Att skriva värdigt om snöklädda alp-toppar är inte lätt. Blotta åsynen av dem får klyschorna att flockas i text-dokumentet. Det blir ”svindlande höjder”, ”gnistrande toppar” och ”vidunderliga vyer”. Den här gången gör vi det extra svårt för oss genom att ta tåget till Meiringen, det lilla samhället mitt i Schweiz där världens första maräng lär ha vispats ihop under tidigt 1700-tal. Alptoppar. Maränger. Ja, du hör. Det är som upplagt för en riktigt sötsliskig historia.
Platsen vi siktat in oss på, fäbodvallen Schwarz-waldalp en brant och slingrig mil från centrala Meiringen, är vald med omsorg. Inga liftar, inga pister, inga balla guider med läderhud. Inget wifi heller och knappt någon mobiltäckning. Här ska jag och fotografen Sofie förlora oss själva bland berg, dalar och fonduegrytor under en helg – med varsitt par snöskor som enda utrustning.
VÅRVÄDER I FEBRUARI
Det går en buss dit vi ska. Då och då. Om inte brukar Melanie Zenger, som driver Chalet-Hotel Schwarzwaldalp tillsammans med sin man Johann, ta pickupen och hämta gäster nere vid stationen.
– Det här vädret hade ni väl inte väntat er, säger hon leende, med framräckt höger och solglasögonen i pannan.
Gräset är grönt, asfalten torr och det nästan fräser i brallan av understället som borde åkt av för länge sedan. Vårvärme mitt i februari, kan det vara klimatförändringarna? Melanie skakar på huvudet och menar att det ofta kommer några blidveckor strax efter årsskiftet. Hon räknar kallt med att vintern tar ny fart, när som helst.
– 1989 kom det ingen snö alls förrän i slutet av februari, det var helt grönt. Vandringssäsongen bara rullade på. Nu har vi haft metervis med puder sedan december, men så ösregnade det en hel helg
för någon vecka sedan. Det finns ju mycket snö kvar uppe i bergen, men det är ändå trist när den försvinner från träden.
Metervis med puder lär ju locka gäster, både på skidor och snöskor, men kanske finns det fördelar med blidväder också?
– Ja, det skulle väl vara att elen funkar. När det är riktigt mycket snö kläggar bäcken igen uppe hos oss och elproduktionen tappar fart. Då är det bara att ta en spade och gå ner och gräva.
PATÉ PÅ ENHÖRNING
Rummen har bastukänsla med råa furuväggar, små krypin med snedtak. Toalett och dusch i korridoren. Enkelt men rent. Utanför fönstret är det svart som i en kolgruva, inte ens konturen av en maräng kan anas.
Vi tar med oss ledkartan ner i matsalen och planerar morgondagens tur mellan tuggor och klunkar. Boende och restauranggäster äter samma fyrarätters, som inleds med buffelmozzarella och grönsaker. Sedan väntar ”terrine de capricorn” enligt den handskrivna menyn som står på bordet. En förvirrad sekund får vi för oss att paté på enhörning är en lokal specialitet – men den snälla servitrisen förklarar medelst kroppsspråk att det rör sig om ett djur med två horn, något böjda.
För den som är van vid barmarksvandring eller skidturer, med dagsetapper på ett par mil, kan kartans snöskoleder kännas lite futtiga. Fem kilometer här, tre kilometer där. Men att gå på snöskor är ingen räsersport, det handlar om att lufsa fram genom terrängen med bländande vyer och mysfika som enda målsättning. Någon materialsport är det inte heller, och inte någon tekniksport.
Men folksport, det kan man nog kalla det. Åtminstone i Alperna, där lätta och användarvänliga snöskor numera finns att köpa i välsorterade sportaffärer och hyra för en billig peng hos skiduthyrare. Många hotell har också snöskor som gäster kan hyra eller låna.
Men att kreti och pleti börjat friknata i bergen om vintrarna har inte varit helt oproblematiskt. Det var för att skydda känslig natur, och styra bort snöskovandrarna från lavinriskområden, som man började staka ut speciella snöskoleder.
