Längs den svenska fjällkedjan, från Grövelsjön i Dalarna till Lapplands nordligaste spets Treriksröset, löper sträckan för Gröna Bandet. En 130-milautmaning som bygger karaktär och bjuder på ögongodis – allt enligt testpiloterna Martin och Martin.
Detta reportage publicerades i Utemagasinet 2018.
Text och foto: Martin Olson
Klockan 04:30 zippar jag gäspande upp tältet och sticker ut huvudet i den friska morgonluften. Vi ligger på en stenö mitt i en ocean av dansande moln, någonstans på 1100 meters höjd. Frost faller av tältduken när jag ivrigt stapplar ut med kameran i högsta hugg. I blickfånget Rapadalens slingrande floddelta och den stilla sjön Tjaktjajávrre. Halvvägs upp på Skierfe syns stugorna nere i Aktse som monopolhus bland de molnbeslöjade granarna. Jag sätter mig på en sten och tar ett par djupa andetag medan solen långsamt stiger över horisonten.
Utsikten. Stillheten. Tystnaden. Exakt den här stunden har jag sett fram emot i 41 dagar.
Tärningen är kastad
Träd efter träd susar förbi bussrutorna. Längre bort, på andra sidan en sjö, ryker det ur skorstenen från ett rött torp i Bullerbystil. Det är det sista jag ser innan jag gapandes somnar i sätet.
Bussen kör mot Grövelsjön, början på de svenska fjällen, och starten för långvandringen vi ska genomföra den här sommaren.
På andra sidan gången sitter min vän Martin, även kallad Wombat eller Ginger-Gandalf. Själv gillar jag det sistnämnda bäst, när jackluvan är på och myggor fastnar i hans röda skepparskägg.Tillsammans är vi duon Martin och Martin – två äventyrstörstande själar med blåa ryggsäckar och målet att ta oss till Treriksröset för egen maskin.
Det pirrar lätt i magen när bussen stannar till vid Grövelsjöns fjällstation. Ikväll blir det trerätters och en skön säng innan vi påbörjar den stora strapatsen. Vid middagsbordet, medan glassen med hjortronsylt slinker ner, får jag en lustig känsla av att jag sitter med i da Vincis ”Sista Måltiden”.
Symboliskt lägger vi varsin hand på ytterdörren, tar de första stegen på verandan och går vidare ut på den knastrande grusplanen. Nu händer det. Ett halvår av förberedelser, långa mejlkonversationer, otaliga telefonsamtal, möten och nålmarkeringar på google maps. Allt för den här stunden. Tärningen är kastad, fjällen väntar.
Blod, Svett och mygg
Nyvårdade kängor skiner i solljuset och stationsflaggorna vajar lätt i den ljumma sommarbrisen, när vi kliver upp på den första spången. Det känns på något sätt ståtligt och ärofullt. Den friska doften av barr och myrmark ger stämning medan vi begrundar skyltarna som pekar ut olika platser i området. ”Treriksröset 1300”, riktning norrut.
Molnen slänger dansande skuggor över fjälllandskapet. Vi passerar krönet på väg upp mot Jakobshöjden och tar sikte vidare ut mot Särsjön. Det är en varm julidag som välkomnar oss – men snart drar sig solen undan, temperaturen sjunker och svarta moln rullar in.
Stekande sol, regn, hagel och stormvindar – gärna allt på samma dag. Det hade vi tagit med i beräkningarna. Men framåt Rogensjön börjar det beryktade stenhelvetet, något som många grönabandare bävar inför.
Hela den östra passagen består av stökiga rösen. Det är en riktig knädödar-led och svordomsharangerna skulle få Kapten Haddock att rodna. Den ojämna och oregelbundna terrängen kräver en speciell koreografi och det blir ett ypperligt tillfälle att bonda med sina vandringsstavar.Trots svett, blod, kallt termosvatten, myggbett i nacken och några snedkliv är det mödan värt när vi får uppleva utsikten på Tandsjövålens topp. Vi belönar oss med chips i Rogenstugan, där vi träffar ett härligt stugvärdspar, och tar senare ett välgörande kvällsbad i Skedbrosjön.
