I de vilda markerna är det morgonen han gillar mest. När ljuset letar sig fram mellan grova tallar och lavklädda granar. När morgonkaffet bränner och inte en människa finns på flera mils avstånd. Men livet, det sjuder i den täta gamla skogen som breder ut sig och fåras av en bortglömd flod.
Skymningen är också bra. Då tänder han kaminen i tältet och äter choklad. Tänker på dagen som varit och dagen som ska komma. Det finns inte mycket mer än så. Det är han och skogen, kanske i en vecka eller två.
Skogen vi vandrar genom idag kan knappast kallas vildmark. Istället för att forcera ospårad terräng, följer vi en bred stig som skapats för att göra naturen tillgänglig för alla. Här kan till och med bebisar i barnvagnar blicka ut över den gamla urskogen, bara två mil från Stockholms centrala delar.
I Tyresta nationalpark har han varit många gånger, men besöken blir färre i takt med att allt fler hittar hit. Idag är det tisdag, himlen är blöt och dimman ligger som en fuktig filt över skogen. Vi möter inte en kotte. Det är då man ska åka ut hit, menar Peter. För mycket trängsel tar udden av naturupplevelsen.
För det är den som står i centrum, inte prestationen. Eller ens innehållet i det han lägger ut på Instagram eller Youtube.
Peter Persson har ett alias – In i vildmarken. Det är under det namnet han skapar innehåll på sina sociala medier. Han är kanske det närmaste vi kan komma en frilufts-influencer, även om han själv hellre kallar sig inspiratör.
FEM ÅR I GAMMELSKOGEN
I över tio år har Peter delat med sig av sina äventyr. På hans Youtube-kanal finns filmer från turer i stora vildmarker, som Alaska och Tasmanien. Hans senaste projekt har pågått i över fem år och handlar om natur lite närmare oss. I ”De stora skogsäventyren” har han vandrat och paddlat sig genom Sveriges stora, och sista, naturskogar.
Ordet ”sista” är viktigt i sammanhanget. För det är en del av drivkraften. Han dras till den orörda vildmarken, inte bara för den ursprungliga kraft han tror sig hitta där, utan också för att kasta ljus på det faktum att det finns så få sådana platser kvar i Sverige.
– Jag vill visa att det finns riktig skog kvar – men jag vill också peka ut problematiken. För kanske tror folk att vi har mycket riktig skog i Sverige. Sanningen är att det finns otroligt lite.
Peter vill inte nödvändigtvis att hans följare ska ge sig ut till de otillgängliga områden han själv besöker. Det handlar mer om att inspirera till naturupplevelser i stort, och att skapa ett intresse för hur skogen faktiskt mår.
– Det är nyckeln. Om man inspireras till att ge sig ut börjar man tycka om naturen – och då vill man också skydda den.
De senare decenniernas intensiva skogsbruk har omvandlat vårt landskap i grunden. I norr avverkas de gamla skogarna i snabb takt, i söder är de stora lövskogarna redan borta. De planterade industriskogarna, där träden står prydligt på rad, kan inte ersätta den gamla skogens ekosystem och biologiska mångfald. Peter beskriver industriskogen som monoton och utan överraskningar.
– Det största hotet är ett ohållbart kalhygges-skogsbruk. Skogsbolagen hugger ner våra artrika gammelskogar i snabb takt. Jag är rädd att de som växer upp nu tror att skogen ska se ut så här. Att detta är normalt. Jag önskar att alla kunde få uppleva hur en riktig skog ser ut.
Peter ser sig om. Han fick själv välja platsen för intervjun. Han är uppvuxen söder om Stockholm och Tyresta Nationalpark har betytt mycket för honom. Den har varit och är en tillflyktsort i vardagen – här har han tältat, vandrat, sovit i vindskydd. Det är en av södra Sveriges finaste platser, anser han.
Området lockar enorma mängder besökare. För några helger sedan var alla parkeringsplatser upptagna, och bilarna köade på tillfartsvägarna för att nå entrén. Det finns ett dilemma i det här med att skydda natur. Nationalparken är ju vårt starkaste naturskydd – men att ett område skyddas innebär samtidigt att det görs lättillgänglig för besökare. Naturen skyddas mot skogsbruk, men inte mot turister.