KA-FLOFF, KA-FLOFF
Efter en nattsömn á la klubbad säl spänner vi på oss snöskorna utanför stugknuten. Siktet är inställt på den längsta leden, som går i en loop och bjuder på en stigning på 500 höjdmeter upp till passet Grosse Scheidegg (1 962 meter över havet). Från toppen hoppas vi kunna se dubbelt så höga Eiger, snyggberget som vakar över skidorten Grindelwald i nästa dal, innan vi vänder tillbaka ner mot Schwarzwaldalp.
Melanie höjer ett ögonbryn åt vårt käcka ”Vi ses till lunch!” – de här svenskarna har uppenbarligen svårt med klockan. Hon har lovat några andra gäster att skicka kälkar med 11-bussen upp till Grosse Scheidegg, och erbjuder sig att skicka med ett par åt oss också.
– Vill ni hellre snöskovandra ner så tar chauffören med kälkarna tillbaka senare, inga problem. Men då blir det nog ingen lagad lunch för er idag. Och, det är kul att åka kälke!
Ka-floff, ka-floff, ka-floff. Snön är tung och kompakt men det är inga problem att ta sig fram på snöskor. Vi passerar några gamla fäbodar som huserar kor och får under somrarna, när jordbruket är igång här uppe.
En blåvit skylt på ett träd markerar att snösko-leden viker av åt höger in i skogen, där vi kryssar mellan granar som för bara någon vecka sedan var rejält snötyngda. Leden är opreparerad, som snöskoleder vanligen är, men med dagens hårda och vältrampade underlag skulle den gå att följa i bara vandringskängor.
TRE NÖTCREME PÅ TOPPEN
Till vänster tornar en bred och brant bergssida upp sig, det är Wellhorn vars topp mäter in på 3 131 meter. Floden Reichenbach har grävt en djup ravin mellan oss och branten – en perfekt fond för en första kaffepaus.
Knappt har vi börjat streta uppför igen förrän ett dovt mullrande hörs. Ett sådant där ljud som fortplantar sig i marken, får den att vibrera och tänderna att klappra. Utför Wellhorn störtar plötsligt en kraftfull lavin, som sopar bergssidan ren och piskar upp ett moln av bister snörök.
Vi står säkert här, på rätt sida floden. Ändå känns det olustigt att se snömassorna och vi drar oss instinktivt bakåt, uppåt, bortåt.
Men det här är mer än en barnlek, ska du veta.
När lugnet lagt sig har stämningen förändrats. Moder Jord har visat tänderna. Det som kändes som en gemytlig söndagstur längs markerad led är plötsligt a walk on the wild side.
Bergen på vår sida floden är inte alls lika dramatiska, mer som böljande vita kullar. Men resten av turen tar vi för vana att sära på oss vid varje oskyddad passage – en tar ut stegen, den andra avvaktar och säkrar.
– Vad gör du om det går en lavin här, och jag åker med?
Bäst att stämma av med Sofie, tänker jag, eftersom vi bara sett till två andra vandrare sedan vi startade i morse.
– Jag äter tre nötcreme på toppen istället för en och en halv.
GRÄV, GRÄV, GRÄV!
Skratta rått går ju, men den som just fått en lavin till kaffet behöver också lite seriös debriefing. Någon lavinutrustning bär vi inte med oss, och det ska inte behövas längs officiella snöskoleder, men vi kommer överens om en enkel handlingsplan om det osannolika trots allt skulle inträffa:
1. Sätt dig själv i säkerhet.
2. Följ kompisen med blicken och försök se vart hon tar vägen.
3. När lavinen stannat, ta dig till kompisen och markera platsen.
4. Ring 112 (ja, även i Schweiz).
5. Gräv, gräv, gräv!
Senare på kvällen får vi veta att laviner på Wellhorns branter är vardagsmat. Inget att hetsa upp sig över, enligt lokalborna vi delar bröd, ost och vin med. Men dagens lärdom är ändå tydlig – prata alltid igenom riskerna, även om den planerade turen känns oförarglig. Och snåla inte med nötcremen.
