Tryckta kartans framtid – vart är vi på väg?

Det var kanske ingen nyhet för löpsedlarna, men i somras förändrades verkligheten för svenska friluftsälskare.
– Efterfrågan från allmänheten minskade hela tiden. För tio år sedan sålde vi 200 000 per år, i fjol bara 50 000. Samtidigt märkte vi att efterfrågan på vår information var fortsatt stor, berättar Sara Stefansson.

Hon arbetar med kartor på Lantmäteriet, den anrika statliga myndighet som sedan 1600-talet försett svenska folket med tryckta bilder över vårt lands geografi. Nu är det dock slut med den servicen. Sommaren 2018 upphörde Lantmäteriet att producera papperskartor.
– När vi gick ut med beskedet skrev media väldigt mycket, och det var en del folk som hörde av sig och tyckte att det lät konstigt, säger Sara Stefansson. Vår verksamhet är ju så förknippad med kartproduktion. Samtidigt tror jag ändå att de flesta förstår att detta är en naturlig utveckling. Lantmäteriet har ju inte slutat kartlägga Sverige. Vi fortsätter precis som vanligt, med den enda skillnaden att i dag är vår kartinformation tillgänglig i våra e-tjänster. De har ju för övrigt också fördelen att de alltid är uppdaterade. En tryckt karta kan ju få några år på nacken.

HELA TUREN PÅ ETT ARK
I dag är merparten av Lantmäteriets kartinformation öppna data, vilket innebär att vem som helst kan ta del av den och skriva ut sin egen karta – med perfekt utsnitt. Lite mäck med inplastning lär det bli, särskilt om kartan ska tas med ut på tur, men det är för rutinerade entusiaster inga nyheter. Varför väckte då den nedlagda produktionen av papperskartor så mycket reaktioner?
– Jag märker ju att kartor engagerar väldigt många, funderar Sara Stefansson. Om något till exempel inte överensstämmer med verkligheten får vi snabbt reda på det. Jag tänker att man använder kartan så mycket, till att planera sina fritidsaktiviteter och dela minnen. Den väcker många känslor.

Det nns dock aktörer som möter upp den som vägrar låta sig nöjas med att knappa in destinationen i mobilen eller följa gps:en. En sådan är förlaget Calazo. I snart 15 år nu har de gett ut både guideböcker och papperskartor, med fokus på äventyrs- och naturliv:
– Jag skulle säga att för den friluftsintresserade betyder det väldigt lite att Lantmäteriet slutat trycka kartor, säger förläggaren Fredrik Hjelmstedt. Vi har ju lagt ned så otroligt mycket tid på att göra det här utbudet bättre för just den här målgruppen än vad Lantmäteriet gjort. Nu har sådana som vi tillgång till deras data, och då har vi kunnat använda dem för att göra utsnitt som är anpassade till exempel efter dem som rör sig i fjällen. I stället för att man exempelvis ska behöva ha med sig flera ark upp till Sarek har vi gjort en karta som innefattar hela det område som är vanligast att man vandrar i där.

Calazo har i dag ett digert utbud av tryckta kartor, för allt från fjällfantasten till skridskoåkaren. Med hjälp av lokala redaktörer runt om i landet ser de till att vandringsleder, grillplatser, vindskydd och annan för utemänniskan värdefull information är tydligt utmärkt. Kartorna är tryckta i tyvek, ett material som ska vara extra slitstarkt och även klara sig i väta.
– Lantmäteriet säger att de ser ett sjunkande intresse för tryckta kartor, men jag håller inte med, säger Fredrik Hjelmstedt. Jag ser tvärtom ett stort intresse – och jag tycker att man alldeles för snabbt hänvisar användarna till det digitala. Vi har också en app där allt vårt kartmaterial finns, så vi är inte främmande för det. Men en karta i telefonen har sina minus. Om du till exempel paddlar behöver mobilen vara vattentålig, skärmen kan vara svår att se på i starkt solljus – och så batteriproblematiken ovanpå det. Många vill dessutom inte ha skärmtid när de är ute i naturen.

EN KARTBILD I FÖRÄNDRING
Kartor har funnits med oss människor länge. De allra äldsta kartframställningarna kan man härleda till ungefär 4000 år före Kristus. På uråldriga kinesiska keramikkärl har man hittat inristningar som liknar kartor. Men där nns också andra exempel, där kartbilden haft helt annan form.
– Även om man inte tecknat ned kartan så har den funnits. Man vet till exempel att vissa naturfolk i Asien, Afrika och Amerika som saknat skrifttradition istället haft en muntlig karttradition, berättar Mats Höglund, arkivarie vid Uppsala universitets-bibliotek med särskilt ansvar för kartsamlingar.

Han förklarar att kartan genom historien haft era olika funktioner. När vi i Sverige började använda den mer frekvent på 1600-talet var den en statuspryl.
– Kartor var då enbart avsedda för maktsfären, för staten och den höga adeln. De fick absolut inte spridas, det var väldigt viktigt att de inte hamnade i orätta händer. Kartorna hölls hemliga ända in på mitten av 1700-talet. Då kom upplysningsidealet, vetenskapen började göra framsteg och man fick nya fina instrument. Redan på den tiden hade man faktiskt en ganska korrekt bild av hur Sverige ser ut. En karta från 1700-talet över Skandinavien går absolut att jämföra med en från i dag.

