Vems är stigen– vandrarens eller cyklistens?

Vandrarna var först, helt klart. Men nu finns cyklisterna här – och vissa av dem älskar fjäll och skogar. Kan vi samsas om stigarna? Utemagasinet dyker ner i en rätt geggig konflikt och upptäcker att det redan, på flera håll, finns konstruktiva lösningar.

Text: Niclas Sjögren, Illustration: Pia Koskela

Inför denna artikel slänger jag ut en fråga i Facebookgruppen Vandring och vildmark. En ganska harmlös fråga, kan tyckas:
Hej gruppen, är det någon här som har sett några forskningsrapporter, gärna metastudier, som visar att cyklister nöter mer på stigar än vandrare?”.

Det tar inte många minuter innan kommentarerna fräser av cykelhat och admin tar bort inlägget. Som i samma kropp vandrare och cyklist är jag förstås medveten om vem-har-rätt-till-stigendebatten, men jag blir ändå förvånad över tonläget.

Det blir inte Jenny Engström, kommunikationsansvarig på Svenska Turistföreningen, när jag senare slår henne en signal. Hon har gått på en och annan mina och drar sig numera för att över huvud taget närma sig diskussionen.
– Så fort vi lägger ut en bild på någon som cyklar i fjällen fylls kommentarsfälten av arga människor. Så det var ett tag sen jag vågade lägga ut sådant på vår Facebook-sida, säger hon med ett överslätande skratt, och förklarar att organisationen inte har någon officiell hållning i frågan.

Att folk är arga i sociala medier står alltså klart, men då återstår att göra någon sorts verklighetsanstruken problemformulering. Är det fullt krig mellan vandrare och cyklister ute på stigarna? Är i så fall samexistens önskvärd? Är den överhuvudtaget möjlig?

OKOPPLADE CYKLISTER STÖR
En som funderat en hel del på detta är Linus Kron, vd på Västkuststiftelsen, vars uppdrag är att bevara och vårda den västsvenska naturen och stimulera friluftslivet. Verksamheten har alltså den mycket delikata uppgiften att locka både cyklister och vandrare ut på stigarna. Finns det en konflikt här, Linus?
– Svaret är nog olika beroende på vem du frågar. Vi ville i alla fall undersöka detta. Kanske var det bara några som ropade extra högt? Så förra året intervjuade vi ungefär 1 200 personer om hur deras upplevelse av turen var.

Det visade sig att cyklister ofta dök upp i svaren. Inte mindre än en av sex vandrare störde sig på cyklister – för övrigt ungefär lika störande som okopplade hundar. Och endast i enstaka fritextsvar var det någon som störde sig på ”sura vandrare”.
– Om jag får gissa, även om jag inte har någon exakt siffra, så är det två saker som förändrats under senare år. För det första är det fler människor ute i naturen överlag. Det ger så klart mer slitage, speciellt i några tätortsnära områden där det blir för högt tryck. Det andra är att gruppcykling blivit mycket mer populärt. Det är så mycket enklare att anordna än tidigare. Istället för två, tre cyklister så kommer en grupp på 15 till 20, konstaterar Linus Kron.

Han tillägger att cyklister i flock påverkar slitaget på mindre stigar när det är blött, vilket i sig är ett problem. – Men det största problemet är på bredare grusstigar, där grupper av cyklister ibland susar förbi vandrare i hög fart.

CYKLING NÖTER INTE MER
Slitage och hög fart, två vanliga anti-cykel-argument i debatten om rätten till våra stigar. Vi ska återkomma till båda, men låt oss börja från grunden. Mycket av det som sägs och tycks bygger nämligen på missförstånd. Till exempel verkar många som vandrar ha uppfattningen att allemansrätten inte skulle omfatta cyklister. Men här är reglerna glasklara: cyklister och vandrare har samma rättigheter (och skyldigheter) enligt allemansrätten.

Givetvis gäller även den grundläggande principen att ”inte störa, inte förstöra”. Med detta sagt så kan specialregler gälla i nationalparker och andra skyddade områden. Och på kommunal mark har kommunerna rätt att reglera friluftslivet, genom att till exempel införa cykelförbud på vissa stigar. Men den grundläggande rätten till naturen gäller såväl cyklister som vandrare.

