över Rogen genom det immiga fönstret. Tystnaden bryts när vi springer ut i höstmörkret, tjoande och frustande, och kastar oss i den iskalla fjällsjön.
Inget spa, tyvärr
Hade vi haft ett par dagar till på oss skulle vi kunnat fortsätta till Skedbrostugan, för att sedan avsluta med spa på Fjällnäs i Funäsdalen. Riktiga ultralöpare hade säkert fixat hela sträckan med tre övernattningar, men för oss hade det varit en övermäktig löptur. Så nästa morgon blir det tidig start igen och en dryg mils löpning ut till grusvägen vid Käringsjövallen, där vi beställt skjuts till Tännäs för lunch och vidare transport till Härjedalingen mot Stockholm. Det känns ovant att ha en tid att passa, helt på tvärs med livet här i fjällen, så vi tvingas spurta de sista kilometrarna. Efter en lång hemresa står vi återigen på centralstationen, frilufstöntiga bland slipsar och kjolar. Men för trötta för att bry oss – och med en massa fantastiska fjällminnen innanför löparkepsen.
Packa för fjällspring
1. Packa så lätt du kan, men glöm inte en varm dunjacka.
2. Bär inte på vatten, dricksvatten finns i alla bäckar och sjöar.
3. Träna på att springa i stökig terräng
hemma, med ryggsäck. Det är en sak att vara stark i det släta motionsspåret, en helt annan att springa på stenig fjällstig.
4. Vi lagade vår lunch på ett lättviktskök, som vi bar med oss. På så vis slapp vi leva på energibarer och kunde samtidigt njuta av naturen och få en paus i löpningen.
5. Gå, spring inte, i branta eller långa uppförsbackar. Du måste inte göra sträckorna så snabbt som möjligt, det är lättheten i steget som är vinsten.
6. Stanna till ofta och njut!
Rogen i löparskor
Stigarna i Rogenområdet är väldigt varierande, allt från släta och enkla till blockterräng. Du springer på kalfjället,
i fjällbjörk- och gammeltallskog samt på myrar. Längs alla sträckor finns gott om möjligheter att fylla på med vatten.
Grövelsjön till Storrödtjärnstugan: 22 km
Storrödtjärn till Rogen: 17 km
Rogen till Käringsjövallen: 10 km
Resa hit: Grövelsjön nås med buss från lämplig tågstation, hela resan kan bokas på sj.se. Bussen Härjedalingen (harjedalingen.se) går till/från Stockholmsområdet dagligen. För upphämtning vid Käringsjövallen, kontakta STF i Tännäs som kan ha transporter eller boka taxi till Tännäs väg 84 med Thunells Taxi i Funäsdalen (0684-10800).
Rogens unika natur
Rogens natur är unik på så många olika sätt – inte bara för att sällsyntheter som myskoxar och varglav kan hittas här. Området präglas också av en unik geologi. Om du tittar på en karta över Rogenområdet kan du snabbt urskilja ett mönster av landtungor och bågformade sjöar. Mönstret av ryggar, sjöar och landtungor ser ut att en gång ha suttit ihop för att sedan ha dragits isär. Dessa labyrinter av moränryggar kallas rogenmorän av geologer. Det finns rogenmorän på flera ställen i världen, men namnet har den fått från just det här området. Hur moränryggarna har bildats finns det flera teorier om. Den senaste är att rogenmoränen bildades under den tre kilometer tjocka inlandsisen. När isen gled fram över marken frös den ibland fast, och tog då med sig det material som bildade moränryggarna.
Fler löpturer i traktens lågfjäll
1. Istället för att springa mellan stugor är ett lyxigt och enkelt alternativ att använda fjällstationen STF Grövelsjön som bas och göra dagslöpningar. Ett bra sätt att prova på fjällöpning. Båthusberget är perfekt om du vill träna på att springa uppför och utför i teknisk terräng, och bjuder på vacker utsikt
2. Ett fint alternativ till att springa som vi gjorde i reportaget är att börja vid Käringsjövallen, springa in till Rogenstugan, vidare till Skedbrostugan och avsluta med spa i Fjällnäs.
3. Närliggande Tänndalen och Ramundberget bjuder också på fin stiglöpning. Båda destinationerna har enklare och mer utmanande turförslag. Ett exempel är Tänndalens fyra toppar – 25 km löpning med 1 200 fallhöjdsmeter. På ramundberget.se och funasfjallen.se finns gott om olika boendealternativ.