Han var 78, hon 75. Av en slump hamnade vi mitt emot varandra på en liten bistro i Serre Chevalier, franska Alperna, kring millennieskiftet. De kom från Göteborg och älskade att åka skidor; de senaste 30 åren hade de spenderat minst en vecka i Alperna varje vinter. ”Förr åkte vi från det att liftarna öppnade tills de stängde för kvällen”, berättade Ulla. ”Men för tre år sedan fick jag strul med en höft, så numera hänger jag bara med fram till lunch. Och när vi har ätit på något mysigt ställe kör Lasse vidare, medan jag tar mig ned till hotellet och vilar. Man vill ju hålla hela veckan.”
För två nyförälskade 25-plussare blev det här mötet något av ett uppvaknande. Livet behövde uppenbarligen inte ta slut efter 50, inte efter 65 – eller ens 75. Minns att vi vandrade hemåt i piskande snöfall, med känslan att vi fått era decennier extra av aktivt uteliv att sätta sprätt på.
Jag tänker på Ulla och Lasse allt oftare. Ibland dyker deras skrattrynkiga ansikten upp när jag gnäller över någon (förmodat åldersrelaterad) krämpa som hindrar mig i bergen, på skridsko-isen, i skidspåret. Vad hade Ulla och Lasse gjort, lagt sig ned och grinat? Skulle inte tro det.
Andra gånger träffar jag utemänniskor som liknar dem. Det finns rätt många, faktiskt. Senast nu i oktober när vi på Utemagasinet arrangerade en läsarresa med vandring i Pyrenéerna (oerhört kul vecka, läs om den på sidan 26 och se er bilder på www.utemagasinet.se). Vi var totalt 22 stycken vandringsvilliga mellan 25 och 68 år – och vilka tror du pinnade på som dopade bergsgetter uppför branterna?
Monika och Carl-Inge från Tjörn, båda pensionärer, tycktes helt oberörda av både höjd och längd i bergen. Eller var de bara fokuserade på att leva livet, så som de vill ha det?
”Vi försöker hålla igång med gympa och löpning i veckorna – det måste man, om man vill kunna fortsätta åka skidor, cykla, vandra. Sedan gäller det att ta sig iväg på aktiva resor och turer också, för håller man upp ett år kan man nästan glömma att man är en skidåkare eller vandrare. Och det vill man ju vara, så länge det går”, som Monika konstaterade.
Ulla och Lasse torde vara mellan 90 och 100 år vid det här laget. Kanske har de dragit ned på offpist-frekvensen något, kanske inte. Hur som helst tror jag att de mår förträffligt var de än befinner sig – för de har förmågan att se möjligheterna istället för hindren.
Så, framtiden ser ljus ut för oss som går igång på aktivt uteliv. Med rätt inställning (och en gnutta tur, förstås) går det alldeles utmärkt att åldras i bergen, på skridskoisen, i skidspåret – det ser vi ständiga bevis på. För egen del gläds jag också åt att man som journalist/fotograf inte nödvändigtvis behöver gå över till pelargoner och kattungar efter 60, utan faktiskt kan hänga med på topptur i Kebnekaisefjällen och låta sig inspireras av hälften så gamla lavinexperten Jenny Råghall. Som Utemagasinets Felix Oppenheim och Cenneth Sparby, som levererar på sidan 20.