Med den digitala tekniken kommer utmaningar för den historiska dokumentationen, förklarar Mats Höglund. Papperskartor har av naturliga skäl inte kunnat uppdateras så ofta. När kartan nu finns i mobilen kan den befinna sig i ett stadie av konstant förändring – precis som landskapet som sådant.
– Utvecklingen ställer alltså frågan om vilken version som ska sparas för framtiden. Samtidigt ger den oändliga nya möjligheter för oss som vill hitta ute i naturen och se sådant som en vanlig papperskarta inte kan visa.

NATURKARTAN SIKTAR BRETT
I dag har 85 procent av svenskarna över 12 år en smart mobil, och andelen kommer fortsätta att öka. Det innebär att vi ställer allt högre krav på frilufts- och naturapparnas användarvänlighet, säger it-entreprenören Kristofer Björkman. Han ligger bakom Naturkartan, eller Outdoor Map – en friluftsapp som strävar till att bygga samman den traditionella kartfunktionen med den digitala teknikens möjligheter.
– För mig är det väldigt olyckligt att vissa kommuner till exempel bara lägger ut sin kartinformation på en webbplats. Användarna har vant sig vid tjänster som är fullt utbyggda för det mobila – som Google Maps, Instagram, Facebook och Swish – och förväntar sig att en naturapp ska vara lika bra. På sikt tror jag att den fysiska kartan bara kommer att finnas i antikhandeln, säger han.

Det finns förstås redan en mängd appar som fyller specifika behov ute i naturen. Sociala tränings-tjänsten Strava knyter ihop cyklister och löpare med varandra; svenskgrundade skenördsappen Fishbrain är störst i världen inom sportfiske och Trailforks samlar tiotusentals cykelstigar. Naturkartans idé är att nå bredare, vara en funktionell tjänst för den som rör sig i skog och mark – och som gärna har både sin karta och guide i mobilen.

Insamlandet av material har skett i samarbete med bland annat kommuner och länsstyrelser. Men vägen dit har inte varit lätt, enligt Kristofer Björkman. Han beskriver processen att få folk med på det digitala tåget som mycket omständlig.
– Det har varit extremt tufft. Det överlägset jobbigaste jag gjort som entreprenör. Jag har varit på allra högsta politiska nivå; pratat med miljöministern flera gånger; hållit föredrag för både regeringen och Naturvårdsverket; debatterat med alla höga chefer på alla länsstyrelser och kommuner. Jag upplever att man är ängslig. Att det finns en kultur där man drar sig för att våga prova saker som man aldrig gjort förut. Samtidigt som vi har fått möjlighet att samarbeta med några helt fantastiskt ambitiösa och framsynta myndigheter.

NYFIKENHET OCH ÄVENTYRSLUSTA

Kartan befinner sig just nu i en omvälvande period, kan konstateras. Men oavsett om den kommer att finnas på papper eller i mobilen i framtiden, kommer den att fortsätta både fascinera och engagera. Vissa av oss känner så stark dragning till de tecknade geografiska bilderna att den blommar ut i full passion. I sitt arbete bland kartsamlingarna på Uppsala universitetsbibliotek möter Mats Höglund många, som han säger, ”kartnördar”.
– Jag tror att kartor väcker vår äventyrslusta, nyfikenhet och kunskapstörst. Man kan sitta och titta på en karta och drömma sig bort. Till platser man varit på, eller platser man skulle vilja åka till. Jag som jobbar med historiska kartor kan också se hur dessa fungerar lite som ett titthål till en annan tid. Kartorna kan visa försvunna landskap, hur platser såg ut för era hundratals år sedan. På så sätt är de ovärderliga dokument över vår historia, och kan även vara verktyg för vårt minne.

Det sistnämnda finns det faktiskt vetenskapliga bevis för. I en uppmärksammad artikel i magasinet Nature 2016 argumenterar Roger McKinley, tidigare chef för brittiska Royal Institute of Navigation, för att människan riskerar att förlora sin förmåga att orientera om hon förlitar sig för mycket på gps-teknik. Han stödde sig bland annat på en studie som utförts på taxichaufförer i London. De som fick lägga en karta av staden på minnet, som en övning, visade sig öka storleken på den delen av hjärnan där lokalsinnet sitter.

Kanske kan vår förmåga att navigera tränas på precis samma sätt som en muskel? Och motsatt, förslappas om den inte används.

En lösning för framtiden är att välja den breda vägen – för den som vill vara på den säkra sidan, ta hand om sitt lokalsinne och samtidigt omfamna ny teknik. Som till exempel kartförläggaren Fredrik Hjelmstedt.
– Telefonen är toppen, jag skulle aldrig sticka ut utan en laddad telefon. Den är ett fantastiskt komplement till den tryckta kartan. Jag gillar inte det här antingen-eller-tänket. Alla vill alltid ha svart eller vitt, digitalt eller papper. Men jag tycker att man kan ha både och.