Äntligen är mörkret här. Äntligen kommer höststormarna. Och äntligen börjar det regna. Nästan varje dag, nästan oupphörligt – åtminstone för oss västkustbor. Äntligen!
Det brukar provocera folk när jag säger att jag gillar mörker, regn och rusk. När jag kommer till jobbet fullständigt sjöblöt efter en cykeltur och alla lamporna är tända inomhus, som om det redan vore kväll – och jag på riktigt tycker att det är härligt. De säger att jag är osunt positiv. Men det är jag ju inte. Jag gillar bara mörker.
Jag har aldrig förstått mig på människor som hatar regn, mörker och kyla och som blir besvikna om halva sommarsemestern bjuder på lågtryck. Alla vet ju att svensk sommar innebär just lågtryck – på samma sätt som svensk vinter innebär mörker och kyla, och i landets södra delar dessutom mer regn än snö.
Det verkar jobbigt att ogilla en så stor del av året, tycker jag. En kan ju bli deprimerad för mindre. Vore det inte idé att försöka gilla läget, rentav utforska det, istället för att önska sig död eller förflyttad till en plats med ”bättre” klimat?
Som den där gången när jag och en vän tog bilen till Kynnefjäll, ett vildmarksområde i Bohuslän, mitt i regnigaste januari. Inte en människa syntes till när vi klev ut på den leriga parkeringen. Det hade regnat i veckor. Allt var blött. Och gråmulet, som vore det skymning trots att klockan var tio på förmiddagen.
Vi tog våra första steg på leden och lät det blöta blåbärsriset slicka våra regnbyxeben. Händerna blev kalla vid minsta paus. Runt om oss stod träden kala och hängiga. Regnmolnen hotade att släppa loss sitt innehåll när som helst och termometern visade ynka två plusgrader.
Vid tretiden var vi framme vid det lilla vindskyddet som låg på en udde i sjön. Vi fick igång en eld tack vare några torra vedklampar hemifrån. Mörkret föll snabbt och vid fyratiden kunde skogsranden på andra sidan vattnet bara skymtas svagt. Vi värmde på den lyxiga sksoppan över elden, kokade te och pratade om livet.
Vid sextiden kröp vi ned i sovsäckarna – vad skulle vi annars göra i beckmörkret? I skenet från några värmeljus dukade vi fram ostar, kex och ett hemmagjort nyponvin som smakade gudomligt. Mörkret utanför var kompakt. Då kom regnet, igen. Det ruskade och vräkte och smattrade. Vinet och osten smakade ännu bättre. Våra trötta muskler fick sträcka ut och vi blev varma och dåsiga i de torra, sköna dunsäckarna.
Det blev allt glesare mellan orden, tills vi somnade alldeles fridfullt mitt emellan två meningar. Klockan var väl runt åtta på kvällen.
Morgonen därpå gick vi tillbaka till bilen. Och nästa dag var det måndag – och mer regn, förstås. Alla kom till jobbet och klagade traditionsenligt på vädret. Och Karin, vad har hon gjort i helgen tro?
Jag vågade nästan inte svara, ingen vill väl vara kontorets löjligt käcka skogsmulle. Men sanningen var att jag hade tagit vara på den västsvenska vintern, när den är som allra bäst. Så där grisigt blöt och blåsig att den inte ställer några som helst krav på en – det räcker gott att äta soppa och somna klockan åtta. Inte alls som de där oändligt långa och ljusa sommarkvällarna, som bara måste fyllas med instagramvänligt innehåll.