Vi möts i Dividalen, mamma och jag

Min far hade precis gått i pension och som så många andra hade han sett fram emot allt han skulle göra på sin långa och efterlängtade ledighet. Men ödet ville något helt annat. Pappa fick cancer i hela kroppen och lämnade jordelivet alldeles för tidigt.

Tiden under hans sjukdom och efter hans bortgång ändrade mig som människa och min syn på allt runt mig. Jag grät i ett halvår, kunde inte sova om nätterna och klarade knappt av att arbeta.

Dagliga skogsturer med hundarna, till fots och med skidor, och månader av samtalsterapi blev min räddning. Och människorna förstås, min närmaste familj och mina vänner.

EN KORK MACALLAN

Stigen går en bit upp i skogen på den östra sidan om Divielva. Mobiltäckningen har sedan länge lämnat oss men abstinensen fumlar likväl i fickan. Tjocka urskogstallar kantar vår väg och här och där står silvriga torrfuror med former som bäst kan beskrivas med trolldom.

Älvens klara vatten strömmar mot oss, på sina ställen har forsarna mejslat berget till en djup ravin. Takten är lugn och behaglig, det tar någon halvtimme innan ryggsäcken sitter där den ska och fötterna har bekantat sig med kängorna.

Vi anländer till Ole Nergaard-bua i skymningen. Taket på hyttan har ett saftigt gräslager och på farstukvisten ligger en yxa och en prydlig vedtrave som välkomnar oss. Home sweet home. Norska Statskog har några öppna hyttor här i dalen; små timmerstugor av mycket enkelt snitt. De används av enstaka fjällvandrare, ripjägare, renskötare och naturbevakare. Allt som finns är två sängar och ett bord under det enda fönstret, en kamin i hörnet, vattenspann, några kastruller och muggar. Och mer behöver man ju inte.

Vi hade på morgonen proppat ryggsäckarna fulla av onödigt god mat, en flaska whiskey, kortlek och choklad. Jag bjuder mamma på en kork Macallan så att hon håller värmen innan kaminen gör sitt jobb. Några pinnar senare är det 30 grader. Vi lagar en sen middag i stearinljusets sken. För första gången gör jag och min mamma en fjällvandring ihop – och jag är lycklig som ett litet barn som precis fått en hundvalp över att få visa henne min del av fjällvärlden.

HUNDRATALS FJÄLLSTUGOR

När vi börjar ta höjd upp mot Dividalshytta glesnar tallarna och fjällets krokiga björkar tar vid. Där det brantar på pausar vi, mammas kärlkramp gör sig påmind och ibland måste vi helt enkelt bara vrida huvudena och ta in utsikten som blottar sig mellan trädstammarna. Mamma har varit på många fjällturer förr men aldrig tidigare besökt en norsk DNT-hytta. Jag berättar allt om dess förträfflighet, hur man bara köper en nyckel för en hunka och sedan har tillgång till hundratals fjällstugor i hela Norge.
– Mamma de har till och med torr ved, fint porslin och lakan i sängarna! Det är så sällan man behöver trängas, ja man är faktiskt oftast helt själv i stugorna.

Jag deklarerar att det värsta som skulle kunna hända väl är att någon skolklass har ockuperat hela stugan så att vi får sova ute. Skrattar lite nervöst. Vi har varken med oss tält eller liggunderlag, living on the edge kära mamma…

Regnet öser ner när vi tar oss över sista knixen. Det första vi ser är ett gäng färgglada tält. Jag får en klump i magen. När vi öppnar dörren till den större av stugorna möts vi av en vägg av leriga vandrings- kängor, gympadojor och tonårssvett. Inte bara en utan två (!) skolklasser och fyra lärare befinner sig i de två hyttorna. Knökfullt. Worst case scenario och jag genomgår en liten inre kris. Jag har alltså lurat ut min mor på vår första gemensamma fjällvandring – dessutom utan tält – och bara tänkt att allt löser sig. Hur dum kan man vara?