Dagen därpå jobbar vi oss vidare genom Härjedalens stenhärjade men vackra fjällterräng.Vi spanar efter myskoxar, men inga i sikte tyvärr.
Några dagar in på turen känns livet enkelt: äta, vandra, sova, upprepa. Solen skiner, fåglarna kvittrar och så vidare – men när vi passerat Ramundberget känns min mage konstig. Känslan växer sig till ett illamående, som slutligen resulterar i en oundviklig uppkastning bland ledkryssen.
Magsjuka. Med världens sämsta tajming.
Ingen plan för magsjuka
Ett vanligt misstag bland dem som tvingas avbryta Gröna Bandet är att de går ut för hårt i början och bär för tungt. Kroppen behöver tid för att anpassa sig och packningen kan bantas mer än många tror.
Jag och Martin har minimerat allt utom mat och bär faktiskt på färre saker än vi brukar på kortare turer, fast med kamerautrustningen som tillägg. Långa ryggsäcksremmar har klippts ned och vissa spännen tagits bort. Tandborstarna har sågats på mitten och vi delar på ett matkärl. Allt utifrån tanken att varje gram, steg för steg, växer till ton på långa strapatser.
Men magsjuka? Det har vi ingen plan för. Tankarna snurrar, skallbenet dunkar, magen gnäller och myggor surrar i öronen. Kommer detta alls att gå? Vi har ju bara vandrat i drygt en vecka.
Så når vi ändå Helags, Härjedalens högsta berg som hyser Sveriges sydligaste glaciär. Jag skymtar ett zebraklätt Sylarna på håll och vi passerar den moralhöjande gränsen till Jämtland. Utmattad och med nästan tom mage halvligger jag sedan i mossan och ser på när Martin sätter upp tältet och hämtar vatten. Glad att vi är två.
I Vålådalens vida dalgångar tvångsmatas jag med russin. De smakar faktiskt helt ok, allt annat avfärdas. Jag dricker en klunk vatten, tar några russin till. Sakta sprids lite ny energi i kroppen och det ljusnar vid horisonten.
Vi reciterar scener ur Sagan om ringen för att få tiden att gå; Martin levererar några härförarrepliker från Aragorn medan jag imiterar Saruman. Vålådalens fjällstation kommer allt närmare och jag börjar känna mig piggare.
Cykling från Vålådalen
Att vandra med magsjuka är inget att rekommendera, men russinen – och vetskapen att två cyklar väntar på oss på fjällstationen – hjälper till att hålla motivationen uppe. Tanken är att vi ska cykla de fyra milen till Åre och där avnjuta vår första vilodag.Det är nästan bara nedför.Vilodagen blir till två, och efter kraftsamling och uppladdning är vi till sist redo att i cykelsadeln beta av sträckan mot Valsjöbyn i norra Jämtland. Matdepåer har förberetts för utskick, ny myggolja införskaffats och packningen bantats ytterligare. På den 11:e dagen säger vi adjö till Åre. Vi trampar 20 mil på två dagar, med en välbehövlig rump-återhämtning innan vi kliver i kängorna igen för att genomborra Gunnarvattnets sankmarker. Därefter går leden vidare ut på fjället igen.
Genom het och snårig skog, förföljda av blodtörstande mygg, marscherar vi stridsmålade i Wilmas Beckolja som två hätska Gurkha-krigare. Den smala stigen slingrar sig upp och ned i tvära svängar och känns oändligt lång – tills vi hör ett mullrande som växer sig alllt starkare. Nyfiket ökar vi tempot tills skogen öppnar sig och en liten men kraftig regnbåge spänns upp framför oss.
Och där, Hällingsåfallet! Åtskilliga kubikmeter vatten faller 40 meter i rasande kaskader, för att sedan forsa vidare i vad som sägs vara norra Europas längsta vattenfyllda kanjon.
Gäddede nästa, norra Jämtlands centralort och fiskemecka. Efter att ha hämtat ut depån i den lokala matbutiken, och moffat i oss en hel limpa bröd med centimetertjocka smörlager, känns energibalansen återställd. För stunden.