Samma dilemma finns i Peter Perssons roll som inspiratör. För även om han vill inspirera till ute-vistelse, medför ju det ett visst slitage på naturen.
– Jag tipsade om ett lite hemligt vindskydd förut i bloggen och bombarderades med frågor av alla som ville hitta dit. Jag tror ju att människan behöver mer utevistelse, mer natur. Men samtidigt måste känsliga platser skyddas på något vis. Även från vårt friluftsliv. Alla skyddade skogar kan inte göras lättillgängliga.
ALLTID TÄNJT PÅ GRÄNSERNA
Peter skulle bli skogsvaktare när han var liten. Djupa, stora skogar hade tidigt en dragningskraft på honom, även om familjen inte ägnade sig åt friluftsliv. Man skulle kunna säga att hans barndomsdröm gått i uppfyllelse. Med hjälp av modern teknologi vaktar han idag våra naturskogar, visar upp och berättar om dem.
Men det är inte bara miljöengagemanget som drar honom till orörda vildmarker, utan också någon sorts äventyrslystnad. Som liten hittade Peter en bok på vinden: Sarek – vandringar i vår sista vildmark, skriven av Edvin Nilsson 1977.
– Något klickade till i mig när jag läste den. Jag kände att jag bara måste dit en dag.
Som 18-åring såg han Sarek för första gången.
– Sedan gjorde jag nya turer varje år. Jag har alltid tänjt på gränserna och utmanat mig själv. Jag började tidigt leta efter platser som det inte finns så mycket information om.
De flesta av de platser Peter tar sig till är det ingen idé att bildgoogla. Många är de kvällar som han suttit med kartor, följt glömda vattendrag med fingret, funderat över om det är paddelbart, om skogen är tät och om han kan ta sig fram där.
– Man vet inte alltid vad man kommer att möta, ingenting är uppstyrt eller ordnat. Det är en chansning, det är det som är äventyret. Jag kommer aldrig tröttna på att stirra ner i kartor och planera en ny tur. Det är bättre än tv.
ROMANTIKER OCH REALIST
Vi sitter i den gamla ladan i nationalparken. Här är kaféet inhyst och Peter dricker kaffe. Han har ett mer vardagligt jobb också, på Naturkompaniets marknadsavdelning. Att han arbetar på kontor känns konstigt, när jag ser honom här i full friluftsmundering och med djupa, orörda skogar som brinner i blicken. Vad är det med skogen, som får honom att känna så starkt?
– Det är där vi hör hemma. Det är något biologiskt, något inom mig. Säkert oss alla. Där känner jag total lycka, som att jag lever. Det känns alltid meningsfullt i naturen. Där får jag energi och inspiration och jag kan leva på en sådan tur i månader.
Han är en naturromantiker, förstås. Alltid varit. Men också realist.
– Jag dras till den oförstörda naturen men försöker inte måla upp en Disneyvärld. Det är ju därför jag gör De stora skogsäventyren, där jag pratar om något mycket problematiskt och tragiskt.
Ibland har Peter sällskap av turkamraten Fredrik, men oftast är han själv. Han beskriver ensamheten som jobbig emellanåt, men också som utvecklande och ganska fin.
– Upplevelserna blir mer intensiva om man är själv.
Han säger det med eftertryck och förklarar vidare att man är mer på alerten, får fler intryck. Det är en upplevelse i sig att klara av saker på egen hand.
– Jag tycker att alla borde testa någon gång. Kanske räcker det med ett ensamt dygn, utan sällskap och utan mobil. Det är inte ofta man är helt frånkopplad i 24 timmar. Det är viktigt att veta var ens gränser går om man verkligen ska känna sig själv. Hur tungt kan du bära? Hur långt kan du gå på en dag? Hur länge kan du vara själv innan du blir lappsjuk? Det är nyttigt, skrämmande och intressant.
Livet på tur är naturligtvis jobbigt ibland. När jag ber honom berätta om en riktigt tuff stund kan han inte välja, det finns så många.
– Många tror att det är möten med vilda djur som ska vara det läskiga. Så är det inte alls, de mötena är mina finaste minnen.