SKRAMMEL FRÅN KÖKET

När vi pratat en stund med en av lärarna, och förklarat vår prekära situation, visar det sig att det nog ändå finns två sängplatser kvar i den mindre av stugorna. Lite omflyttning av folk och vi kan pusta ut.

Senare på kvällen ökar regnovädret i styrka och när det mörknat ramlar två unga vandrare från Tyskland in i hyttan. De är så blöta att det bokstavligen går att hälla vatten ur deras skor. Alla makar ihop sina ägodelar, ingen ska behöva sova ute i detta oväder. De övernattar i soffan jämte kaminens värme, men trots att vi nu snart är tusen personer i hyttan så blir det konstigt nog aldrig fullt, eller stökigt.

Det hörs glada röster och skrammel från köket. Mamma verkar sova lugnt i sängen mittemot, jag drar täcket lite högre över öronen och somnar om minst tre gånger. När vi bestämmer oss för att kliva upp har alla elever och lärare packat sina saker och lämnat platsen. Det är knäpptyst sånär som på knastret från kaminen och stormen som då och då skakar om stugan.

Händerna hämtar första två dygnen självmant mobiltelefonen; vanan och beroendet blir skrämmande tydligt. Det finns givetvis ingen täckning och kommer inte heller att finnas under resten av veckan. Ändå är jag där och petar på luren. Inte förrän tredje dagen börjar abstinensen försvinna och jag tänker inte mer på mobilen.

RUND OCH TORR KULLE

Jag, mamma och Skaja stannar i stugans sköna värme hela dagen. Enda gången vi faktiskt går utomhus är för besök till dasset och vedboden. Till lunchen tar vi en kork whiskey och försöker utklassa varandra i kortspel vi knappt minns spel-reglerna till.

Och vi pratar. Om allt. Jag minns faktiskt inte när jag sist bara satt och pratade i flera timmar med min mamma. Det gör mig både ledsen och glad samtidigt. Ledsen för att det faktiskt är så, men glad att vi äntligen gör en sådan här fin sak tillsammans, bara jag och min älskade mamma.

På eftermiddagen går vi utan packning upp på fjället bakom stugorna. De tunga molnen börjar lätta och äntligen får vi se hela den vidsträckta dalen. Stormen har dragit vidare och tagit alla gula löv med sig. Fjälltopparna är pudrade med kritvit nysnö och luften sådär krispigt klar som den bara kan vara i höstfjällen. Vi vandrar söderut, längre in i Dividalen. När vi kommer till det första besvärliga vadet släpper jag Skaja så att hon själv kan hitta en lämplig väg bland stenbumlingar och skummande vatten.

Namnet Divi kommer från nordsamiska Dievva som betyder rund och torr kulle. Dalen har varit kalvningsland för renar sedan urminnes tider och idag har de svenska samebyarna Saarivuoma och Lainiovuoma sina kalvnings -och sommarbetes-marker här.

Vi följer trädgränsen och de mjuka, sandiga kullarna varvas med små raviner och jokkar. Leden är rätt otydlig och flera gånger får vi studera kartan för att se om vi är på rätt väg. Istidens kilometertjocka glaciärer har slipat ner fjällen och gjort dem runda i konturerna; en enorm stenkross som förvandlat spetsiga toppar till sandåsar och stenblock.

KAFFE PÅ KAMINEN

Överallt ser vi spår av renar. Fällda horn, klövspår, bajs och bjällror som hörs i björkskogen. Här i dalen finns också Nordens alla stora rovdjur: björn, järv, lo och till och med varg. Så sent som på 50-talet ska vargar ha härjat i renhjordarna men numera finns bara någon enstaka strövvarg kvar. Skoterns framtåg och intensiv jakt har gjort sitt. Järven har klarat sig bättre här uppe.

Vi spanar och spanar på våra långa pauser i blåbärsriset. Dalen är fem mil lång och utan kikare ser vi förstås inga djur, förutom småfåglar och enstaka renar, men jag är helt säker på att de ser oss. Och förresten är det så förbaskat skönt att bara sitta och titta på naturen, mamma och jag.