Så till det här med slitaget. Vissa vandrare tolkar spår från grova däck som mer stötande än avtryck från kängor, enligt studier, och drar då slutsatsen att stigcykling nöter mer på underlaget än vandring. Men all tillgänglig forskning är i stort sett överens om att vandring, löpning och cykling på motionsnivå sliter ungefär lika mycket. Möjligt är att cykling på dåligt dränerad mjuk mark nöter djupare och att vandring där nöter bredare. Klart står emellertid att det som påverkar slitaget allra mest är dålig dränering i kombination med att ett stort antal individer rör sig på marken.

Och det är inte bara Linus Kron som noterat att fler än någonsin rör sig i naturen sedan något decennium tillbaka. Det vandras, cyklas och springs som aldrig förr. Med ett extra crescendo nu under pandemin, som fullkomligt kastat om spelplanen för i synnerhet stadsnära rekreationsleder och populära områden i exempelvis fjällen.

Ett känt exempel är Vålådalsfjällen i västra Jämtland, som på senare år visat sig extremt tilldragande för fjällvurmande cyklister. Vissa leder har stängts för cykling med hänvisning till slitage eller att djurlivet påverkas av framsusande tvåhjulingar. Även antalet tvåbenta friluftsidkare har ökat kraftigt i området, och för några år sedan tog Länsstyrelsen beslutet att freda de stiliga och geologiskt intressanta Pyramiderna från alla sorters besökare.

Ja, stigarna i populära områden nöts hårdare idag. Ja, cyklisterna har blivit fler. Men förklaringen är bredare än så.

DUMT MED PARALLELLA STIGAR
Hans Stoops, projektledare på Cykelfrämjandet, har rötterna i norra Kalifornien, faktiskt alldeles i närheten av där mountainbiken uppfanns av ett gäng cykelintresserade hippies. Som ett ödets ironi är stigcykling idag förbjudet i området eftersom en falang nutida hippies inte vill ha sådan action på sin bakgård. Hans talar givetvis i egen sak när det gäller cyklisternas rätt till stigarna, men hans mål är samförstånd och ömsesidig respekt. När han zoomar ut lite ser han Sverige som ett ganska sparsamt befolkat land, där det rimligen borde finnas plats för olika typer av friluftsidkare.
– Jag tycker Sverige är så stort och så glesbefolkat att det vore dumt att satsa på parallella infrastrukturer för cykling och vandring. Det finns plats för alla på stigarna om vi visar respekt, menar han.

Hans betonar också att det på många håll, i tätortsnära och särskilt populära naturområden, krävs investeringar för att möta det ökande friluftstrycket. Han slår ett slag för byggandet av genomtänkta leder som tål fler besökare utan att slitas – där det finns möjligheter att se varandra på långt avstånd och är lätt att mötas.
– Det går att bygga bort många av problemen. Vi måste börja investera i mer hållbara leder och inte bara använda de befintliga lederna, som kanske härrör från det gamla brukssamhället eller tider då behovet var ett annat. De duger inte för dagens behov.

Okej. Slitaget är förmodligen inte pudelns kärna här. Jag sliter på underlaget när jag cyklar, men också när jag vandrar eller springer i naturen. Mindre om jag rör mig smart och medvetet, men för att helt undvika att lämna avtryck krävs nog en vålnads fysik.

ETT ÖPPET FÖRHÅLLNINGSSÄTT
Ett sakligare argument mot stigcykling är att vandrare, de facto, känner obehag när hetsiga människor på två hjul oanmält susar förbi i överljudsfart bara en Ångström från tinningen. Soppan kokar därmed ner till att några få stigcyklister med blodsmak i munnen och bristande empati förstör för den stora snälla världsförbättrande gruppen cyklister.

Det är dags för en koherent analys här: Det kanske är så enkelt att den som är stor, snabb och/eller farlig måste vara extra försiktig med den som är liten, långsam och/eller ofarlig. Bilist mot cyklist. Cyklist mot vandrare.

Nils Hannerz är till vardags forsknings- och innovationschef på ikem, branschorganisationen för innovations- och kemiindustrierna. Han bor i Farsta söder om Stockholm och ägnar mycket av fritiden åt att vandra och emellanåt springa på rekreationsleder över hela landet. Han har under 20 års tid bland annat gått hela Sörmlandsleden, delar av Kungsleden och håller nu på att beta av Roslagsleden, med mera. Han menar att cyklisterna kanske fått bära hundhuvudet i den här konflikten trots att de inte står för hela upphovet till den. – Frågar du mig så är mc-åkande ett mycket större problem för marken, speciellt i stadsnära områden. Men motorcyklisterna syns inte i debatten. I de rasande facebookdiskussionerna brukar det bara handla om vandrare versus cyklister. Tittar man noga så ser man att det inte är mtb-däck som gör mest skada.