Som den gången vid Rapadalen, en oförglömlig bit av Sarek. Peter och turkamraten Fredrik vandrade och samtalade om hur fantastiskt det vore att se en björn just här. Bara några ögonblick senare ser de brunbjörnen som står på andra sidan tjärnen. Den balanserar ståtligt på sina bakben, vädrar prövande i luften. Eller den gången i Kanada, när en nattsvart varg sprang längs strandkanten och följde hans paddelfärd nerför Mackenziefloden.
De stunder som varit jobbiga på riktigt visas upp i all sin prakt i Peters filmer. Han vill visa det äkta. Det läskigaste han varit med om var när han höll på att drunkna. Han gick runt med kanoten 40 mil från närmaste by, klamrade sig fast vid ett träd i en fors innan han lyckades kravla i land. Efter den händelsen är han mer försiktig.
– Det farligaste som kan hända är en stukad fot, ett fall, kallt vatten. Och en stor utmaning är tankarna när man är ute själv. Det är alltför lätt att tänka negativt när det är kallt, man är trött och ensam.
ETT VÄRDE I DET JOBBIGA
En gång i sydvästra Tasmanien befann sig Peter i ett otillgängligt bergsområde som är känt för snabba väderomslag. Det började plötsligt hagla och blåsa hårt. I över två dygn var han fast i sitt tält.
– Då var jag inte kaxig. Jag visste ju inte om ovädret skulle vara i en dag eller i en vecka. Ovissheten är jobbig. Måste jag försöka ta mig härifrån? Ska jag stanna? Reservdagarna tickar på och man är fast i en miljö man inte känner till. Då var jag rädd.
Han säger att han hittat ett värde i det jobbiga, men att det är svårt att förklara det för folk.
– I strapatserna finns en stor del av upplevelsen. Annars kan du ju lika gärna ta dig upp på Kebnekaise med helikopter. Om du klättrar själv blir det en större upplevelse att stå där på toppen och njuta. Idag fokuserar folk generellt mycket på sina bucket lists. De vill komma till platser fort, fota och instagramma. Jag hatar bucket lists.
Projektet De stora skogsäventyren skulle egentligen vara avslutat nu. Men Peter har en till plats han vill utforska. På kartan kan du rita ett rakt streck från Kiruna mot finska gränsen. Där, ungefär åtta mil norr om Pajala, ligger Pessinki fjällurskog. Det är ett stort naturreservat med vidsträckta barrurskogar och lågfjäll. Kursudalar bildar ett säreget landskap där de skär genom naturen med sina djupa klippraviner, en gång utmejslade av istidens vatten.
– Jag hittar inga bilder därifrån, så nu sitter jag med kartan och funderar över hur jag ska ta mig fram. Var ska jag börja och var ska jag sluta? Det vet jag inte än.
När han avslutar hela projektet vet han inte heller. Kanske när gammelskogen tar slut. För det är åt det hållet det barkar – i ett land som förr var fyllt till bredden.
– Skydda alltihop, bara rakt av, tycker Peter. På sikt borde vi också skydda områden som håller på att återutvecklas till naturskog. Det kan till exempel vara planterad skog som inte har kalhuggits tidigare.
Han säger att vi behöver fler naturreservat, men också större sammanhängande skyddade områden, så att arter kan sprida sig. Nu är våra naturreservat som små öar i hav av industriskog, och arterna kan varken sprida sig eller ta sig någonstans.
– Främst måste vi ställa om vår skogsbruksmodell, det storskaliga kalhyggesbruket är inte hållbart. Det avverkas i hög takt nu – och då måste vi skydda skog i lika hög takt. Vi måste börja visa hänsyn för skogen, inte främst för människans skull, utan för skogens. Den måste få ett egenvärde.
UTE-FAKTA
Peter Persson
Ålder: 43
Bor: I Sollentuna, Stockholm.
Familj: Sambo och två barn.
Jobb: På marknadsavdelningen på Naturkompaniet.
Aktuell: Peter berättar om sina resor och äventyr i blogg, på Instagram och på Youtube under sitt alias ”In i vildmarken”. I sin filmserie De stora skogsäventyren vandrar och paddlar han genom Sveriges stora naturskogar.