Havgavuopmihytta ligger ombonad och gömd av björkskog och våtmark ungefär sju kilometer sydost om Dividalshytta, bara några kilometer från gränsen till Sverige. Vi ser inte stugan förrän vi är några meter från knuten. Vi knackar på dörren, inget svar så vi kliver in. Enligt gästboken har ingen besökt stugan på flera veckor.

Även denna hytta ägs av Statskog, står öppen och är mycket enkel. Färgglada trasmattor ligger på sängarna, Jøtulen har sin plats i hörnet och snabbt finns där en värmande eld att koka kaffe på.

KJEMPEFLOTT PÅ TUR

Vi dricker sakta kaffet och småpratar från varsin trasmatta. Jag försöker hjälpa till med mammas avancerade korsord. Jag har aldrig löst ett korsord i hela mitt liv så det går givetvis jättedåligt.

Tiden stannar och jag älskar varenda sekund av denna stillhet. Ingen tv, ingen mobiltelefon, inget man måste bevisa eller prestera. Lugn och ro. Det räcker att bara existera, hämta vatten och koka kaffe, små dagsrutiner.

Innan mörkret faller tar jag en liten tur i skogen runt hyttan; mamma läser en bok. Kvällsluften är rå, det är nog inte många dagar kvar tills det är snö även här, långt ner i dalen. I den täta björkskogen slingrar sig djurstigar i alla riktningar och jag behöver inte gå långt innan jag känner att det är möjligt att gå vilse.

På vägen tillbaka mot Dividalshytta träffar vi ett gäng norska damer. Glada berättar de i munnen på varandra att de varje år tar sig en fjälltur tillsammans.
– Ja, att få vara i naturen med de man bryr som, det är virkelig kjempeflott!

Varken jag eller mamma har lust att vandra tillbaka till civilisationen igen. Det är så skönt att vistas på fjället och i skogen tillsammans, och bara låta tankarna flyga över vidderna i sin egen takt. Vi går motvilligt ut från nationalparken.

Det sägs att folk i snitt kollar sin mobiltelefon 250 till nästan 400 gånger per dag. Tanken på kommande pling gör ont i kroppen och jag funderar allvarligt på att gräva ner mobilen. Det gör jag förstås inte, men pausen har gjort mig gott.

DET ÄR SOM DET SKA

Sorgen efter pappa känns bättre än på länge. Den kommer alltid att finnas där, leva sitt eget liv, och det är väl som det ska vara. Men efter de här dagarna känner jag än tydligare att mitt liv är nu och det gäller att försöka ta tillvara på varje dag. Att uppskatta vardagens och naturens små under och de människor som verkligen betyder något. Att få vistas utomhus tillsammans med dem man tycker om, komma nära och prata om allt eller bara vara tyst för den delen. Det måste vara meningen med livet.

När vi sätter oss i bilen och kör hemåt börjar de första snöflingorna att dala. Dagen efter är det full vinter till fjälls. Årets sista höstdagar blev en av årets bästa veckor och jag känner en enorm tacksamhet över livet.

TURFÖRSLAG I DIVIDALEN

Øvre Dividal nationalpark är 750 kvadratkilometer stor och gömmer många pärlor för vandrare.

1. Julosgorsa

Spektakulär ravin cirka 2 kilometer söder om Dividalshytta.

2. Havgavuopmi

Vägen till denna öppna hytta tar dig längst in i Dividalen. Sandåsar, fjällbjörkar, småjokkar och renar så långt ögat kan nå.

3. Litle Jerta

Fjället bakom Dividalshytta mäter 1 279 meter över havet och ger en brutal utsikt över dalen och närliggande fjälltoppar.

Vi möts i Dividalen, mamma och jag

Följ oss

Nyhetsbrev

Kontakt

Börja skriva och tryck enter för att söka