Populationskurvan för fjällräven har åkt berg-och-dal-bana de senaste åren men pekar nu oroväckande stuprätt nedåt. I Västerbotten har inte en endaste valp överlevt sommaren, skriver Västerbottenskuriren. Samma dystra siffror gäller för populationen i Norrbotten medan bara en av tre valpar överlevt i Jämtland.
Anders Angerbjörn är vårt lands främsta fjällrävsexpert, professor och forskare vid Stockholms universitet. Han har lett det EU-finansierade fjällrävsprojektet där ett skyddsnätverk byggts upp runt djuren med stödåtgärder som pelletsutfodring, avskjutning av de om maten konkurrerande rödrävarna, medicinsk bevakning och inventering. I och med att EU-stödet nu upphör och svenska myndigheter inte vill finansiera projektet kliver nu Ander Angerbjörn av.
– För att uppnå en stark avelsbas i Norden behövs minst 500 individer, men det har inte funnits på den här sidan 70-talet då vi som mest kunnat räkna till cirka 200 fjällrävar, säger Angerbjörn till Västerbottenskuriren.
Han misströstar över bristen på samhällsintresse för att undvika att fjällrävsstammen dör ut, så pass mycket att han nu hoppar av allt arbete med att delta i förvaltningen av fjällrävsstammen. Härefter blir hans engagemang endast som forskare med inventeringar och genforskning.
Inte ovanligt
– Det finns inga pengar att köpa foder för. EU har dragit sig ur och statens bidrag genom länsstyrelserna räcker knappt till att inventera stammen, säger han besviket.
Det är inte ovanligt att fjällrävsstammen emellanåt drabbas av nolltillväxt, men det som är oroande är att skyddsnätet i form av stödutfodring monterats ned. Utan stödutfodring överlever inte den svaga stammen, säger Anders Angerbjörn.
Under de goda sorkåren, samtidigt med att EU stöttade fjällrävsprojektet, fördubblades stammen i landet. Nu väntar fällrävsdöden, befarar han. Att EU sa nej till fortsatt ekonomiskt stöd då projektet upphörde 2008, tar honom hårt. WWF, och andra intresserade organisationer, klarar inte alla kostnader.
Inget intresse
– Under projektets gång har EU inte visat det minsta intresse för vad vi uppnått, endast funderat över hur det administrerats ekonomiskt. Nu har allt intresse försvunnit, säger han.
Totalt i hela Norden finns endast cirka 120 fjällrävar varav ett 10-tal i Norrbotten, främst kring Arjeplogfjällen, högst 5-10 i Vindelfjällen och cirka 25 i vardera Borgafjällen i södra Västerbotten samt Helagsfjällen i Jämtland.
– Utöver dessa finns bara ett 50-tal individer i Norge, främst på den norska sidan av Borgafjällen, säger Anders Angerbjörn.
BAKGRUND
Fjällräven har funnits i Sverige ända sedan inlandsisen drog sig tillbaka, och var då, tillsammans med vildrenen och fjällämmeln, de första däggdjuren att etablera sig i våra fjäll. Under 1900-talet minskade stammen radikalt i och med hård jakt beroende på pälsens höga värde. 1925 fick man så mycket som tusen kronor för ett enda skinn om det var av fin kvalitet.
Trots att fjällräven blev fridlyst redan 1928 har stammen aldrig återhämtat sig. Det beror främst på födobrist i och med uteblivna gnagarår och färre djurkadaver när antalet vargar minskat.
Under de senaste fem åren har naturbevakare på ¿era håll arbetat med att stötta den svenska fjällrävsstammen. För att den ska bli livskraftig behövs en stam på 500 djur. Nyckelsiffran är antalet reproducerande djur vilket för 25 år sedan var 180 stycken. Sedan dess har det inte varit några gnagarår och stammen var under 1990-talet nere på noll.
– Det viktigaste nu är egentligen inte valparna, utan att hålla igång de vuxna, säger Anders Angerbjörn, forskare på SEFALO , The Swedish Artic Fox Project. Bara de nuvarande vuxna fjällrävarna överlever till nästa gnagarår kommer stammen att stärkas. Tidigare var lämmelåren i fjällen tryggt cykliska vart fjärde år och det säkrade återväxten. Nu krävs ett rejält gnagarår, ett då lämlarna simmar över Torne älv för att också fjällrävarnalängst upp i norr ska klara sig.
Av: Foto Lars Liljemark