Vi huserar på generösa Gäddede Camping som erbjuder alla grönabandare en fri övernattning. Efter middagen blir vi bjudna på varsin kall av andra gäster, som både skakar på huvudet och imponeras av vårt långdragna projekt. Vi slänger käft, delar några skratt och tar en efterlängtad dusch innan läggdags.
Jämtlands okrönte konung
Med 5,5 mil landsväg att tillryggalägga innan vi kan återinträda i fjällterrängen, söker vi febrilt efter cyklar eller andra former av rullande transportmedel. I närmsta och enda järnhandel träffar vi ”Eken” – sedan den dagen Jämtlands okrönte konung i våra ögon. Vi tittar först på en skottkärra, men det känns vingligt.
– Nä, det blir inge bra det här inte, säger han. Kom grabbar, vi blåser bort till mig, jag har en gammal mjölkkärra på gården som kanske funkar.
300 meter från Järnhandeln finner vi Ekens gård. Vi testar mjölkvagnen och den känns riktigt bra.
– Sopa i lite luft i däcken så är det bara att blåsa fram längs vägen sen!
Efter en glassbåtsförstärkt frukost lämnar vi Gäddede med ståtliga kliv längs Jormvägen, med ryggsäckarna i en charmerande nypumpad mjölkkärra på släp. Det tar inte lång tid innan folk längs vägen undrar vad vi håller på med, och en härlig bybo förser oss med förfriskningar.
Nästa dag får vi en oväntad godisleverans – och kort därpå dyker gårdagens härliga bybo upp igen, nu med fyra finska burköl med generös procentsats som han vill bjuda på. Nordjämtlands landsbygd levererar.
Något som inte stämmer
Mil efter mil försvinner bakom våra ryggar och en solig dag träder vi in i Lappland – nu utan mjölkkärra. Fjällen blir fler och högre. Martin fyller på sin flaska i en sceniskt placerad bäck och vi njuter av det kalla, färska fjällvattnet. Vi konstaterar att vi inte har mött en själ på fyra dagar – och att det vore gott med pizza.
Efter ett par pizzor i världsklass hos Italienaren i Klimpfjäll vandrar vi ytterligare några mil och når på den 23:e dagen Boxfjäll. Dyblöta av regn och svett hittar vi ett boende hos en gästvänlig bybo och får dela rum med Jeremy, en holländsk samhällsutbrytare med brokig bakgrund. Just nu turnerar han Norden runt utan pengar. Han liftar sig fram och lever på matsvinn, som en del i ett projekt där han vill distansera sig från det moderna samhället och återgå till en livsstil som vi är biologiskt anpassade för. I vårt lilla rum utspelas långa djupa samtal om livet, samhället, evolutionen och mustascher.
Utvilade fortsätter vi mot Hemavan. Vi tar farväl av Jeremy, som är på väg till Norge, och börjar nöta asfalt igen. Men det är något som inte stämmer. Martins ena känga skaver. Ett skav som växer sig värre. Det är drygt tre mil asfalt att avverka denna dag och hans ena känga verkar på något sätt ha ändrat form i skotorken under natten.
Martin byter skorna mot lägertofflorna, men när vi är framme har såret utvecklats till en gigantisk blåsa. Han kan knappt gå. En extra vilodag får det bli, för att försöka komma till rätta med problemet.
Sneda blickar på leden
Vi tar oss trots allt vidare. Fort går det inte, vackert är det inte – men plötsligt står vi ändå inför porten till Kungsleden.
Jag laddar upp med några nävar jordnötsringar medan Martin finslipar sin kreativa fotvårdslösning. De första tio milen spenderar han i fryspåsetätade foppatofflor och jag tänker att ”det här kan ju lika gärna gå bra.” Sneda blickar följer oss längs leden.
Med rätt inställning och vilja tar vi oss fram genom Vindelfjällens dalar, över Tärnasjöns svajande hängbroar och vidare förbi snöfläckiga berg – tills himlen öppnar sig över den välspångade leden norr om Stor-Tjulträsket. Det blir halkbana och slidetävling hela vägen till Ammarnäs.