NÄR NILS KOMMER FLÅSANDE
Precis som de andra Utemagasinet pratat med vill Nils Hannerz dock tona ner det här med slitaget. Frågan om att samsas på stigarna handlar mer om att sakta ner och visa hänsyn när man får möte.
– Jag springer en del och har märkt att jag skrämmer folk när jag kommer flåsande. En del blir rädda när de blir upphunna i skogen.

Som frekvent nyttjare av just stadsnära och populära leder har han sett hur det blivit allt trängre om utrymmet de senaste åren. Ökat tryck på lederna kräver ett delvis nytt och öppet förhållningssätt, menar han.
– Cyklister måste ju få finnas, precis som i trafiken där cyklister också får skäll, det vet jag eftersom jag cyklar i Stockholmstrafiken. Möjligtvis kan man i vissa välbesökta naturområden dela upp stigarna och på de gemensamma stigarna kan cyklisterna ta det lugnare.

Ungefär samma tankegång har snappats upp på västkusten. Flera kommuner och Västkuststiftelsen försöker nu i ett samarbete bena ur vad som är det bästa för cyklister, vandrare och naturen. Linus Kron igen:
– Jag har en teori att om man har stigar där det är markerat att cyklar är extra välkomna, så kommer en stor majoritet att välja de stigarna framför att köra lite på måfå som man gör idag. Man skapar ett system av dedikerade stigar och kan då lägga resurser på att de stigarna håller måttet.

Han betonar att det inte handlar om att utestänga någon, de här stigarna ska vara öppna för alla men markeras som ”extra bra för cykling”. På motsvarande sätt skulle en stig eller ett motionsspår kunna markeras som ”extra bra för löpning” även om det givetvis går lika bra att promenera där.
– Vi ska börja med att inventera och komma med förslag, där ambitionen är att lägga resurser på att utveckla systemet. Detta så att Göteborgsområdet med omnejd kommer att få ett antal sådana här platser med dedikerade stigar.

UPPDELADE LEDER I SÄFSEN
Liknande arbeten pågår på flera håll i landet, och inte bara på leder där man traditionellt vandrat. På många vintersportorter har stigcykling redan en grundmurad ställning. Åre, Järvsö, Lofsdalen och Idre är bara några av alla destinationer som i detta nu anlägger nya leder för smutsig cykling.

I familjevänliga Säfsen i södra Dalarna satsar man på både vandring och stigcykling under barmarksäsongen. Anna Petersson som är vd upplever att gästerna lever tillsammans i harmoni, vare sig de cyklar eller vandrar. – Vi har dedikerade vandringsstigar och dedikerade cykelstigar, så det är ingen utmaning för oss egentligen. För oss har det fungerat bra med uppdelade leder. På de leder där man både vandrar och cyklar fungerar det också bra – kanske för att många av våra gäster är nybörjare på stigcykling, och då går det inte så fort att man skräms.

Men något litet klagomål måste väl ändå ha inkommit? Jo, det tillstår Anna.
– Det som stört mest är om någon varit ute och kört motorcykel på lederna, vilket har hänt. Det sliter alldeles för mycket och är ju inte ens tillåtet.

EN SJÄLVKLAR LÖSNING
När jag luftar ämnet samexistens på stig med Ulf Silvander, Svenskt friluftslivs generalsekreterare, suckar han. Inte sådär missnöjt besvärat utan snarare lite belåtet. Han har koll på argumenten, har gjort analysen – och tycker att lösningen är ganska självklar.
– Det finns några enstaka stigcyklister som, om jag får generalisera något, är yngre män som tycker sig äga skogen. De allra flesta är absolut inte sådana, men det är de som cyklar fort och skräms som märks. Egentligen handlar det bara om att visa hänsyn och vara schyssta mot varandra där ute.

Vi måste helt enkelt finna oss i att dela på den natur vi har, menar Ulf Silvander. Natur som framför allt i storstadsområdena är ganska begränsad, och det kan också finnas markägare och andra intressenter som har synpunkter.
– Då får man fundera på, vare sig man är vandrare eller cyklist, om man ska få ta hela utrymmet i anspråk. Naturen är inte till för bara den ena eller den andra.