Chefredaktör Marie Kjellnäs skriver om jag-tror-jag-dånar-vyer över fjälltoppar och 129 999 selfie-turister som köar: ”Vi som får klåda gör bäst i att välja mindre haussade destinationer, åtminstone under högsäsong. Söka nya stigar. Satsa på att bli friluftsoriginal, hellre än bleka kopior”.
Text: Marie Kjellnäs
Vi hade just anlänt till Flåm, den pittoreska lilla byn längst in i Aurlandsfjorden i vårt snyggaste grannland. När husbilen
fått en fin parkering med jag-tror-jag-dånar-vyer över fjälltoppar och glaciärblått hav, strosade vi ner mot hamnen för att skaffa biljetter till den där Flåmsbanan som föranlett ett stopp just här på semestern.
Flåmsbanan, du har säkert läst om den. Kanske sett den på listor över ”Världens vackraste tågresor” eller skrytinlägg i sociala medier. Det är alltså en gammal järnvägssträcka, 20 kilometer lång med lika många tunnlar, som går mellan Flåm och Myrdal i bergen högt ovanför.
Just som jag stod och funderade på varför biljettbyggnaden var så stor i en så pytteliten by, drog ett jättestort svart moln in över nejden.
Trodde jag. I själva verket var det ett kryssningsfartyg som gnessat sig in mellan fjällsidorna – och ur detta rann 3 700 andra som ville köpa tågbiljett.
Vi åkte ändå. Och det var verkligen fint. Men när vi på halva vägen skulle välla ut och kollektivtitta på något vattenfall, och det dök upp en älvlik norska som (typ) jojkade inför 150 mobiltelefoner, då kände jag att den här platsen gått förlorad.
Det finns lärdomar att dra ur den här lilla historien. Som att alltid göra noggrann research innan man ger sig iväg på äventyr, inte bara läsa turistbroschyrer och gilla bilder på Instagram. Ofta är det nämligen inte det som syns på bilden, utan det som finns utanför, som är sanningen.
Ta Trolltunga till exempel, för att fortsätta på det norska spåret. En spektakulär klippa som för inte så länge sedan var ett mysigt smultronställe för bygdens hurtbullar – numera hela världens selfie-kuliss. På drygt tio år har antalet besökare på klippan gått från blygsamma 500 till 130 000 (!) läser jag i Emma V Larssons artikel i nya numret, om just smultronställen.
Så, ta och bildgoogla Trolltunga. Hur många människor ser du? En. De övriga 129 999 står nämligen i kö bakom en buske och väntar på sina 15 sekunder med mobilkameran.
Egentligen är det lite märkligt. Jag står gärna i publikhavet på en konsert eller hockeymatch – och på friluftsevent för den delen – men möter jag fler än säg tio personer om dagen på skidturen eller vandringsleden får jag klåda.
Jag minns några turer där jag och mitt sällskap inte mött en enda människa på flera dagar. Man blir som hög: ”Vi är de enda som gör detta, just här, just nu!”
Som ett brev på posten kommer sedan den obegripliga känslan att hela världen måste få veta exakt hur tom, tyst och vacker den här platsen är: ”Kom hit, kom hit – här finns inte en käft!”
Med lite perspektiv till Flåmsäventyret, och några andra i samma stil, kan jag ändå imponeras av stordriften. Man har insett att kryssningsfartygen är de nya busslasterna och att dagens turister vill ha tillrättalagda naturupplevelser. So be it.
Vi som får klåda gör bäst i att välja mindre haussade destinationer, åtminstone under högsäsong. Söka nya stigar. Satsa på att bli friluftsoriginal, hellre än bleka kopior.
/ Marie Kjellnäs, chefredaktör