När regnet öser ner, och stigarna är så igenvuxna att vätan tränger in från alla håll, tar vi till den pålitliga moralhöjaren att tralla glada visor. Jag har en mindre bassäng i varje känga när vi skrålandes når Ammarnäs, och påbörjar sökandet efter nya skor till Martin.
Inget napp i den lokala fiskebutiken, tyvärr. Men en sympatisk kassör på Ammarnäs Livs erbjuder sig att sälja sina nyinköpta gummistövlar – som fantastiskt nog visar sig vara i rätt storlek. Hur skulle vi klara oss utan hjälpsam lokalbefolkning?
Vi tackar och fortsätter norrut på betydligt stadigare fötter, givetvis nynnandes ”These boots are made for walking”.
Nya föräldrar i Norge
Längs Kungsleden möter vi andra grönabandare. Löparen Ebbe Borg, som snabbt springer förbi oss, på väg mot rekordtiden 22 dagar (!). En tysk pensionär, två tjejer under namnet Team Rigmor och tre fiskegrabbar med feta packningar.
I Adolfström besöker vi en butik med roliga skyltar, samedockor, gofika och nostalgiska leksaker från golv till tak. Vi stannar och pratar med andra vandrare som går Kungsleden norrifrån, och fortsätter sedan vidare för att hämta ut en en matdepå i Jäkkvik. Snopet nog har paketet hamnat i Arjeplog – sex mil i fel riktning – och jag får ragga lift av en tysk husbilsfamilj. I utbyte mot skjutsen får jag träna svenska med ena sonen. Win-win.
Den 35:e morgonen gryr, dags att vandra vidare genom Lappland. På slingrande stigar går vi upp och ned, gör vår första roddled och närmar oss Kvikkjokk.
Om det bara vore upp till solen att bestämma skulle vi knappt sova en blund, men våra kroppar kräver återhämtning och slocknar ovaggade om kvällarna. Det är sedan skönt att vara på benen tidigt på morgonen och ofta går vi en timme innan vi äter frukost. Jag har alltid haft svårt för uttrycket ”morgonstund har guld i mund”, men många belöningar kommer tidigt på morgonen – som den där sagolika morgonen högt ovanför Rapadalens delta.
Med Abisko och ikoniska bergspasset Tjuonavagge i ryggen står vi så inför den sista etappen. ”Bossbanan” väntar, den längsta sträckan på hela vandringen innan vi når nästa fjällstation. Det går gäss på Torneträsk, vågor krossas mot klippväggarna. Gula löv från saxofonbjörkar seglar långsamt till marken när vi passerar Björkliden och senare korsar den norska gränsen.
Det är september månad när vi hakar på Nordkalottleden, som förgyller med fridfulla renmöten, utsikt över glaciärtäckta fjäll och stugor i toppklass. Vi övernattar i Altevasshytta med två norska par, som tar hand om oss som om vi vore deras söner. De bjuder på generös utfodring, skratt och skålar medan mörkret sakta sänker sig över nejden.
– Ikke bekymre deg for oppvasken, jeg tar det i morgen, säger en av damerna innan vi knyter oss.
Norge levererar. Också.
Drar ut på ögonblicket
Dag 60, den sista, vaknar vi upp i dimma. Det är kyligt och blött ute; kraftiga vindar pressar fukten inpå huden. Slitna men förväntansfulla jobbar vi oss genom elementen, återigen på svensk mark. Det är bara några kilometer kvar till slutmålet. På håll, bakom ett hav av gula träd, kan vi strax se betongklumpen som indikerar de tre rikenas sammanfogning. Ensam står den som en överdimensionerad vågvikt vid sjön Golddajávris östra spets. Stegen blir längre och raskare, pulsen går upp. ”Treriksröset 0,1” står det på den sista skylten. I blöta kläder kliver vi ut på bryggan. Kameran är framme, alla reaktioner ska förevigas. Bara meter kvar. Vi drar ut på ögonblicket, det känns rätt att göra det. Med klumpen på armlängds avstånd skickar vi tacksamma tankar till alla som hjälpt och stöttat oss – sponsorer, familj, vänner, bekanta och engagerade främlingar vi mött längs vägen. Jag snabbspolar turen för mitt inre öga; vad jag lärt mig om vandring, av människor jag mött, av Martin och inte minst om mig själv. Jag tänker på allt som finns att uppskatta i fjällvärlden och alla enkla saker som finns att uppskatta hemma. Vi lutar oss in mot klumpen och våra handflator pressas mot den kalla betongen och mungiporna går från öra till öra. Framme.