DUMT ATT INTE PROVA
Ju längre upp vi kommer desto tjockare blir snö-täcket. Vi vandrar ömsom i virvlande kallsnö, ömsom på hårdpackad snöbetong. Och när solen till sist armbågar sig fram ur diset ser vi dem tydligt – marängerna. De flyter ut mellan granarna i toppiga formationer, solar sig oblygt i glansen.
Vi stannar länge uppe vid Grosse Scheidegg, smuttar på det sista kaffet och skannar av varenda millimeter av den bländande utsikten. 3 000-meterstopparna Wetterhorn och Mättenberg känns igen från kartan. Och Eiger förstås, med sin dramatiska nordsida. Grindelwalds liftar och preparerade pister ger dalen en annan karaktär än den vi kommer ifrån, men det är alltjämt en naturupplevelse att speja ut över nejden.
Att postbussen från Meiringen kör dagliga lovar upp hit, skulle ju kunna nagga ytterligare på vildmarkskänslan. Men någon väg har vi inte sett till från snöskoleden – vilket får sin förklaring när bussen plötsligt dyker upp från ingenstans, tajt flankerad av vita tremetersvallar.
En handfull människor med träkälkar kliver ur och ställer sig snällt vid sidan av bussen, tills den vänt om och försvunnit mellan vallarna. Det är den 5,5 kilometer långa vintervägen som extraknäcker som populär kälkbacke.
Ska vi? Någon lagad lunch lär det inte blir för vår del, tiden har sprungit ifrån oss här uppe, men när det nu står två kälkar framför näsan känns det dumt att inte prova. Vi fäster snöskor och stavar på ryggsäckarna, greppar tygeln (eller vad den kan tänkas heta på kälkspråk) och sparkar fart.
BRED, FLACK OCH HÅRD
Det går fort, fort. Underlaget är stenhårt och den senaste timmens solsken fungerar som glidvalla. En barnsligt rolig gemenskap uppstår i banan, vi skriker och beter oss tillsammans med lokala medtrafikanter i alla åldrar. Tack gud för kängor med rejäla sulor, de bromsar något i kurvorna.
Loopen upp till Grosse Scheidegg är en klassiker i området, och det finns flera andra som är värda att testa. Det berättar appen Switzerland Mobility som sammanställer ledutbudet i hela landet. Inte bara snöskoleder utan också skidspår, sommarleder, cykelstigar och vintervandringsrutter – de som i tyskspråkiga Alperna kallas winterwanderweg. Sommarlederna är fler och mer noggrant beskrivna, men tanken är att vintern ska komma ikapp.
Om en vintervandring sker med eller utan snöskor kan tyckas egalt, men Daniela Küffer som jobbar med turism i området räknar upp fler skillnader än likheter. Medan snöskolederna snirklar sig fram i opreparerad terräng, rundar granar och tar höjd upp i pass, så är vintervandringslederna mer som autostrador.
– Det är pistmaskinerna som drar de lederna, när de ändå är ute och preparerar skidpister. En typisk winterwanderweg är ganska bred och flack med hårt underlag. Tanken är att du ska kunna gå i dina vanliga kängor.
EN DOFT AV OSTFONDUE
Daniela och hennes kollega Dana möter upp oss vid Schwarzwaldalp nästa morgon. Ryggsäckarna är packade med mackor och termos, men idag får snöskorna stanna hemma. Vintervandringsleden går i mjuka svängar ner mot Rosenlaui, där glaciären vi skymtade igår bakom Wellhorn ska blotta sig ordentligt. Därifrån är tanken att vi ska ta oss vidare asfaltsvägen ner till Meiringen och leta upp de där omtalade marängerna.
Solen steker och granarna speglar sig i den blanknötta manchestern vi går på. Det är mysigt att gå i bredd och småprata, följa skogsbrynets mjuka linje och korsa frusna ängar. Stanna till vid ett vattenfall här och en källa där.
Vintervandringslederna är ett slags folkhälsosatsning, berättar Daniela, med syftet att fler ska kunna komma ut och uppleva bergen – inte bara de som åker skidor.