Oumbärligt i ryggan
På 60 fjälldagar kommer du att uppleva alla väder och alla terrängslag. Glöm därför inte att packa …
Stavar Gör att du aktiverar hela kroppen, får bättre balans och avlastar knäna. Mycket värt på långtur.
Lägertofflor Jag trodde aldrig jag skulle sätta mina fötter i ett par foppatofflor, men de visade sig vara oumbärliga under turen. Både vid vad och i lägret.
Wilmas Beckolja Du må lukta nytjärad trall, men den här smörjan håller myggen borta. På riktigt.
Hörlurar Fjällets tystnad i all ära, men små och lätta lurar för att kunna avnjuta lite musik i tältet eller stugan innan läggdags är guld värda.
LÄRDOMAR FRÅN GRÖNA BANDET
1. 130 mil är långt! Bär lätt, packa mindre. Vår packning vägde 20 kg per person, med 5 kg kamerautrustning inräknad.
2. Gå kortare sträckor i början och öka sedan successivt. Bäst både för motivationen och skaderisken.
3. Varva eget tält med att bo i fjällstuga, där möjlighet ges. För att lära känna andra fjällfarare och kunna torka kläder. Människorna du möter är en stor del av behållningen.
4. Kom ihåg att byta strumpor när du stannar och rastar. Det är långt att gå, dina fötter vill du ha i topptrim.
5. Ät pizza i Klimpfjäll hos Italienaren, och bo på hotellet!
6. Packa tillräckligt med mat. Känns kanske självklart, men det är lätt att underskatta sin kaloriförbrukning.
Russin längs vägen
Inte tid eller lust att vandra 130 mil? Plocka ett russin ur kakan.
Åre Förutom att det kanske är Sveriges trevligaste by (jo, jag bor där) så har du nära till många olika vandringsleder och smultronställen. Spana in Storulvån,Vålådalen, Skäckerfjällen eller kanske bara ta en dagstur i Ullådalen.
Hällingsåfallet Har du flyt med vädret och är där rätt tid på dygnet får du se den mäktiga regnbågen. Men även annars är 40-metersfallet i Strömsund, norra Jämtland, värt ett stopp.
Vindelfjällen Kungsledens sydligaste sträckning är omväxlande och riktigt fin, dessutom mindre trafikerad. Du kan välja att bo i Viterskalstugan och Syterskalstugan.
Rapadalen Makalöst vackert. Se till att tajma ditt besök i Sarek med bra väder, för att kunna göra en topptur på Skierfe.
Saltoluokta Mycket trevligt belägen fjällstation, mitt emellan nationalparkerna Stora Sjöfallet och Sarek – med fantastisk mat.
Gröna Bandet
Gröna Bandet är ett namn på sträckningen mellan Grövelsjöns fjällstation och Treriksröset, lanserat 2010. Du kan gå från söder till norr eller tvärtom, men för att få turen godkänd av administrationen ska vissa regler följas (se hemsidan nedan).Vintertid kallas turen för Vita Bandet.
Resa hit: Till Grövelsjöns fjällstation går det bussar från Mora, som har tågförbindelser.
Till Treriksröset går det under säsong en båt från Kilpisjärvi, som har buss-anslutningar till Karesuando där det i sin tur går bussar till Kiruna.
Boende: Vägen passerar fjällstationer, fjällstugor, vandrarhem och hotell. Vissa sträckor är dock tält det enda alternativet.
Mer info: vitagronabandet.se