– Du behöver ju ingen utrustning, det räcker med vanliga vinterkläder. Inget liftkort heller. Ett billigare och mer lättillgängligt alternativ för den stora massan. De första lederna började prepareras för ungefär tio år sedan och det kommer nya hela tiden, konstaterar hon.
Ju längre ner i dalen vi kommer desto varmare blir det. Bebyggelsen tätnar, små fina stenhus i glada färger och ibland något pensionat som doftar ostfondue eller gulasch. Min mobil plingar till, för första gången sedan vi anlände – välkommen till civilisationen.
Frutal Meringues, något kvarter från tågstationen, är själva kärnan i marängverksamheten. Man exporterar de söta små bakverken ända till Japan, får vi veta. Kanske vore det miljömässigt bättre att bara skicka receptet – ägg och socker i stort sett – och låta japanerna grädda sina egna? Men så är det väl med det mesta, vi vill ha originalet.
NÅGON MARÄNG I VECKAN
En portion för två räcker till fyra, intygar Daniela och Dana. Och det visar sig vara en underdrift. In kommer nämligen ett berg av maräng, glass, frukt, vispad grädde, kex och chokladsås. Ungefär som det vi i Sverige kallar marängsviss, men med betydligt mer fokus på själva marängen.
När jag senare frågar Google får jag veta att ”meringue suisse” är franska för just det här schweiziska marängreceptet, till skillnad från det italienska, och vi svenskar har alltså snott begreppet till vår efterrätt. Där ser man.
Egentligen gillar jag inte maräng. Jag kommer på det efter sisådär 15 tuggor. Det är lätt att glömma, de är ju så fina att titta på och krasar trevligt mellan tänderna.
I Meiringen gillar alla maräng, mer eller mindre, tror Dana.
– Alltså, vi äter ju inte maräng hela dagarna. Men någon gång i veckan kanske.
Det känns ändå fint att sitta här på terrassen, se solen sjunka bakom bergen vi nyss vandrat i, medan sockret pumpas ut i lemmarna. I taxin hem somnar både jag och Sofie och chauffören får peta liv i oss.
Tillbaka i fäbodens trygga famn. Pulsen sackar, långkalsongerna blir byxor, mobilen förlorar sin dragningskraft. Det är något visst med vägs ände, man är liksom här och behöver inte fundera så mycket på vart man ska. Undrar om känslan är annorlunda på sommaren, när postbussen inte vänder vid Grosse Scheidegg utan fortsätter hela vägen till Grindelwald? Kanske blir det korsdrag mellan dalarna.
PÅ JAKT EFTER KALLSNÖ
Vi har en förmiddag att fördriva innan tåget går hemåt. Problemet är att solen mest dansar runt bland topparna så här års, först vid lunchtid når de första strålarna ner till hotellet. Det får bli tidig uppstigning, utcheckning, snabb frukost och snöskor på.
För att se nya vyer väljer vi att följa en sommar-led med skarigt före som funkar alldeles utmärkt att gå med snöskor. De lederna är ju inte lavin-säkrade, men enligt morgonens prognos är risken väldigt låg just nu.
Det är mest topptursskidåkare som passerat på väg uppöver, av spåren att döma. Säkert riktigt fakirtidigt för att jaga kallsnö innan värmen rulllar in. Sådant kan vi snöskovandrare fullkomligt strunta i, vi knatar på i det underlag som bjuds. Fluff är fint, blött är tungt, hårt är lätt.
Solen och branten skalar av ett plagg i taget, som något slags alp-striptease, tills vi går i bara underställ och solbrillor. I den täta granskogen ligger snötäcket kompakt men ute på slänterna har solen bränt hål och blottlagt gulbrunt gräs och gegga. Fåglarna kvittrar, men än är det vinter i luften. Vår doftar annorlunda, mer unket.
En bra bit upp till höger syns en vit plätt som badar i ljus – som gjord för en fika. Vi lämnar leden och ger oss ut i den orörda terrängen. Ka-kras, ka- kras, ka-kras låter det när snöskorna river upp den gnistrande skaren. Ungefär som när man biter i en nybakt maräng.
